Jag kniper åt mig dotterns gamla jacka från inspelningen av barnprogrammet ”Habib”. Filmjackor följer alltid samma mönster; de är varma, vindtäta, har en skrikande färg och namnet på filmen eller tv-serien tryckt på minst tre ställen. Gärna stort. Jackan är sponsrad och företaget som vill förknippas med film syns lika tydligt. Inget märkligt med det. Den som tror att film inte handlar om pengar ner till minsta ostmacka borde gå en liten kurs i kreativt skapande.
Nå.
Vi har många såna jackor, fula men praktiska. Jackor som signalerar gemenskap. Eller inte.
Jag cyklar på. Färgen på jackan? Den är grön åt det illaste hållet.
Blir omkörd av en man i en likadan jacka. En cyklist, mer vet jag inte.
Möter en grävmaskin. I styrhytten sitter en man i en illgrön jacka.
Och så plötsligt i halvmörkret, en hel patrull av gröna små människor. Som en lysande armé av marscherande pygméer på väg mot strid. I händerna pinnar, grenar, nallar. Efter barnen öppnar sig dörrarna till den gröna världen, jag ser de gröna vägarbetarna, sopgubbarna (inte de som kör den gröna sopbilen, de har orange overaller), poliserna, löparna, hundarna med gröna västar och halsband, en häst och en ryttare. Plötsligt ser jag ett Vi – vi, de gröna. Och jag tänker att bakom varje illgrönt skal finns en människa (eller ett djur för den delen) som jag inte vet någonting om. Det gäller förstås lika mycket den gröna grävmaskinisten som de svartklädda, allvarliga juristerna jag möter när jag till slut når Riddarholmen med alla sina domstolar. Ibland tokar någon advokat till det med en beige rock i raglansnitt, men annars är färgerna dova. Och så alla randiga halsdukar på Söder som signalerar konstnärlighet. Och de konstiga glasögonen, och de…ja, gud vad vi håller på med markörer för tillhörande och avståndstagande.
När jag var barn tänkte jag att alla borde ha en flygande hatt, faktiskt en illgrön, över huvudet. En som signalerade: ”Här är jag ju, och jag är bra!” En hatt som ändrade färg utifrån humör, en ljusgrå som suckade: ”Kram, jag vill ha kram.” En djupröd som pulserade av kärlek. Och så tänkte jag att hatten kunde, som ett fyrverkeri, skicka ut tecken som sa: ”Ont i tån? Jag är doktor.” ”Behöver du en diktare! Det är jag!” "Sagostund? Det var en gång…en som kunde alla världens sagor. Och det är jag!”
Hattens uppgift skulle vara att hjälpa oss andra att se bärarens alla kvaliteter. Då begrep jag mig förstås inte på ord som kvalitet men jag kände att det inte alltid var så lätt att visa vem man var.
När jag mötte en tråkig tant med ondulerat hår, arga välansade ögonbryn, blusen knäppt högt i halsen och handväskan i ett hårt grepp tänkte jag intensivt på tantens flygande, illgula hatt med små knallgröna ”iiiiiiin!” som skrek av glädje. Jag gjorde det för att jag så innerligt hoppades att det bodde en snäll människa bakom de ilskna strecken över ögonen. "Jaha fru Surknopp", tänkte jag, "du är väl egentligen väldigt väldigt glad i dag för att du har lyckats med jämfotahoppet i soffan som du tränat på så länge? Jag gratulerar! Och ser du portvakten där borta, den tjocka? Tänk att han kan allt, precis allt, om marsipantårtor! Hur jag vet? Jo, tant Surknopp Jämfotahopp, ser du inte alla marsipanrosor och grisar som studsar ur hans rosa höga hatt? Ser du inte?!"
Tack vare hattarna fick jag lära mig allt om människorna och kunde sen berätta för andra, för mamma, pappa och mina syskon om allt det fantastiska som tråkiga människor gick och bar på. Man kan säga att det var en begåvning hos mig, att se de flygande hattarna och utifrån dem tolka en människas inre. (En människa inre, va?! Så talar ju inte en unge, men ändå.)
När jag nu cyklar - och är väl cirka 365 år äldre - tänker jag att bakom varje kostym och uniform av det militära eller civila slaget, finns en människa jag inte alls känner. Och över varje okänd seglar en osynlig hatt som jag måste lära mig att se igen. Jag måste återta min unika begåvning, den att se flygande hattar över grävmaskinister, matematiker, revisorer, jollrande barn och finniga tonåringar. Annars blir livet …ja...livet blir så onödigt oäventyrligt. Och ganska ensamt.
Friday, December 4, 2009
Wednesday, October 21, 2009
Varför låter maskinen men inte lådorna?
Hemma har vi kökslådor som liksom bromsar in, och försiktigt smyger tillbaka till stängt läge. Hur det går till har jag ingen aning om men det behövs bara ett litet tryck - och lådorna glider ljudlöst på plats igen. Jag brukar stå och titta på de där lådorna; öppna dem, stänga, öppna igen, lyssna efter dunsen som aldrig kommer. Jag behöver aldrig skrika till ungarna: ”Du kan väl för satan sluta att slå i skåpen. Det är inte du som betalar snickaren!”
Nej, allt andas fullständig harmoni.
Numera finns toalettstolar som fungerar på samma sätt. Man släpper toalettlocket och i stället för att klumpigt dimpa ner sjunker locket sakta mot toalettringen. Det dalar, glider...ja, ljudlöst återtar det sin plats.
Ett i-landsproblem? Onekligen. Men andra lyckliga ägare av toaletter och köksskåp kanske tänker som jag? Om inredningsindustrin ändå ska ta steg i någon riktning, kan den ju lika gärna gå åt detta ljudlösa håll.
Nå.
På jobbet har vi en väldigt lyxig kaffemaskin. Man får pyttelite men starkt kaffe i små dockserviskoppar, vilkas öron är så minimala att man bara kan hålla dem mellan tumme och pekfinger. På så vis känns det som om kaffedrickandet når en förfinad, ja, högre, nivå. Men - och detta har jag funderat ganska länge på nu - när man trycker på startknappen så dröjer det inte länge förrän det börjar dunsa och slå och bråka! Det smäller i maskinen, ja det låter…som när en riktig barista gör i ordning espresson på en bar i Italien! Hur kommer det sig att kaffemaskinsteknikutvecklarna inte klarar det köks – och toalettillverkarna så uppenbart grejat? Varför kan inte maskinen göra lika gott kaffe, men ljudlöst? Eller kan den? Jag tänker att det kanske är så; att tillverkarna lagt till oljudet, liksom fejkat baristaljuden för att vi ska tro att kaffet är finare och godare än vanligt svenskt kaffe från en elektrisk bryggare som visserligen sörplar och fräser men ändå på ett ganska stillsamt vis? Jag känner mig väldigt vilse i den här frågan. Ja, nästan rädd.
Nej, allt andas fullständig harmoni.
Numera finns toalettstolar som fungerar på samma sätt. Man släpper toalettlocket och i stället för att klumpigt dimpa ner sjunker locket sakta mot toalettringen. Det dalar, glider...ja, ljudlöst återtar det sin plats.
Ett i-landsproblem? Onekligen. Men andra lyckliga ägare av toaletter och köksskåp kanske tänker som jag? Om inredningsindustrin ändå ska ta steg i någon riktning, kan den ju lika gärna gå åt detta ljudlösa håll.
Nå.
På jobbet har vi en väldigt lyxig kaffemaskin. Man får pyttelite men starkt kaffe i små dockserviskoppar, vilkas öron är så minimala att man bara kan hålla dem mellan tumme och pekfinger. På så vis känns det som om kaffedrickandet når en förfinad, ja, högre, nivå. Men - och detta har jag funderat ganska länge på nu - när man trycker på startknappen så dröjer det inte länge förrän det börjar dunsa och slå och bråka! Det smäller i maskinen, ja det låter…som när en riktig barista gör i ordning espresson på en bar i Italien! Hur kommer det sig att kaffemaskinsteknikutvecklarna inte klarar det köks – och toalettillverkarna så uppenbart grejat? Varför kan inte maskinen göra lika gott kaffe, men ljudlöst? Eller kan den? Jag tänker att det kanske är så; att tillverkarna lagt till oljudet, liksom fejkat baristaljuden för att vi ska tro att kaffet är finare och godare än vanligt svenskt kaffe från en elektrisk bryggare som visserligen sörplar och fräser men ändå på ett ganska stillsamt vis? Jag känner mig väldigt vilse i den här frågan. Ja, nästan rädd.
Thursday, October 15, 2009
Surrealism på E18
Min pappa fyllde åttio i april. Han är klok, rolig, möjligen lite egen men oftast på ett positivt sätt. Nu sitter vi i hans hemmabygge, en husbil, på väg till Dalarna. Min 11-åriga dotter älskar sin morfar, hon har lärt sig att en tom blick inte är elakt menad. Han hör bara lite illa.
-Jag hoppas att vi hittar några lingon, säger jag och tittar på pappa som kör.
-?
-Jag sa att det vore roligt om…
Han nickar, formar munnen till ”ja?”.
-LINGON! DET VORE KUL OM…
-Visst, visst, det blir bra, blir bra.
Jag lägger ner. Njuter. I höjd med Naturhistoriska riksmuseet strax utanför tullarna bryts bilens stilla brummande av en mild men bestämd kvinnoröst:
-Vänd när du har möjlighet.
-Morfar, säger ungen, vi verkar vara på väg åt fel håll.
Han bryr sig inte. Kvinnorösten fortsätter.
-Vänd när du har möjlighet.
-Ska vi inte kolla kartan mamma?
-Nä, skatt. Morfar har åkt till Dalarna en miljon gånger.
-Men tanten säger att vi är på väg åt fel håll ju!
Pappa pekar på apparaten framför sig. Ler.
-Visst är hon lite tjatig? Hon vill alltid att jag ska vända.
Så förklarar pappa att han alltid har GPS:en inställd på Tyskland, dit han åker en gång per år. Till Rhendalen, där vill han möta våren. Men nu ska vi ju till Dalarna försöker jag, vi ska norrut. Det är klart att hon protesterar!
-Manualen är så jävla trasslig. Nä, jag har helt enkelt råkat köpa en GPS med en kvinna som bara vill till Tyskland. Ingen katastrof! Tyskland är ett bra land. Dessutom brukar hon ge sig efter ett tag, säger pappa och skrattar. Jag låter henne tjata på. Det är ju lite sällskap om man är ensam.
Jag försöker stänga av ljudet, men lyckas bara skruva ner volymen. Vi äter godis, njuter av ett Sverige som går mot höst. I bakgrunden, nu lite lågt den vänliga rösten som manar oss att vända.
Snart, tänker jag, förstår nog även hon att vi ska plocka lingon i Dalarna.
-Morfar, säger ungen. Kan vi lyssna på lite musik?
-GÄRNA! Jag har en bra skiva. Sätt in den här, är du snäll.
Dottern trycker in cd:n, skruvar upp ljudet, vi hör skriande måsar och plaskande vatten. Sommar, tänker jag men i stället för musik hörs en monotont malande mansröst:
-Absalon, byggd i Hornbäck. Längd 45 fot. Har en en-cylindrig Hundested på 98 hkr vid 322 v/m. Tillverkningsår 1949. Modifierad med lättmetallkolv och supertopp.
Dunk. Dunk. Dunkdunkdunk. Dunk.
Dottern och jag tittar på varandra.
-Är det inte vackert? SKRUVA UPP! Skriker pappa.
DUNK. DUNK. DUNKDUNKDUNK. DUNK.
-Hörni, nu gasar dom! Det här kan vi tacka Föreningen L. Laurin för! Det är skiva nummer två, fortsätter han, nu väldigt engagerad. ”Det finns även ”Tändkuledunk 1, ljuv musik från gamla fartyg!”.
Dottern skrattar, ”det är ju bra morfar, disco!” börjar dansa i passagerarsätet som hon och jag delar, pappa skrattar. Kvinnan, hon som bara vill söderut, har fogat sig. Jag tänker: Vad händer om pappa kör i diket? Om bilen voltar, vi dör men inte motorn? Kanske ska man inte skoja om det. Döden är mycket allvarlig, särskild för dem som ska släpa sig igenom dagar och nätter av bottenlös saknad. Men ändå? Hur ska räddningsmanskapet få ihop husbilen från 2006 med ljudet från en båtmotor från 1949? När jag ser min gråhårige pappa, lycklig med dunket som kastar honom tillbaka till åren som flottare och ungen i värsta danstrancen, tänker jag att livet inte blev vad jag trodde. Inte anade jag, när jag var 11 som min älskade flicka, att just detta skulle komma. Att GPS-tekniken skulle finnas. Att jag skulle få barn, tänk vilket mirakel! Att ett av mina tre mirakel en dag skulle dansa till ljudet från en tändkulemotor. Från en cd. Att jag skulle sitta lycklig med en gammal, men högst levande, pappa och en lika levande dotter i en husbil, på väg norrut. Jag har fått mycket mer än jag någonsin kunde ha drömt om. Mycket mer.
-Jag hoppas att vi hittar några lingon, säger jag och tittar på pappa som kör.
-?
-Jag sa att det vore roligt om…
Han nickar, formar munnen till ”ja?”.
-LINGON! DET VORE KUL OM…
-Visst, visst, det blir bra, blir bra.
Jag lägger ner. Njuter. I höjd med Naturhistoriska riksmuseet strax utanför tullarna bryts bilens stilla brummande av en mild men bestämd kvinnoröst:
-Vänd när du har möjlighet.
-Morfar, säger ungen, vi verkar vara på väg åt fel håll.
Han bryr sig inte. Kvinnorösten fortsätter.
-Vänd när du har möjlighet.
-Ska vi inte kolla kartan mamma?
-Nä, skatt. Morfar har åkt till Dalarna en miljon gånger.
-Men tanten säger att vi är på väg åt fel håll ju!
Pappa pekar på apparaten framför sig. Ler.
-Visst är hon lite tjatig? Hon vill alltid att jag ska vända.
Så förklarar pappa att han alltid har GPS:en inställd på Tyskland, dit han åker en gång per år. Till Rhendalen, där vill han möta våren. Men nu ska vi ju till Dalarna försöker jag, vi ska norrut. Det är klart att hon protesterar!
-Manualen är så jävla trasslig. Nä, jag har helt enkelt råkat köpa en GPS med en kvinna som bara vill till Tyskland. Ingen katastrof! Tyskland är ett bra land. Dessutom brukar hon ge sig efter ett tag, säger pappa och skrattar. Jag låter henne tjata på. Det är ju lite sällskap om man är ensam.
Jag försöker stänga av ljudet, men lyckas bara skruva ner volymen. Vi äter godis, njuter av ett Sverige som går mot höst. I bakgrunden, nu lite lågt den vänliga rösten som manar oss att vända.
Snart, tänker jag, förstår nog även hon att vi ska plocka lingon i Dalarna.
-Morfar, säger ungen. Kan vi lyssna på lite musik?
-GÄRNA! Jag har en bra skiva. Sätt in den här, är du snäll.
Dottern trycker in cd:n, skruvar upp ljudet, vi hör skriande måsar och plaskande vatten. Sommar, tänker jag men i stället för musik hörs en monotont malande mansröst:
-Absalon, byggd i Hornbäck. Längd 45 fot. Har en en-cylindrig Hundested på 98 hkr vid 322 v/m. Tillverkningsår 1949. Modifierad med lättmetallkolv och supertopp.
Dunk. Dunk. Dunkdunkdunk. Dunk.
Dottern och jag tittar på varandra.
-Är det inte vackert? SKRUVA UPP! Skriker pappa.
DUNK. DUNK. DUNKDUNKDUNK. DUNK.
-Hörni, nu gasar dom! Det här kan vi tacka Föreningen L. Laurin för! Det är skiva nummer två, fortsätter han, nu väldigt engagerad. ”Det finns även ”Tändkuledunk 1, ljuv musik från gamla fartyg!”.
Dottern skrattar, ”det är ju bra morfar, disco!” börjar dansa i passagerarsätet som hon och jag delar, pappa skrattar. Kvinnan, hon som bara vill söderut, har fogat sig. Jag tänker: Vad händer om pappa kör i diket? Om bilen voltar, vi dör men inte motorn? Kanske ska man inte skoja om det. Döden är mycket allvarlig, särskild för dem som ska släpa sig igenom dagar och nätter av bottenlös saknad. Men ändå? Hur ska räddningsmanskapet få ihop husbilen från 2006 med ljudet från en båtmotor från 1949? När jag ser min gråhårige pappa, lycklig med dunket som kastar honom tillbaka till åren som flottare och ungen i värsta danstrancen, tänker jag att livet inte blev vad jag trodde. Inte anade jag, när jag var 11 som min älskade flicka, att just detta skulle komma. Att GPS-tekniken skulle finnas. Att jag skulle få barn, tänk vilket mirakel! Att ett av mina tre mirakel en dag skulle dansa till ljudet från en tändkulemotor. Från en cd. Att jag skulle sitta lycklig med en gammal, men högst levande, pappa och en lika levande dotter i en husbil, på väg norrut. Jag har fått mycket mer än jag någonsin kunde ha drömt om. Mycket mer.
Thursday, October 1, 2009
Någon ser oss!
Det bara rasslar in fina prisnomineringar till tidningarna Vi och vår ett år gamla dottertidning ViLäser; årets tidskrift, årets journalist, årets krönikör och -ja, nu kan jag faktiskt unna mig lyxen att skriva mm, det vill säga, med mera.
För vi njuter av ytterligare två snoffsiga nomineringar. I förmiddags drack vi champagne. Åt små snittar. Mådde bra. Tyckte att vi varit duktiga. Att vi är duktiga. Det är roligt att få känna så ibland. Underbart att bli sedd och bekräftad.
Och när Ingemar Unge kom in från lunchen frågade han glatt:
-Har det blivit några fler nomineringar medan jag varit borta?
För vi njuter av ytterligare två snoffsiga nomineringar. I förmiddags drack vi champagne. Åt små snittar. Mådde bra. Tyckte att vi varit duktiga. Att vi är duktiga. Det är roligt att få känna så ibland. Underbart att bli sedd och bekräftad.
Och när Ingemar Unge kom in från lunchen frågade han glatt:
-Har det blivit några fler nomineringar medan jag varit borta?
Monday, September 7, 2009
Tack gode gud - för spriten!
Nu talar alla om handsprit. Snart kommer vi att möta plågade människor som spritat (nytt verb)sig i ögonen och öronen. Som sköljt munnen med handsprit.
Det är, tycker jag, att driva skräcken för en ganska ordinär influensa för långt.
Jag tror att vi måste lugna ner oss en smula nu. Möta löpsedlarna med en - hälsosam - distans. Fick just ett mail från en mycket välpresterande kollega, ett av de många intelligenta, livskloka och starka kvinns jag dagligen möter. Vi skulle komma överens om en mötestid. Hon avslutade brevet:
Tack gode gud, för handspriten!
Om hon ändå skrivit: Tack gode gud, för spriten!
Det är, tycker jag, att driva skräcken för en ganska ordinär influensa för långt.
Jag tror att vi måste lugna ner oss en smula nu. Möta löpsedlarna med en - hälsosam - distans. Fick just ett mail från en mycket välpresterande kollega, ett av de många intelligenta, livskloka och starka kvinns jag dagligen möter. Vi skulle komma överens om en mötestid. Hon avslutade brevet:
Tack gode gud, för handspriten!
Om hon ändå skrivit: Tack gode gud, för spriten!
Monday, August 31, 2009
Akuta självbildsproblem
Beauty is in the eye of the beholder, heter det ju. Låter fint, men vad betyder det?
Hemma har jag två speglar.
Spegelmakarna - om de levde och jag kunde fråga - skulle säkert hävda att just deras spegel visar den sanna bilden av mig.
-En av er ljuger, skulle jag svara leende eftersom bästa sättet att avslöja en brottsling är att möta honom eller henne med ett leende. Samt iförd konstig hatt. Det är visdomar jag hämtat från miss Marple.
-Nej, vidhåller spegeltillverkarna då.
-Min spegel gör dig rättvisa.
-Nä, min spegel gör dig rättvisa!
Den ena säger det för att smickra mig.
Den andra för att lära mig att sanningen inte alltid är vacker.
Jag är nämligen två helt olika personer beroende på vilken spegel jag tittar i.
Nu tittar jag inte så ofta - det har jag nog mina bröder att tacka för. De jämförde aldrig midjemått eller noppade ögonbryn. De skulle aldrig nånsin på allvar hävda att mänskligt hår kan ha en riktigt dålig dag, en så kallad bad hair day.
(Min äldsta dotter, som är en av de vackraste kvinnor jag vet, hävdar med bestämdhet att hon har sjukligt lågt sittande ögonbryn. Ni hör, världen är galen när det vackra har råd att klaga.)
Nu menar jag förstås inte att alla vackra kvinnor är fåfänga. Jag menar bara att en sund uppväxt för en flicka består av, tror jag, två element: 1. Bröder av den gamla, lite skitiga sorten, inte de nya metrosexuella som kan bryta ihop på grund av en kollapsad page. 2. En genetisk uppsättning som något litet förvränger annars perfekta drag. De inte alltför söta får nämligen i lugn och ro utveckla sitt sinne för humor. Och sin intelligens. Den möjligheten har inte alltid vackra. I stället får de kämpa för att bli tagna på allvar alltmedan ytan krackelerar i ett oundvikligt, och dagligt, förfall.
Nå. I den ena spegeln är jag smärt, har normala ben och ett ganska intressant ansikte. Jag ser reslig ut trots mina 160 centimeter.
I den andra är jag något satt, benen mer åt det japanska hållet.
Jag ler alltid när jag står framför den första spegeln.
Framför den andra, den i hallen, suckar jag trött.
Vilken spegel ska jag tro på? Den som visar den Stina jag gillar – och känner mig som? Eller den som visar en Stina jag anar att jag ser ut som?
Är detta kanske rent av en existentiell fråga? Vad är sanning? Och vilken nytta har man av den? Vems sanning är viktigast – spegelmakarens eller min?
Ja, du hör, två speglar med varierande förmåga att återspegla ställer till det.
Det lutar åt att jag litar på den andra spegeln, den fula, men varför egentligen?
Är jag pessimistiskt lagd, och alltså tror att det skulle vara mer realistiskt att välja den fulare varianten?
Men jag är ju optimist!
Förmodligen har jag korta ben. Det är inget jag lider av men om jag ändå står inför två sanningar borde jag väl välja den jag gillar mest? Min bror kallade mig tax en gång. Det var längesen, då hittade jag inte andra sätt att tolka det på än jag har korta ben. Men han kanske menade att jag var envis som en tax, ja, kanske rentav gullig som en tax?
Jag, min toka, tänkte bara på benen. De korta.
Läste just om en svensk psykolog som menar att man ska möta motgångar och negativ stress med ett leende. Varför? Jo, leendet i sig signalerar goda nyheter till kroppen. Tror man att något gott ska hända så händer något gott. Det låter en aning flummigt, medger det, och det känns ju inte helt naturligt att le som en fåne när världen rasar samman. Men tänk om det stämmer? Om jag bestämmer mig för tro på spegel nummer 1 så kanske jag blir som Stina nummer 1?
Då kanske jag helt sonika ska plocka ner spegel nummer 2, den som dagligen hånar mig? Kanske ska den jävla mobbarspegeln bort! Eller. Borde jag kanske ändå välja spegel 2? Så att jag inte förhäver mig, liksom börjar tro att jag är snyggare än jag är? Herre gud, vilka frågor!
Eller så fortsätter jag att utveckla det vi halvfula alltid hävdat är det viktigaste - inre skönhet.
P.S. I går var jag Ella och Kalle på Grönan. Vi gick in i Skrattkammaren som ju innehåller mycket konkreta bevis för artificiell utseendeåtergivning. I ingången, före raden av konstiga speglar, finns en som ska återge ditt riktiga uteseende (så du har något att jämföra med). Men hur vet man att den första återger dig rätt? Man vet inte. Tror att daglig kroppsmätning är enda vägen framåt.
Hemma har jag två speglar.
Spegelmakarna - om de levde och jag kunde fråga - skulle säkert hävda att just deras spegel visar den sanna bilden av mig.
-En av er ljuger, skulle jag svara leende eftersom bästa sättet att avslöja en brottsling är att möta honom eller henne med ett leende. Samt iförd konstig hatt. Det är visdomar jag hämtat från miss Marple.
-Nej, vidhåller spegeltillverkarna då.
-Min spegel gör dig rättvisa.
-Nä, min spegel gör dig rättvisa!
Den ena säger det för att smickra mig.
Den andra för att lära mig att sanningen inte alltid är vacker.
Jag är nämligen två helt olika personer beroende på vilken spegel jag tittar i.
Nu tittar jag inte så ofta - det har jag nog mina bröder att tacka för. De jämförde aldrig midjemått eller noppade ögonbryn. De skulle aldrig nånsin på allvar hävda att mänskligt hår kan ha en riktigt dålig dag, en så kallad bad hair day.
(Min äldsta dotter, som är en av de vackraste kvinnor jag vet, hävdar med bestämdhet att hon har sjukligt lågt sittande ögonbryn. Ni hör, världen är galen när det vackra har råd att klaga.)
Nu menar jag förstås inte att alla vackra kvinnor är fåfänga. Jag menar bara att en sund uppväxt för en flicka består av, tror jag, två element: 1. Bröder av den gamla, lite skitiga sorten, inte de nya metrosexuella som kan bryta ihop på grund av en kollapsad page. 2. En genetisk uppsättning som något litet förvränger annars perfekta drag. De inte alltför söta får nämligen i lugn och ro utveckla sitt sinne för humor. Och sin intelligens. Den möjligheten har inte alltid vackra. I stället får de kämpa för att bli tagna på allvar alltmedan ytan krackelerar i ett oundvikligt, och dagligt, förfall.
Nå. I den ena spegeln är jag smärt, har normala ben och ett ganska intressant ansikte. Jag ser reslig ut trots mina 160 centimeter.
I den andra är jag något satt, benen mer åt det japanska hållet.
Jag ler alltid när jag står framför den första spegeln.
Framför den andra, den i hallen, suckar jag trött.
Vilken spegel ska jag tro på? Den som visar den Stina jag gillar – och känner mig som? Eller den som visar en Stina jag anar att jag ser ut som?
Är detta kanske rent av en existentiell fråga? Vad är sanning? Och vilken nytta har man av den? Vems sanning är viktigast – spegelmakarens eller min?
Ja, du hör, två speglar med varierande förmåga att återspegla ställer till det.
Det lutar åt att jag litar på den andra spegeln, den fula, men varför egentligen?
Är jag pessimistiskt lagd, och alltså tror att det skulle vara mer realistiskt att välja den fulare varianten?
Men jag är ju optimist!
Förmodligen har jag korta ben. Det är inget jag lider av men om jag ändå står inför två sanningar borde jag väl välja den jag gillar mest? Min bror kallade mig tax en gång. Det var längesen, då hittade jag inte andra sätt att tolka det på än jag har korta ben. Men han kanske menade att jag var envis som en tax, ja, kanske rentav gullig som en tax?
Jag, min toka, tänkte bara på benen. De korta.
Läste just om en svensk psykolog som menar att man ska möta motgångar och negativ stress med ett leende. Varför? Jo, leendet i sig signalerar goda nyheter till kroppen. Tror man att något gott ska hända så händer något gott. Det låter en aning flummigt, medger det, och det känns ju inte helt naturligt att le som en fåne när världen rasar samman. Men tänk om det stämmer? Om jag bestämmer mig för tro på spegel nummer 1 så kanske jag blir som Stina nummer 1?
Då kanske jag helt sonika ska plocka ner spegel nummer 2, den som dagligen hånar mig? Kanske ska den jävla mobbarspegeln bort! Eller. Borde jag kanske ändå välja spegel 2? Så att jag inte förhäver mig, liksom börjar tro att jag är snyggare än jag är? Herre gud, vilka frågor!
Eller så fortsätter jag att utveckla det vi halvfula alltid hävdat är det viktigaste - inre skönhet.
P.S. I går var jag Ella och Kalle på Grönan. Vi gick in i Skrattkammaren som ju innehåller mycket konkreta bevis för artificiell utseendeåtergivning. I ingången, före raden av konstiga speglar, finns en som ska återge ditt riktiga uteseende (så du har något att jämföra med). Men hur vet man att den första återger dig rätt? Man vet inte. Tror att daglig kroppsmätning är enda vägen framåt.
Thursday, August 27, 2009
Ivar Lo, döden och bron
I morse cyklade jag som vanligt över bron. När den invigdes 1925 skrev Ivar Lo-Johansson, då reporter på Lidingö Tidning, en dikt som börjar: "I ingenjörens tankar du låg som en dröm, först en mulen grå, så blev du en dagdröm i ritstiftets spår när i tuschstreck vi sågo dig stå".
Ode till en bro, det är väl flott, och inte helt vanligt i dag.
Sen skrev han ju annat, den där Ivar, långt från högstämda dikter om infrastrukturen i välmående kranskommuner.
Men bron står kvar. På den smala cykelbanan pressas varje morgon stressade Lidingöbor ihop till en klunga i stil med slutspurtarna på Tour de France. I morse var klungen tätare än vanligt – och stod märkligt nog still.
Cyklister som inte cyklar väcker misstanke.
Cyklister som tysta stirrar ut över grågrönt vatten är än mer skrämmande.
Jag tänkte direkt på döden.
Inom loppet av en sekund stod bilden klar för mig. I kris skärps ju som bekant sinnena.
Ett lik, uppsvullet grönlila hade flutit upp och låg nu och guppade vid brofästet. En kvinna, eller en ung flicka, svårt att avgöra, äventyrligt lagd, dotter till en förmögen men bisarr bilhandlare, hade dansat sin sista dans. Jag tänkte på bilhandlaren, fortfarande ovetande om det oerhörda. Livet ger och livet tar, tänkte jag när en man med rostig cykel, skäggstubb och en Fjällrävenjacka av det mer antika slaget mötte min nyfikna blick med en bekymrad min.
-Oerhört märkligt detta, oerhört.
Lilla gubben, ville jag säga, ett mord är alltid något oerhört.
-Så här nära stan, mumlade han förvirrat vidare.
Den mannen hade inte alla hästar hemma, insåg jag direkt. De flesta brott begås i städer. Det sa jag nu högt så att mannen, men även alla andra, kunde höra:
-Det här är bara ett av alla tragiska…
Mer hann jag inte utveckla om brottsstatistiken i Stockholm innan mannen vräkte ur sig:
-Men det finns en permanent…
-Permanent! Nu är väl inte tillfälle att tänka på ondulerat hår, fräste jag till honom. Att hennes permanent inte hållit för flera dygn i vatten fattar väl vem som helst!
Mannen såg förvånat på mig. Jag fortsatte:
-Och vem är du att tala om hår. Det där jävla rufset du har på huvudet skulle behöva hela världens samlade stylingprodukter för att få kallas frisyr. Du borde raka dig, kamma dig och skaffa ny jacka i stället för att smäda de döda.
Jag ångrade direkt hårdheten. Säkert var han en av många fattigpensionärer på ön – för de finns - som varje morgon trasslar sig till t-banan vid Ropsten för att hämta en gratistidning.
-Döden, sa jag nu så vänligt jag kunde, döden skrämmer oss alla.
Mannen fortsatte att stirra ut över vattnet.
Jag sträckte mig nu fram mot räcket för att äntligen få se det jag redan sett för mitt inre. Då hördes högljudda suckar i gruppen av människor, några skrek ”titta”, och ”åh vad söt”.
När började vi betrakta ett uppsvullet lik som något gulligt? Det är tevens fel, hann jag tänka innan mannen öppnade munnen:
-Det finns en permanent sälpopulation utanför Möja, men inga studier som visar att sälarna tar sig så här långt in i skärgården. Det är i alla händelser mycket ovanligt.
P.S. Jag såg en säl i morse vid Ivar Lo-Johanssons gamla diktarbro, det är SANT, för första gången nånsin och då kan jag räkna mina cykelfärder i tusental. Mannen som verkade kunna allt om sälar träffade jag men allt annat i berättelsen är - mer, eller snarare mindre - sant.
Ode till en bro, det är väl flott, och inte helt vanligt i dag.
Sen skrev han ju annat, den där Ivar, långt från högstämda dikter om infrastrukturen i välmående kranskommuner.
Men bron står kvar. På den smala cykelbanan pressas varje morgon stressade Lidingöbor ihop till en klunga i stil med slutspurtarna på Tour de France. I morse var klungen tätare än vanligt – och stod märkligt nog still.
Cyklister som inte cyklar väcker misstanke.
Cyklister som tysta stirrar ut över grågrönt vatten är än mer skrämmande.
Jag tänkte direkt på döden.
Inom loppet av en sekund stod bilden klar för mig. I kris skärps ju som bekant sinnena.
Ett lik, uppsvullet grönlila hade flutit upp och låg nu och guppade vid brofästet. En kvinna, eller en ung flicka, svårt att avgöra, äventyrligt lagd, dotter till en förmögen men bisarr bilhandlare, hade dansat sin sista dans. Jag tänkte på bilhandlaren, fortfarande ovetande om det oerhörda. Livet ger och livet tar, tänkte jag när en man med rostig cykel, skäggstubb och en Fjällrävenjacka av det mer antika slaget mötte min nyfikna blick med en bekymrad min.
-Oerhört märkligt detta, oerhört.
Lilla gubben, ville jag säga, ett mord är alltid något oerhört.
-Så här nära stan, mumlade han förvirrat vidare.
Den mannen hade inte alla hästar hemma, insåg jag direkt. De flesta brott begås i städer. Det sa jag nu högt så att mannen, men även alla andra, kunde höra:
-Det här är bara ett av alla tragiska…
Mer hann jag inte utveckla om brottsstatistiken i Stockholm innan mannen vräkte ur sig:
-Men det finns en permanent…
-Permanent! Nu är väl inte tillfälle att tänka på ondulerat hår, fräste jag till honom. Att hennes permanent inte hållit för flera dygn i vatten fattar väl vem som helst!
Mannen såg förvånat på mig. Jag fortsatte:
-Och vem är du att tala om hår. Det där jävla rufset du har på huvudet skulle behöva hela världens samlade stylingprodukter för att få kallas frisyr. Du borde raka dig, kamma dig och skaffa ny jacka i stället för att smäda de döda.
Jag ångrade direkt hårdheten. Säkert var han en av många fattigpensionärer på ön – för de finns - som varje morgon trasslar sig till t-banan vid Ropsten för att hämta en gratistidning.
-Döden, sa jag nu så vänligt jag kunde, döden skrämmer oss alla.
Mannen fortsatte att stirra ut över vattnet.
Jag sträckte mig nu fram mot räcket för att äntligen få se det jag redan sett för mitt inre. Då hördes högljudda suckar i gruppen av människor, några skrek ”titta”, och ”åh vad söt”.
När började vi betrakta ett uppsvullet lik som något gulligt? Det är tevens fel, hann jag tänka innan mannen öppnade munnen:
-Det finns en permanent sälpopulation utanför Möja, men inga studier som visar att sälarna tar sig så här långt in i skärgården. Det är i alla händelser mycket ovanligt.
P.S. Jag såg en säl i morse vid Ivar Lo-Johanssons gamla diktarbro, det är SANT, för första gången nånsin och då kan jag räkna mina cykelfärder i tusental. Mannen som verkade kunna allt om sälar träffade jag men allt annat i berättelsen är - mer, eller snarare mindre - sant.
Monday, August 24, 2009
Världsherravälde?
Jag fick nyss ett mail från en god vän. Vi kan kalla henne A.
A föreslog den 5 september.
Jag svarade:
”Kära du, ja tack. Nu vet jag inte exakt vad som ska göras men jag tror till exempel att det är dags att vända komposten. Det är ett hårt och smutsigt jobb, bör utföras av två intelligenta och starka kvinns.
Den 5 september har nog inte löven börjat singla från träden, men vi kan alltid titta på de svajande kronorna, liksom låtsas granska dem med expertögon. Svajar de rätt? För mycket? För lite?
Vi kan klippa ner krusbärsbuskarna på ett för dem alldeles nytt sätt.
Vi kan oja oss över sniglar, sucka över allt det gröna som sticker upp mellan stenarna i grusgångarna. Vi kan åka till sopstationen med kvistar som spretar ur stora blekbruna säckar.
Jag tror att det är sånt man gör.
Du är så välkommen den 5 september.”
Låter jag som en idiot?
Jag är det.
I 16 år har jag ägt en trädgård. Där finns ett urgammalt melonäppelträd, plommon av tre sorter, vinbär, krusbär, hallon. När flädern blommar känner jag mig yr, varje gång syrenen vajar med allt sitt lila blir jag lika uppriktigt förvånad: I år igen?! Hur går det till? I min trädgård ringlar murgröna uppför det grå planket, rosor klättrar över den gröna trägrinden. Vindruvorna hänger i klasar, blå under altantaket, vita utanför min dotters fönster. Hon är en av få, vill jag påstå, svenska 11-åringar som kan öppna sitt fönster och plocka en perfekt klase vindruvor. Och när hon slängde ner några gamla potatisar i sandlådan kunde vi skörda underbara - röda! – potatisar.
Säg några gamla växter och jag har dem. Tror det i alla fall. Jag är nämligen ingen trädgårdsmänniska, uppfödd i lägenhet som jag är. Natur för mig är skog, inte rabatter. Men att ha en trädgård är något alldeles speciellt. Man blir lätt lite tårmild, börjar svamla om att man inte kan äga träd utan lånar dem av framtida generationer. Ja, du hör, något sitter löst i huvudet.
Nå. Jag äger alltså, men mer än jag klarar av. Och fortfarande vet jag inte vad som är ogräs och vad som är eftertraktade perenner. Jag bryr mig inte, i min trädgård råder ingen klasskamp. Jag tyckte när jag var 28 att rosmarinbuskens blad var misstänkt lika lavendelns. Det tycker jag fortfarande.
Minns första sommaren. Jag låg platt på gräset, händerna utsträckta, tittade upp i en klarblå himmel och tänkte: ”Allt jag kan se rakt upp från denna plats, så långt ögonen når, är bara mitt. Och varenda millimeter under mig äger jag.”
Larvigt va? Och inte heller sant, jag kan ju inte hävda något världsherravälde från mina ynka 1000 kvadratmeter.
Men ibland känns det faktiskt så.
A föreslog den 5 september.
Jag svarade:
”Kära du, ja tack. Nu vet jag inte exakt vad som ska göras men jag tror till exempel att det är dags att vända komposten. Det är ett hårt och smutsigt jobb, bör utföras av två intelligenta och starka kvinns.
Den 5 september har nog inte löven börjat singla från träden, men vi kan alltid titta på de svajande kronorna, liksom låtsas granska dem med expertögon. Svajar de rätt? För mycket? För lite?
Vi kan klippa ner krusbärsbuskarna på ett för dem alldeles nytt sätt.
Vi kan oja oss över sniglar, sucka över allt det gröna som sticker upp mellan stenarna i grusgångarna. Vi kan åka till sopstationen med kvistar som spretar ur stora blekbruna säckar.
Jag tror att det är sånt man gör.
Du är så välkommen den 5 september.”
Låter jag som en idiot?
Jag är det.
I 16 år har jag ägt en trädgård. Där finns ett urgammalt melonäppelträd, plommon av tre sorter, vinbär, krusbär, hallon. När flädern blommar känner jag mig yr, varje gång syrenen vajar med allt sitt lila blir jag lika uppriktigt förvånad: I år igen?! Hur går det till? I min trädgård ringlar murgröna uppför det grå planket, rosor klättrar över den gröna trägrinden. Vindruvorna hänger i klasar, blå under altantaket, vita utanför min dotters fönster. Hon är en av få, vill jag påstå, svenska 11-åringar som kan öppna sitt fönster och plocka en perfekt klase vindruvor. Och när hon slängde ner några gamla potatisar i sandlådan kunde vi skörda underbara - röda! – potatisar.
Säg några gamla växter och jag har dem. Tror det i alla fall. Jag är nämligen ingen trädgårdsmänniska, uppfödd i lägenhet som jag är. Natur för mig är skog, inte rabatter. Men att ha en trädgård är något alldeles speciellt. Man blir lätt lite tårmild, börjar svamla om att man inte kan äga träd utan lånar dem av framtida generationer. Ja, du hör, något sitter löst i huvudet.
Nå. Jag äger alltså, men mer än jag klarar av. Och fortfarande vet jag inte vad som är ogräs och vad som är eftertraktade perenner. Jag bryr mig inte, i min trädgård råder ingen klasskamp. Jag tyckte när jag var 28 att rosmarinbuskens blad var misstänkt lika lavendelns. Det tycker jag fortfarande.
Minns första sommaren. Jag låg platt på gräset, händerna utsträckta, tittade upp i en klarblå himmel och tänkte: ”Allt jag kan se rakt upp från denna plats, så långt ögonen når, är bara mitt. Och varenda millimeter under mig äger jag.”
Larvigt va? Och inte heller sant, jag kan ju inte hävda något världsherravälde från mina ynka 1000 kvadratmeter.
Men ibland känns det faktiskt så.
Tuesday, August 18, 2009
Mysskarpt läge
En av de starkaste tidningsmyterna är den om pressläggning. Ni har säkert sett filmerna med stressvettsdrypande redaktörer som skriker ”Stoppa pressarna!” De har inte sovit på dygn, inte bytt kläder, svettringarna är stora som den ryska taigan. I sekvens på sekvens får man följa de uppslitande bråken mellan redaktörerna. Anar konkurrensen mellan journalisterna som slåss om utrymme.
Myten fortplantas än. Varför? För att den gör sig bra på bild förstås.
Och den driver nog fortfarande många unga som drömmer om en framtid inom journalistiken.
Visst ska man vilja berätta. Man ska våga slåss för sin sak. För sina ord. För rätten att skriva. Tala. Avslöja.
Så långt stämmer myten.
Men det där skarpa läget är det lugnaste jag vet.
Så har det varit på alla olika redaktioner jag varit under mina snart 25 år som journalist. Så är det nu. Jag känner mig som tjuren Ferdinand under korkeken när jag ser ut över redaktionshagen på Vi. Pressläggning. Inte bara modertidningen slutspurtar just nu utan även dottern Vi Läser. Det är ungefär 175 sidor som ska vara korrekta, ner till minsta kommatecken. Skriker vi? Svettas vi kopiöst? Klöser kulturredaktör Nina Solomin ut ögonen på skribenten Ingemar Unge? Nä, lugnet råder. Vi har tagit en kaka till kaffet, haft möte, hunnit prata lite om privata saker. Vore jag psykolog skulle jag kalla detta för en stund av mindfulness, det är väl då vi förväntas vara i nuet? Det är väl i den totala koncentrationen och närvaron vi förväntas vara som lyckligast?
Ibland tror jag att det är så.
18 kolugna superproffs vet vad de ska göra. Var och en av dem. Ingen behöver skrika att tryckeriet väntar, att man förväntas leverera rättstavat. Snyggt. I tid. Nä, de bara matar på. Ibland hörs en litet skratt, ett ”bra tänkt!", knattret från tangentborden blandas med ord som bara hör till vårt jobb: bildbyline, horunge, lågupplöst, kägel, typsnitt.
Klart att sånt obegripligt prat inte gör sig på film, men som redaktionschef kan jag inte bli annat än stolt.
Och om möjligt ännu lugnare.
Myten fortplantas än. Varför? För att den gör sig bra på bild förstås.
Och den driver nog fortfarande många unga som drömmer om en framtid inom journalistiken.
Visst ska man vilja berätta. Man ska våga slåss för sin sak. För sina ord. För rätten att skriva. Tala. Avslöja.
Så långt stämmer myten.
Men det där skarpa läget är det lugnaste jag vet.
Så har det varit på alla olika redaktioner jag varit under mina snart 25 år som journalist. Så är det nu. Jag känner mig som tjuren Ferdinand under korkeken när jag ser ut över redaktionshagen på Vi. Pressläggning. Inte bara modertidningen slutspurtar just nu utan även dottern Vi Läser. Det är ungefär 175 sidor som ska vara korrekta, ner till minsta kommatecken. Skriker vi? Svettas vi kopiöst? Klöser kulturredaktör Nina Solomin ut ögonen på skribenten Ingemar Unge? Nä, lugnet råder. Vi har tagit en kaka till kaffet, haft möte, hunnit prata lite om privata saker. Vore jag psykolog skulle jag kalla detta för en stund av mindfulness, det är väl då vi förväntas vara i nuet? Det är väl i den totala koncentrationen och närvaron vi förväntas vara som lyckligast?
Ibland tror jag att det är så.
18 kolugna superproffs vet vad de ska göra. Var och en av dem. Ingen behöver skrika att tryckeriet väntar, att man förväntas leverera rättstavat. Snyggt. I tid. Nä, de bara matar på. Ibland hörs en litet skratt, ett ”bra tänkt!", knattret från tangentborden blandas med ord som bara hör till vårt jobb: bildbyline, horunge, lågupplöst, kägel, typsnitt.
Klart att sånt obegripligt prat inte gör sig på film, men som redaktionschef kan jag inte bli annat än stolt.
Och om möjligt ännu lugnare.
Wednesday, July 22, 2009
Gillar alla rally?
Jag ställde en fråga i min förra blogg.
Fick ett svar: Helikopter.
Listan över konstiga ord skapar jag utifrån från ordet helikopter. Varför? För att min son när han var liten och pekade på en polishelikopter, skrek:
-Titta mamma, en hepilopter!
I dag kallar han, och andra ungdomar med ett lika nydanande språkbruk, samma sak för flygaina.
Hepilopter har blivit flygaina.
Det är väl underbart?
Har aldrig förstått de stränga ordrevisorer som säger sig vårda vårt svenska språk, men egentligen med verbala hugg och slag klamrar sig fast vid något som ju lever på förändring. Kontrollerar man deras ursvenska så är den inte särskilt gammal. Eller särskilt svensk.
Ett språk måste vidare, precis som vi människor.
-Hur stavar du det? frågar jag sonen när vi övningskör ute på ön. Hur stavar du flygaina?
Han suckar.
-Stava hur du vill, svarar han, och vill med det markera att han inte är upplagd för en semantisk diskussion. Nu sitter han bakom ratten, på näsan enorma solbrillor och på huvudet en keps.
-Håll hastigheten. Det är 50 här, säger jag.
Sen rabblar jag det jag alltid rabblar. Fem meningar, först i lugn ton, sen allt häftigare och högre:
1. Jaha, kör du så här får du aldrig körkort.
2. Tar polisen dig blir det en prick (det sa alltid mamma till mig, den där pricken har jag aldrig fattat var den sitter).
3. Du vet väl att det är mitt körkort som ryker om du inte sköter dig?
4. Håll avstånd, det kan rusa ut en unge på gatan, eller en älg, ett rådjur, en förvirrad gamling, vad som helst kan rusa ut precis framför dig!
5. Det här är inte roligt!!
Då säger han, eller snarare skriker, för att överrösta radion:
-Mor!
(Han kallar mig så och det låter inte alls så vördnadsfullt som det ser ut i text.)
-Mor! Alla gillar rally!
-Men aina då, skriker jag tillbaka, tänk om flygaina ser dig!?
Och precis då glömmer jag bilen och hastigheten och förvirrade älgar, galna katter och självmordsbenägna pensionärer som väntar på att få kasta sig framför bilen. Jag tänker på den enda Aina jag känt. Farmor Aina. Inte min farmor men nästan. Jag var 20 år när jag träffade henne första gången. Hon är en av de få personer jag beundrat och velat likna. En grå vacker knut, höga kindknotor, fräknar, ett bullrande skratt, pigga ögon. Aina gillade hocky och drack nubbe med Zingo, kunde mängder av fräcka snapsvisor, lekte till hon dog. Kallade mig prinsessa - fast då var hon märkt av sjukdom och lite snurrig. Hade hon sett mig och sonen komma farande hade hon säkert skrikit:
-Ja! Ja! Alla gillar rally!
P.S. En dag för länge sen bestämde jag mig för att lösenordet till min dator skulle grundas på varianter av ordet helikopter. Vet inte hur många jag kommit upp i. Det går säkert att med hjälp av en matematisk formel räkna ut ett maxantal, men jag vill inte veta. För den som tänker utnyttja denna information kan jag också meddela att jag härmed lagt av med leken. I alla fall i formella sammanhang. D.S.
Fick ett svar: Helikopter.
Listan över konstiga ord skapar jag utifrån från ordet helikopter. Varför? För att min son när han var liten och pekade på en polishelikopter, skrek:
-Titta mamma, en hepilopter!
I dag kallar han, och andra ungdomar med ett lika nydanande språkbruk, samma sak för flygaina.
Hepilopter har blivit flygaina.
Det är väl underbart?
Har aldrig förstått de stränga ordrevisorer som säger sig vårda vårt svenska språk, men egentligen med verbala hugg och slag klamrar sig fast vid något som ju lever på förändring. Kontrollerar man deras ursvenska så är den inte särskilt gammal. Eller särskilt svensk.
Ett språk måste vidare, precis som vi människor.
-Hur stavar du det? frågar jag sonen när vi övningskör ute på ön. Hur stavar du flygaina?
Han suckar.
-Stava hur du vill, svarar han, och vill med det markera att han inte är upplagd för en semantisk diskussion. Nu sitter han bakom ratten, på näsan enorma solbrillor och på huvudet en keps.
-Håll hastigheten. Det är 50 här, säger jag.
Sen rabblar jag det jag alltid rabblar. Fem meningar, först i lugn ton, sen allt häftigare och högre:
1. Jaha, kör du så här får du aldrig körkort.
2. Tar polisen dig blir det en prick (det sa alltid mamma till mig, den där pricken har jag aldrig fattat var den sitter).
3. Du vet väl att det är mitt körkort som ryker om du inte sköter dig?
4. Håll avstånd, det kan rusa ut en unge på gatan, eller en älg, ett rådjur, en förvirrad gamling, vad som helst kan rusa ut precis framför dig!
5. Det här är inte roligt!!
Då säger han, eller snarare skriker, för att överrösta radion:
-Mor!
(Han kallar mig så och det låter inte alls så vördnadsfullt som det ser ut i text.)
-Mor! Alla gillar rally!
-Men aina då, skriker jag tillbaka, tänk om flygaina ser dig!?
Och precis då glömmer jag bilen och hastigheten och förvirrade älgar, galna katter och självmordsbenägna pensionärer som väntar på att få kasta sig framför bilen. Jag tänker på den enda Aina jag känt. Farmor Aina. Inte min farmor men nästan. Jag var 20 år när jag träffade henne första gången. Hon är en av de få personer jag beundrat och velat likna. En grå vacker knut, höga kindknotor, fräknar, ett bullrande skratt, pigga ögon. Aina gillade hocky och drack nubbe med Zingo, kunde mängder av fräcka snapsvisor, lekte till hon dog. Kallade mig prinsessa - fast då var hon märkt av sjukdom och lite snurrig. Hade hon sett mig och sonen komma farande hade hon säkert skrikit:
-Ja! Ja! Alla gillar rally!
P.S. En dag för länge sen bestämde jag mig för att lösenordet till min dator skulle grundas på varianter av ordet helikopter. Vet inte hur många jag kommit upp i. Det går säkert att med hjälp av en matematisk formel räkna ut ett maxantal, men jag vill inte veta. För den som tänker utnyttja denna information kan jag också meddela att jag härmed lagt av med leken. I alla fall i formella sammanhang. D.S.
Thursday, July 16, 2009
Pepilopter vadå?
Nyss var det rekopter.
En annan gång pelopter.
Och ännu tidigare:
teropter
perikter
polipikter
kopepter
kehopter
holipopter
Anar du ett mönster? Att alla ord slutar på ”ter”. Ja. Att bokstäverna t, p, k, h, e och o är vanligt förekommande. Men sen då? Vad håller jag på med?
En annan gång pelopter.
Och ännu tidigare:
teropter
perikter
polipikter
kopepter
kehopter
holipopter
Anar du ett mönster? Att alla ord slutar på ”ter”. Ja. Att bokstäverna t, p, k, h, e och o är vanligt förekommande. Men sen då? Vad håller jag på med?
Tuesday, July 14, 2009
Hur gör vi med boktitlar?
Jag är redaktör. Eller hellre redaktris, det låter snyggare.
Är det ett roligt jobb? Jo, faktiskt det roligaste jag kan tänka mig.
En fråga på jobbet kan vara: Ska vi kursivera titlar på böcker?
Så får man grunna på det ett tag. Väga för och emot. Föreställa sig hur läsaren reagerar på kursiva titlar. Hjälper kursiven eller trasslar den bara till det för ögat och hjärnan?
Låter det nördigt?
Låter det aptrist?
Jag tycker att det är underbart.
Är det ett roligt jobb? Jo, faktiskt det roligaste jag kan tänka mig.
En fråga på jobbet kan vara: Ska vi kursivera titlar på böcker?
Så får man grunna på det ett tag. Väga för och emot. Föreställa sig hur läsaren reagerar på kursiva titlar. Hjälper kursiven eller trasslar den bara till det för ögat och hjärnan?
Låter det nördigt?
Låter det aptrist?
Jag tycker att det är underbart.
Thursday, June 4, 2009
Mitt liv i garderoben
Jag står inför en stor förändring.
Valet är inte mitt, sorgen pyramidal men beskedet glasklart:
Ut med det gamla, in med det nya.
Alltså börjar jag städa.
Längst ner i garderoben hittar jag:
1. Ett indianskärp. Kommer du ihåg - små färgglada pärlor, ljust läder, en artefakt med traditioner i ursprungsbefolkningar världen över. Ja, där indianer med små pärlor har funnits alltså. Till Sverige kom det på 70-talet och jag kan nu glatt konstatera att det jag bar som späd tonåring fortfarande går runt midjan.
2. Ett nej tack-brev från ett stort förlags litterära chef. Mannen ”anade en talang, en komisk särart”, men såg också något repetitivt i mina små berättelser. Han sa nej men jag min toka, läste minsann mellan raderna. Där stod: ”Nej tack för stunden, alltså just i dag är jag lite tveksam, kanske är jag på dåligt humör, fick ingen riktig frukost i morse, osten var slut, men återkom hemskt gärna med din slumrande, men ändå överväldigande talang.”
Han gav mig ett konkret råd: etablera dig först som journalist, bli ett namn, sen kan vi fortsätta prata bok. Nu, 350 år senare, är jag visserligen journalist men så mycket till namn vet jag inte om jag är. Mannen eller förlaget återkom jag aldrig till. Det ska alla läskunniga svenskar vara glada för.
3. Telefonkort med motiv som smultron, flygplan, teckningar. Varför har jag sparat dem? För att någon av Antikrundans Knut Knutssons dignitet en gång har sagt att framtidens antikvitet är telefonkorten. Jag har väl 5-6 och tänker mig att de ska inbringa si så där 15 miljarder dollar på den internationella marknaden. Inte i dag kanske, men framgent, när jag landat i mitt nya liv.
4. En låda med brev till mina barn. Jag började jobba tidigt efter förlossningarna, slet väl på för att mannen i punkt nummer 2 skulle se att jag ville bli något så att berättelserna i punkt nr 5 skulle kunna samlas i en bok. Så fort jag hade en stund över, fem minuter mellan andra jobb, skrev jag: fort, läste aldrig igenom, lade brevet i närmaste kuvert, klistrade samt tejpade igen, skrev datum och till vem brevet var ämnat. Sen gömde jag det i svarta lådan. Glömde det. Vad de innehåller? Allt (tror jag); livet, samtiden, roliga saker barnen sagt, politik, trista saker, längtan, sorg och glädje. Dessa brev kan antingen vara underbara, fulla med i dag bortglömda minnen. Eller ett fullständigt värdelöst rabblande av ointressanta händelser. Ja, man kan faktiskt använda ordet mannen i punkt nr 2 så träffande använde: repetitivt. Men så är livet för en del, de betraktar vägen mellan BB och graven som en enda lång upprepning. Har man lyckan att se undren varje dag så gör man det. Jag tillhör den senare sorten. Ibland. Mitt råd till mina barn: Ge åtminstone 3-4 stycken av breven en chans. Duger de inte så släng, bränn, gå ut i solen, ha roligt.
5. Berättelser som hörde till brevet i punkt nummer 2. Nu, i städningen, läser jag någon rad här och där, och kroppstemperaturen skiftar mellan iskall och nära kokpunkten. Herregud, vad jag har skrivit; dikter, noveller, sagor, berättelser. Så många ord! Så många hemska ord staplade på varandra. Och till vilken nytta? Eller äh, inte ska jag förödmjuka mig. Jag hade roligt när jag skrev, det räcker långt. Jag har fortfarande roligt när jag skriver. Det är en lek i ordets bästa bemärkelse, lekt med ett allvar och en ambition jag annars enbart haft när det gäller att sörja för mina barn och dem jag älskar. Aldrig ville jag vinna lika mycket i squash som jag ville skriva bra. Aldrig någonsin ville jag sjunga lika fint som jag hoppades att jag en gång skulle kunna skriva.
6. Resterna av en snuttefilt. Jag luktar. Tiden stannar, ett uttryck som dåliga skribenter tenderar att använda. Tiden stannar alltså, men bara ett tag för sen hittar jag:
7. Egenhändigt tillverkade presentkort från underbara och mentalt rikt begåvade barn som velat ge något personligt och samtidigt förstått att jag inte skulle komma att kräva något av följande: 1 timmes kill på ryggen, extra noggrann biltvätt, strumpsortering, en middag på stan, en resa vart som helst, en helkväll med teater och middag.
Korten är väldigt fina.
Så - efter en snabb genomgång av botten på en garderob - där har du mitt liv.
På ett ungefär i alla fall. Sammanfattningsvis kan man väl konstatera att jag åtminstone en gång i livet träffat rätt vad gäller trender (skärpet), har haft roligt medan jag slitit, har en enorm förmögenhet som väntar. Skulle den av något skäl inte landa hos mig kan jag passa på att utnyttja 20 års samlande av presentkort från mina barn.
Jag lär överleva.
Valet är inte mitt, sorgen pyramidal men beskedet glasklart:
Ut med det gamla, in med det nya.
Alltså börjar jag städa.
Längst ner i garderoben hittar jag:
1. Ett indianskärp. Kommer du ihåg - små färgglada pärlor, ljust läder, en artefakt med traditioner i ursprungsbefolkningar världen över. Ja, där indianer med små pärlor har funnits alltså. Till Sverige kom det på 70-talet och jag kan nu glatt konstatera att det jag bar som späd tonåring fortfarande går runt midjan.
2. Ett nej tack-brev från ett stort förlags litterära chef. Mannen ”anade en talang, en komisk särart”, men såg också något repetitivt i mina små berättelser. Han sa nej men jag min toka, läste minsann mellan raderna. Där stod: ”Nej tack för stunden, alltså just i dag är jag lite tveksam, kanske är jag på dåligt humör, fick ingen riktig frukost i morse, osten var slut, men återkom hemskt gärna med din slumrande, men ändå överväldigande talang.”
Han gav mig ett konkret råd: etablera dig först som journalist, bli ett namn, sen kan vi fortsätta prata bok. Nu, 350 år senare, är jag visserligen journalist men så mycket till namn vet jag inte om jag är. Mannen eller förlaget återkom jag aldrig till. Det ska alla läskunniga svenskar vara glada för.
3. Telefonkort med motiv som smultron, flygplan, teckningar. Varför har jag sparat dem? För att någon av Antikrundans Knut Knutssons dignitet en gång har sagt att framtidens antikvitet är telefonkorten. Jag har väl 5-6 och tänker mig att de ska inbringa si så där 15 miljarder dollar på den internationella marknaden. Inte i dag kanske, men framgent, när jag landat i mitt nya liv.
4. En låda med brev till mina barn. Jag började jobba tidigt efter förlossningarna, slet väl på för att mannen i punkt nummer 2 skulle se att jag ville bli något så att berättelserna i punkt nr 5 skulle kunna samlas i en bok. Så fort jag hade en stund över, fem minuter mellan andra jobb, skrev jag: fort, läste aldrig igenom, lade brevet i närmaste kuvert, klistrade samt tejpade igen, skrev datum och till vem brevet var ämnat. Sen gömde jag det i svarta lådan. Glömde det. Vad de innehåller? Allt (tror jag); livet, samtiden, roliga saker barnen sagt, politik, trista saker, längtan, sorg och glädje. Dessa brev kan antingen vara underbara, fulla med i dag bortglömda minnen. Eller ett fullständigt värdelöst rabblande av ointressanta händelser. Ja, man kan faktiskt använda ordet mannen i punkt nr 2 så träffande använde: repetitivt. Men så är livet för en del, de betraktar vägen mellan BB och graven som en enda lång upprepning. Har man lyckan att se undren varje dag så gör man det. Jag tillhör den senare sorten. Ibland. Mitt råd till mina barn: Ge åtminstone 3-4 stycken av breven en chans. Duger de inte så släng, bränn, gå ut i solen, ha roligt.
5. Berättelser som hörde till brevet i punkt nummer 2. Nu, i städningen, läser jag någon rad här och där, och kroppstemperaturen skiftar mellan iskall och nära kokpunkten. Herregud, vad jag har skrivit; dikter, noveller, sagor, berättelser. Så många ord! Så många hemska ord staplade på varandra. Och till vilken nytta? Eller äh, inte ska jag förödmjuka mig. Jag hade roligt när jag skrev, det räcker långt. Jag har fortfarande roligt när jag skriver. Det är en lek i ordets bästa bemärkelse, lekt med ett allvar och en ambition jag annars enbart haft när det gäller att sörja för mina barn och dem jag älskar. Aldrig ville jag vinna lika mycket i squash som jag ville skriva bra. Aldrig någonsin ville jag sjunga lika fint som jag hoppades att jag en gång skulle kunna skriva.
6. Resterna av en snuttefilt. Jag luktar. Tiden stannar, ett uttryck som dåliga skribenter tenderar att använda. Tiden stannar alltså, men bara ett tag för sen hittar jag:
7. Egenhändigt tillverkade presentkort från underbara och mentalt rikt begåvade barn som velat ge något personligt och samtidigt förstått att jag inte skulle komma att kräva något av följande: 1 timmes kill på ryggen, extra noggrann biltvätt, strumpsortering, en middag på stan, en resa vart som helst, en helkväll med teater och middag.
Korten är väldigt fina.
Så - efter en snabb genomgång av botten på en garderob - där har du mitt liv.
På ett ungefär i alla fall. Sammanfattningsvis kan man väl konstatera att jag åtminstone en gång i livet träffat rätt vad gäller trender (skärpet), har haft roligt medan jag slitit, har en enorm förmögenhet som väntar. Skulle den av något skäl inte landa hos mig kan jag passa på att utnyttja 20 års samlande av presentkort från mina barn.
Jag lär överleva.
Thursday, March 12, 2009
Ungar gör jävlar i mig som vuxna gör
Vi svor väldigt mycket som barn, jag och storebror.
Men bara när vi var Dalarna. Och bara när en släkting till oss, Fräs-Karin tror jag hon hette, fanns i närheten.
Mamma svor aldrig. Fräs-Karin såg hennes oro och sa på dalmål:
-Du, jag kan inte förstå varför ungjävlarna svär nåt så ini helvete.
Men bara när vi var Dalarna. Och bara när en släkting till oss, Fräs-Karin tror jag hon hette, fanns i närheten.
Mamma svor aldrig. Fräs-Karin såg hennes oro och sa på dalmål:
-Du, jag kan inte förstå varför ungjävlarna svär nåt så ini helvete.
Friday, February 27, 2009
Tomten heter William
Det hände just något ”extraordinary” som den brittiska drottningmodern brukade säga när händelser utöver det vanliga drabbade henne.
Tomten ringde.
Det är märkligt av minst två skäl:
Enligt alla vetenskapliga studier (särskilt de superseriösa från Tyskland som jag brukar referera till när min 10-åriga dotter vill sätta dit mig med en klurig fråga) existerar inte tomten.
Och om han funnes vore det märkligt om han ringde när vi nu närmar oss vårmånaden mars.
Tomtar hör som bekant julen till.
Jag tar det från början.
Växeln på min cykel har frusit sönder.
I stället för att cykla går jag varje morgon till jobbet.
Extraordinary? Nä, men för mig har nya världar öppnat sig.
Växelfelet har blivit ett existentiellt spårbyte. Bokstavligen.
Jag passerar inte längre Strandvägen 29. Du vet, adressen där mannen som älskar julen bor. På Strandvägen 27 och 31 stretar våren hukande men segervisst framåt, men i 29:an, två trappor upp, har de fortfarande jul i sitt hus.
På min nya promenadväg finns inga tomtar.
Allt är som det ska.
Allt är, med andra ord, precis så tråkigt som det ska.
Första promenaden inser jag det.
Andra suckar jag.
Tredje börjar jag fantisera.
Kanske borde jag tala med en psykolog om alla dessa fria fantasier. Hur fria är de egentligen?
Människor får nytt liv, hus nya ägare, gator ny sträckning, hundar och träd börjar tala. På tredje dagen vet galenskapen inga gränser. Varje människa jag möter har plötsligt ett krusat vitt skägg. Någon en luva i rött. Någon kånkar frustande på paket, tjoar ho ho i stället för ”undan med dig idiotjävel”.
Min amatörpsykologiska analys säger mig att jag saknar tomten.
Och jag som aldrig gillat julen.
Så kommer jag till jobbet. Efter första mötet väntar det som väntar efter alla möten: i mailen har det rasslat in ny post, på mobilen lyser gula kuvert och på fasta telefonen röda lampan.
Den ilskna lampan verkar mest enträgen. Jag slår in koden. Väntar, men väntar mig inget extraordinary.
Då säger en vänlig mansröst:
-Hej Stina Jofs. Du undrar vad det är för tokig jävla gubbe som bor på Strandvägen som tycker om julen - det är jag! Jag heter William. Julen är en fantastisk högtid Det är ett givande och ett tagande, det är gulliga små barn, det är roliga saker. Så julen ska vi vara rädda om. Puss och kram. Och en fortsatt god jul!
Sen lägger han på.
Tomten ringde.
Det är märkligt av minst två skäl:
Enligt alla vetenskapliga studier (särskilt de superseriösa från Tyskland som jag brukar referera till när min 10-åriga dotter vill sätta dit mig med en klurig fråga) existerar inte tomten.
Och om han funnes vore det märkligt om han ringde när vi nu närmar oss vårmånaden mars.
Tomtar hör som bekant julen till.
Jag tar det från början.
Växeln på min cykel har frusit sönder.
I stället för att cykla går jag varje morgon till jobbet.
Extraordinary? Nä, men för mig har nya världar öppnat sig.
Växelfelet har blivit ett existentiellt spårbyte. Bokstavligen.
Jag passerar inte längre Strandvägen 29. Du vet, adressen där mannen som älskar julen bor. På Strandvägen 27 och 31 stretar våren hukande men segervisst framåt, men i 29:an, två trappor upp, har de fortfarande jul i sitt hus.
På min nya promenadväg finns inga tomtar.
Allt är som det ska.
Allt är, med andra ord, precis så tråkigt som det ska.
Första promenaden inser jag det.
Andra suckar jag.
Tredje börjar jag fantisera.
Kanske borde jag tala med en psykolog om alla dessa fria fantasier. Hur fria är de egentligen?
Människor får nytt liv, hus nya ägare, gator ny sträckning, hundar och träd börjar tala. På tredje dagen vet galenskapen inga gränser. Varje människa jag möter har plötsligt ett krusat vitt skägg. Någon en luva i rött. Någon kånkar frustande på paket, tjoar ho ho i stället för ”undan med dig idiotjävel”.
Min amatörpsykologiska analys säger mig att jag saknar tomten.
Och jag som aldrig gillat julen.
Så kommer jag till jobbet. Efter första mötet väntar det som väntar efter alla möten: i mailen har det rasslat in ny post, på mobilen lyser gula kuvert och på fasta telefonen röda lampan.
Den ilskna lampan verkar mest enträgen. Jag slår in koden. Väntar, men väntar mig inget extraordinary.
Då säger en vänlig mansröst:
-Hej Stina Jofs. Du undrar vad det är för tokig jävla gubbe som bor på Strandvägen som tycker om julen - det är jag! Jag heter William. Julen är en fantastisk högtid Det är ett givande och ett tagande, det är gulliga små barn, det är roliga saker. Så julen ska vi vara rädda om. Puss och kram. Och en fortsatt god jul!
Sen lägger han på.
Thursday, February 19, 2009
SAS och Vita arkivet
-Du har nu plats 83 i kön.
Jag ska till Genève. Jag valde SAS.
-Det är för närvarande lång väntetid.
-Du har nu plats 76.
Jag har betalt. 13 921 kronor för att vara exakt. Ordnat allt själv via internet. Inte en enda kontakt med en mänsklig varelse betald av SAS.
Jag vill bara till Genève.
-Om du inte kan vänta och vill att vi ringer upp dig i stället, tryck 1. Annars vänta.
Jag trycker på 1 men ska då ange ett telefonnummer som inte är mobilt. Jag kommer att blir sittande vid min fasta telefon på jobbet i timmar. Jag kommer att behöva boka av möten och intervjuer för att kunna ställa en enda fråga om min privata resa till Genève.
Det är inte rättvist mot min arbetsgivare.
Det är dålig arbetsmoral.
-Du har nu plats 68 i kön. Det är för närvarande lång väntetid.
Den automatiska människan i luren säger att jag via nätet kan ställa en fråga till en annan automatisk människa. Jag gör det.
Automatiskan svarar att jag ska ringa till kundtjänst.
-Du har nu plats 369 501 i kön.
Nä, jag överdriver förstås. Jag har plats nummer 83.
-Det tar för närvarande en livstid att komma i kontakt med någon människa på SAS. Vi förslår att du utnyttjar väntetiden med att fylla i Vita arkivet, särskilt dina önskemål om musik vid urnedsättningen. Föredrar du kistbegravning? Om ja, vill du ha den svepdräkt som tillhör kistan? Passa också på att fundera över dina livsval och prioriteringar samt tänka ut en rimlig förklaring till den osedvanligt höga telefonräkningen. Vi förslår också att du under väntetiden byter ställning var tionde minut för att på så vis förebygga snedbelastning av kroppen. Vi är väldigt glada för att du valde SAS.
Jag ska till Genève. Jag valde SAS.
-Det är för närvarande lång väntetid.
-Du har nu plats 76.
Jag har betalt. 13 921 kronor för att vara exakt. Ordnat allt själv via internet. Inte en enda kontakt med en mänsklig varelse betald av SAS.
Jag vill bara till Genève.
-Om du inte kan vänta och vill att vi ringer upp dig i stället, tryck 1. Annars vänta.
Jag trycker på 1 men ska då ange ett telefonnummer som inte är mobilt. Jag kommer att blir sittande vid min fasta telefon på jobbet i timmar. Jag kommer att behöva boka av möten och intervjuer för att kunna ställa en enda fråga om min privata resa till Genève.
Det är inte rättvist mot min arbetsgivare.
Det är dålig arbetsmoral.
-Du har nu plats 68 i kön. Det är för närvarande lång väntetid.
Den automatiska människan i luren säger att jag via nätet kan ställa en fråga till en annan automatisk människa. Jag gör det.
Automatiskan svarar att jag ska ringa till kundtjänst.
-Du har nu plats 369 501 i kön.
Nä, jag överdriver förstås. Jag har plats nummer 83.
-Det tar för närvarande en livstid att komma i kontakt med någon människa på SAS. Vi förslår att du utnyttjar väntetiden med att fylla i Vita arkivet, särskilt dina önskemål om musik vid urnedsättningen. Föredrar du kistbegravning? Om ja, vill du ha den svepdräkt som tillhör kistan? Passa också på att fundera över dina livsval och prioriteringar samt tänka ut en rimlig förklaring till den osedvanligt höga telefonräkningen. Vi förslår också att du under väntetiden byter ställning var tionde minut för att på så vis förebygga snedbelastning av kroppen. Vi är väldigt glada för att du valde SAS.
Friday, February 13, 2009
Tomten finns inte
Äsch, tomten finns inte.
Det vet det flesta barn.
Nu får även jag tugga i mig sanningen.
Min historia om den åldrande mannen på Strandvägen 29 som framlever 365 dagar om året i ett kaneldoftande töcken av rött och tomteskäggsvitt, håller inte.
Det finns, har jag nu fått reda på genom människor som kontaktat mig efter att ha läst min blogg, en gräns för festligheterna även på Strandvägen.
Där varar visst julen till påska. Sen monteras den ner.
Inte heller är mannen - för det är en man - särskilt ensam.
Fast den informationen gör mig glad.
Många hävdar att ensamhet är ett självvalt tillstånd.
Att de njuter av tystnaden.
Att de vill styra över sin tid utan att ta hänsyn till andra.
Jag har aldrig trott på dem som säger så.
Det vet det flesta barn.
Nu får även jag tugga i mig sanningen.
Min historia om den åldrande mannen på Strandvägen 29 som framlever 365 dagar om året i ett kaneldoftande töcken av rött och tomteskäggsvitt, håller inte.
Det finns, har jag nu fått reda på genom människor som kontaktat mig efter att ha läst min blogg, en gräns för festligheterna även på Strandvägen.
Där varar visst julen till påska. Sen monteras den ner.
Inte heller är mannen - för det är en man - särskilt ensam.
Fast den informationen gör mig glad.
Många hävdar att ensamhet är ett självvalt tillstånd.
Att de njuter av tystnaden.
Att de vill styra över sin tid utan att ta hänsyn till andra.
Jag har aldrig trott på dem som säger så.
Wednesday, February 11, 2009
Böcker som inte botar
Nu har jag tröttnat på böcker som botar.
En bok till som hävdar att jag måste äta blåbär för att inte dö i cancer och jag spyr.
En bok till som säger att tranbär är leverns bästa vän och jag tänker supa ihjäl mig.
Nä, nu skrev jag fel. Tranbär är urinblåsans bästa vän medan granatäpplet minskar risken för åderförkalkning, förhöjt blodtryck, prostatacancer och impotens.
Mot problem i levern hjälper nog bara vita veckor.
Jag är barnslig, jag vet.
Böckerna samlar ju bara rön från folkmedicinen.
Det är inget fel i kunskap. Jag har vuxit upp med uråldriga recept på lök som tar bort öroninflammation och förkylning.
Det är inte kunskapen hos varje enskild människa jag är emot.
Det är kunskapen som geschäft.
Vad gör dessa böcker med oss?
Jo, de binder oss vid oss själva. I stället för att lyfta blicken oroar vi oss för sjukdomar vi aldrig haft, sjukdomar vi aldrig kommer få.
Vi ältar symptom medan livet rusar förbi.
Jag tror att själva oron gör oss sjuka.
Själva oron gör oss rynkiga och fula.
När jag hörde 10-åringen mycket allvarligt diskutera vådan av för mycket palmolja i maten, brast det för mig.
Lev bara, unge, lev. Och njut.
En bok till som hävdar att jag måste äta blåbär för att inte dö i cancer och jag spyr.
En bok till som säger att tranbär är leverns bästa vän och jag tänker supa ihjäl mig.
Nä, nu skrev jag fel. Tranbär är urinblåsans bästa vän medan granatäpplet minskar risken för åderförkalkning, förhöjt blodtryck, prostatacancer och impotens.
Mot problem i levern hjälper nog bara vita veckor.
Jag är barnslig, jag vet.
Böckerna samlar ju bara rön från folkmedicinen.
Det är inget fel i kunskap. Jag har vuxit upp med uråldriga recept på lök som tar bort öroninflammation och förkylning.
Det är inte kunskapen hos varje enskild människa jag är emot.
Det är kunskapen som geschäft.
Vad gör dessa böcker med oss?
Jo, de binder oss vid oss själva. I stället för att lyfta blicken oroar vi oss för sjukdomar vi aldrig haft, sjukdomar vi aldrig kommer få.
Vi ältar symptom medan livet rusar förbi.
Jag tror att själva oron gör oss sjuka.
Själva oron gör oss rynkiga och fula.
När jag hörde 10-åringen mycket allvarligt diskutera vådan av för mycket palmolja i maten, brast det för mig.
Lev bara, unge, lev. Och njut.
Monday, February 9, 2009
Jag drömmer om ett telefonsamtal
I morse hörde jag koltrasten. Hör man den har man också rätt att säga sig höra andra saker; droppar som faller från tak där isen smälter till exempel. Jag kan inte med 100 procents säkerhet säga att det verkligen var takdropp, men jag kan efter morgonens koltrastdrill säga att det borde ha varit det.
Koltrasten kommer med löften. ”Stina, när jag börjar sjunga kan du ta ut svängarna lite för snart tutar stora sandsugarbilen: ur vägen! Snart skriker ungarna efter glass. Snart ropar vintergäck och tibast: Se oss! Våren kommer, Stina, var så säker.”
På Strandvägen 29 råder emellertid fortfarande midvinter. I dag är den 9 februari och granen är kvar! Tomten ute på balkongen, stjärnan i fönstret – allt är kvar. Ni som läst mig vet att jag nu i några år intresserat mig för en våning på Strandvägen där det råder evig jul. Jag har byggt en historia kring mannen som bor där. Inte vet jag om det är en man, men i mitt huvud bär denne åldrande herre ensam drömmen om sin barndoms jular. Kanske dog hans mor tragiskt på annandagen och nu vill han för evigt bevara minnet av henne?
Den där våningen på Strandvägen upptar väldigt mycket av min tid. Min kollega Charlotte säger: ”Ja, men varför kliver du inte bara på? Ring på dörren och säg: Jag måste få komma in! Ert intresse för jul är något utöver det vanliga. ”
Jag försöker säga att man inte bara kliver in hos folk på Strandvägen.
”Ja, men ta reda på vad människan heter då! Ring upp!”
Jag ser hur hon tänker: hur kunde den där lilla mesproppen bli nominerad till Stora Journalistpriset? Hur kunde hon blir redaktionschef?
Charlotte är yngre än jag. Jurist och journalist. Dessutom från Skåne. Kanske kliver man bara på där. Rycker upp dörrar till herrgårdar och slott och ryar om att man ska in och riva bland det hemligt privata.
Det är inte adressen som stör mig. Jag vill bara inte skrämma våningsinnehavaren. Jag är inte polis, det står inget i lagböckerna om att vi inte får fira jul 12 månader om året. Jag är inte utsänd från de sociala myndigheterna, har inte sett det minsta tecken på att någon far illa på Strandvägen 29. Jag är bara nyfiken på hur julen i hans hem känns i augusti när andra sörplar kräftor. Sitter han med pepparkakorna och klenäterna då?
När andra drömmer om det stora scoopet drömmer jag om ett telefonsamtal:
-Hej, jag har läst din blogg. Du verkar vara en synnerligen intelligent kvinna. Jag har noterat ditt intresse för jul i allmänhet, och min i synnerhet. Jag är mannen på Strandvägen 29. Får jag bjuda på ett glas glögg?
Är det då pingst, 30 grader varmt, högsommar eller rötmånad – jag kommer ändå att klä mig i rött och gå dit. I handen en julgrupp. I huvudet verser till gröten.
Koltrasten kommer med löften. ”Stina, när jag börjar sjunga kan du ta ut svängarna lite för snart tutar stora sandsugarbilen: ur vägen! Snart skriker ungarna efter glass. Snart ropar vintergäck och tibast: Se oss! Våren kommer, Stina, var så säker.”
På Strandvägen 29 råder emellertid fortfarande midvinter. I dag är den 9 februari och granen är kvar! Tomten ute på balkongen, stjärnan i fönstret – allt är kvar. Ni som läst mig vet att jag nu i några år intresserat mig för en våning på Strandvägen där det råder evig jul. Jag har byggt en historia kring mannen som bor där. Inte vet jag om det är en man, men i mitt huvud bär denne åldrande herre ensam drömmen om sin barndoms jular. Kanske dog hans mor tragiskt på annandagen och nu vill han för evigt bevara minnet av henne?
Den där våningen på Strandvägen upptar väldigt mycket av min tid. Min kollega Charlotte säger: ”Ja, men varför kliver du inte bara på? Ring på dörren och säg: Jag måste få komma in! Ert intresse för jul är något utöver det vanliga. ”
Jag försöker säga att man inte bara kliver in hos folk på Strandvägen.
”Ja, men ta reda på vad människan heter då! Ring upp!”
Jag ser hur hon tänker: hur kunde den där lilla mesproppen bli nominerad till Stora Journalistpriset? Hur kunde hon blir redaktionschef?
Charlotte är yngre än jag. Jurist och journalist. Dessutom från Skåne. Kanske kliver man bara på där. Rycker upp dörrar till herrgårdar och slott och ryar om att man ska in och riva bland det hemligt privata.
Det är inte adressen som stör mig. Jag vill bara inte skrämma våningsinnehavaren. Jag är inte polis, det står inget i lagböckerna om att vi inte får fira jul 12 månader om året. Jag är inte utsänd från de sociala myndigheterna, har inte sett det minsta tecken på att någon far illa på Strandvägen 29. Jag är bara nyfiken på hur julen i hans hem känns i augusti när andra sörplar kräftor. Sitter han med pepparkakorna och klenäterna då?
När andra drömmer om det stora scoopet drömmer jag om ett telefonsamtal:
-Hej, jag har läst din blogg. Du verkar vara en synnerligen intelligent kvinna. Jag har noterat ditt intresse för jul i allmänhet, och min i synnerhet. Jag är mannen på Strandvägen 29. Får jag bjuda på ett glas glögg?
Är det då pingst, 30 grader varmt, högsommar eller rötmånad – jag kommer ändå att klä mig i rött och gå dit. I handen en julgrupp. I huvudet verser till gröten.
Thursday, February 5, 2009
Tre väskor jag aldrig glömmer
Jag är i Auschwitz.
Bakom stora glasväggar är saker staplade i enorma högar. En hög med kokkärl. En med skor. En med kammar. En märkligt nog, med hår.
Vi har varit här några timmar, guiden berättar om sånt jag redan vet.
Nu ska jag se.
Min mamma var barn under kriget. Hon hade blåsvart hår i en tjock fläta och mörka ögon i ett ansikte med skarpa drag. Född av tyska föräldrar. Jag vet att hon inte alltid hade det så lätt.
När jag är i Polen tänker jag att min åldrande mamma ser ut som en liten polska. Det blåsvarta håret har blivit gråsprängt, ryggen böjd. För varje dag blir hon mindre. Som en fågel är min mamma. När jag går genom salarna tänker jag på att hon ägnat nästan hela sitt liv åt att göra rätt för att vuxna gjorde fel för över 50 år sedan.
Varje unge har en furiös försvarare i henne.
Jag är en av dem.
Hon är en örn i en gråsparvs kropp, min mamma.
Jag fortsätter att lyssna men plötsligt ringlar tankarna i väg. Har inte guiden en väldigt malande röst? Hur många berg av saker ska vi se? Och är det inte dags för lunch snart?
Människor mördades, deras tillhörigheter staplades i högar, om helvetet fanns så låg det här. Jag har förstått. Nu vill jag ha mat. Nu vill jag ut i friska luften.
Framför sista glasfönstret stannar jag och väntar in de andra i gruppen. Tittar lite förstrött på ytterligare en hög. Den här gången är det resväskor; bruna, svarta, stora, små. På varje står ett namn, prydligt i vitt. Det är barns väskor, berättar guiden. Föräldrarna hade packat omsorgsfullt med kläder för varma dagar, för kalla, en tandborste om man hade, kanske ett gosedjur, en bild av familjen. De hade noggrant skrivit barnens namn och födelseort. I den stund väskan packades var varje mamma, varje pappa säker på att deras barn skulle komma tillbaka.
Jag tänker fortfarande på mat när blicken stannar på en väska. Rektangulär, mörk, lite insjunken och trasig. Mina ögon läser namnen: Klara Sara Fochtmann, Wien.
Min äldsta flicka heter Klara.
Märkligt. Är Klara ett judiskt namn?
Alldeles bredvid ligger ytterligare en väska. Jag stirrar på de vita bokstäverna: Neumann, Ella.
Min minsta flicka heter Ella.
Nu tänker jag inte på mat längre. Låter bara blicken vandra, först åt höger, sen vänster. Jag letar, febrilt rafsar mina ögon bland namnen.
Då ser jag den tredje väskan.
På den står: Martin.
Min son heter Martin.
Nu spyr jag nästan.
Tar upp kameran, trycker av. Går därifrån.
Jag sitter med bilden framför mig nu när jag skriver. Blixten har slagit i glaset, en vit ljusboll döljer stora delar av fotografiet. Jag ser namnen Klara och Ella. Martin är inte med.
När jag är lite blasé, när jag tror mig ha rätten att tycka att livet är grått och meningslöst, tänker jag på de tre väskorna. När jag avundsjukt värderar andras lycka och glömmer min egen, tänker jag på de tre väskorna. Jag kan inte släppa tanken på att någon den dagen i Auschwitz ville säga: Du din jävel, där fick du för att du bara tänkte på mat.
Min bror ringer. Han planerar en resa med sitt barn Anna. ”Vi har länge pratat om Auschwitz.”
Jag frågar om han kan göra mig en tjänst.
Ja visst, svarar han.
Kan du försöka hitta min Martin?
Bakom stora glasväggar är saker staplade i enorma högar. En hög med kokkärl. En med skor. En med kammar. En märkligt nog, med hår.
Vi har varit här några timmar, guiden berättar om sånt jag redan vet.
Nu ska jag se.
Min mamma var barn under kriget. Hon hade blåsvart hår i en tjock fläta och mörka ögon i ett ansikte med skarpa drag. Född av tyska föräldrar. Jag vet att hon inte alltid hade det så lätt.
När jag är i Polen tänker jag att min åldrande mamma ser ut som en liten polska. Det blåsvarta håret har blivit gråsprängt, ryggen böjd. För varje dag blir hon mindre. Som en fågel är min mamma. När jag går genom salarna tänker jag på att hon ägnat nästan hela sitt liv åt att göra rätt för att vuxna gjorde fel för över 50 år sedan.
Varje unge har en furiös försvarare i henne.
Jag är en av dem.
Hon är en örn i en gråsparvs kropp, min mamma.
Jag fortsätter att lyssna men plötsligt ringlar tankarna i väg. Har inte guiden en väldigt malande röst? Hur många berg av saker ska vi se? Och är det inte dags för lunch snart?
Människor mördades, deras tillhörigheter staplades i högar, om helvetet fanns så låg det här. Jag har förstått. Nu vill jag ha mat. Nu vill jag ut i friska luften.
Framför sista glasfönstret stannar jag och väntar in de andra i gruppen. Tittar lite förstrött på ytterligare en hög. Den här gången är det resväskor; bruna, svarta, stora, små. På varje står ett namn, prydligt i vitt. Det är barns väskor, berättar guiden. Föräldrarna hade packat omsorgsfullt med kläder för varma dagar, för kalla, en tandborste om man hade, kanske ett gosedjur, en bild av familjen. De hade noggrant skrivit barnens namn och födelseort. I den stund väskan packades var varje mamma, varje pappa säker på att deras barn skulle komma tillbaka.
Jag tänker fortfarande på mat när blicken stannar på en väska. Rektangulär, mörk, lite insjunken och trasig. Mina ögon läser namnen: Klara Sara Fochtmann, Wien.
Min äldsta flicka heter Klara.
Märkligt. Är Klara ett judiskt namn?
Alldeles bredvid ligger ytterligare en väska. Jag stirrar på de vita bokstäverna: Neumann, Ella.
Min minsta flicka heter Ella.
Nu tänker jag inte på mat längre. Låter bara blicken vandra, först åt höger, sen vänster. Jag letar, febrilt rafsar mina ögon bland namnen.
Då ser jag den tredje väskan.
På den står: Martin.
Min son heter Martin.
Nu spyr jag nästan.
Tar upp kameran, trycker av. Går därifrån.
Jag sitter med bilden framför mig nu när jag skriver. Blixten har slagit i glaset, en vit ljusboll döljer stora delar av fotografiet. Jag ser namnen Klara och Ella. Martin är inte med.
När jag är lite blasé, när jag tror mig ha rätten att tycka att livet är grått och meningslöst, tänker jag på de tre väskorna. När jag avundsjukt värderar andras lycka och glömmer min egen, tänker jag på de tre väskorna. Jag kan inte släppa tanken på att någon den dagen i Auschwitz ville säga: Du din jävel, där fick du för att du bara tänkte på mat.
Min bror ringer. Han planerar en resa med sitt barn Anna. ”Vi har länge pratat om Auschwitz.”
Jag frågar om han kan göra mig en tjänst.
Ja visst, svarar han.
Kan du försöka hitta min Martin?
Thursday, January 29, 2009
Om augusti
Jag ville göra min minsta dotter lite gladare, få henne att för bara några sekunder släppa tankarna på katastrofen.
Vi pratade väder.
Aldrig tidigare har jag fokuserat så på snöblandat regn och årstidernas växlingar.
Det var på blodigt allvar.
Jag menar det, på blodigt allvar.
Vi stod vid randen av ett stup, både hon och jag.
Nu hakade jag i varje ord hon sa, varje utandning. All sorg och rädsla försökte jag stänga ute med hjälp av hög- och lågtryck.
-Du sötnos, vad är bäst - snövit vinter eller mild sommar?
-Vinter. Man blir glad av snö. Man kan bygga med snö, om det är kram. Men det är fint med torr snö också.
-Om du får välja – tar du de mörka dagarna före jul eller de ljusare som kommer i mars?
-De ljusare såklart. Fast då dröjer det ju långt till julklapparna. Men om jag bara ska tänka på vädret så gillar jag det ljusa.
-Jag tycker om våren med de illgröna bladen och ljusa, lite krispiga kvällarna. Och du?
-Så klart.
-En riktigt varm sommardag då, du vet när luften över asfalten flyter, slår den en vårmorgon med kvillrande fåglar?
-Barn växer mest på sommaren, vet du det mamma? Alla barnens skor är för små när skolan börjar, säger min fröken. Men det måste väl bero på hur stora skor man köper på våren?
-Ja, det är klart. Om du får bestämma, vilken månad skulle du inte kunna vara utan?
-Jag vill ha alla. Till och med november. Då fyller du år.
-Men om du måste välja en favorit?
-Då tar jag en augustikväll.
-Varför?
-Det är så vackert i luften då, allt det där tunga, milda.
Allt det där tunga, milda.
Kan en augustikväll beskrivas bättre?
Vi pratade väder.
Aldrig tidigare har jag fokuserat så på snöblandat regn och årstidernas växlingar.
Det var på blodigt allvar.
Jag menar det, på blodigt allvar.
Vi stod vid randen av ett stup, både hon och jag.
Nu hakade jag i varje ord hon sa, varje utandning. All sorg och rädsla försökte jag stänga ute med hjälp av hög- och lågtryck.
-Du sötnos, vad är bäst - snövit vinter eller mild sommar?
-Vinter. Man blir glad av snö. Man kan bygga med snö, om det är kram. Men det är fint med torr snö också.
-Om du får välja – tar du de mörka dagarna före jul eller de ljusare som kommer i mars?
-De ljusare såklart. Fast då dröjer det ju långt till julklapparna. Men om jag bara ska tänka på vädret så gillar jag det ljusa.
-Jag tycker om våren med de illgröna bladen och ljusa, lite krispiga kvällarna. Och du?
-Så klart.
-En riktigt varm sommardag då, du vet när luften över asfalten flyter, slår den en vårmorgon med kvillrande fåglar?
-Barn växer mest på sommaren, vet du det mamma? Alla barnens skor är för små när skolan börjar, säger min fröken. Men det måste väl bero på hur stora skor man köper på våren?
-Ja, det är klart. Om du får bestämma, vilken månad skulle du inte kunna vara utan?
-Jag vill ha alla. Till och med november. Då fyller du år.
-Men om du måste välja en favorit?
-Då tar jag en augustikväll.
-Varför?
-Det är så vackert i luften då, allt det där tunga, milda.
Allt det där tunga, milda.
Kan en augustikväll beskrivas bättre?
Friday, January 16, 2009
Vem är tomten på Strandvägen?
Varje dag, ett drama.
Eller djama som förrförre Dramaten-chefen Ingrid Dahlberg skulle säga. Hon, liksom mitt yngsta barn, talar så underbart utan rullande r.
De säger bollaj, kojvaj, joligt.
De hävdar att maj, juni, juli är månader utan äj.
Det är fint.
Nå.
Varje dag cyklar jag förbi husen på Strandvägen och våren 2008 upptäckte jag en balkong med en stor röd neontomte som försökte ta sig över räcket. Där fanns också grönt pynt i plast, tomtens stege förstås och över allt lyste en lykta, finurligt hopsatt av en gnistrande ljusslinga. Man kan säga att balkongen helt dominerades av denna upplysta tablå över en tomtes kamp mot ensamheten.
Finstämt och diskret är inte ord som passade på arrangemanget. Samma tomte dinglande från en mexitegel-villa i slutet på maj skulle signalera kitsch och kulturskymning.
Världen är orättvis, tänkte jag när jag cyklade till jobbet.
Morgon och kväll, hela våren, tittade jag upp på tomten. Tankarna tog fart. Säkert hade mannen, för jag såg en åldrande vänlig bostadsrättsinnehavare framför mig, halkat när han skulle ta ner julstjärnan i fönstret och hela nedmonteringen av julen hade därmed tragiskt avstannat.
Mannen var död insåg jag.
Kanske bråkade barnen om våningen och pengarna så mycket att ingen ville förbarma sig över den kämpande tomten. Den blev hängande bland kvillrande koltrastar och skrålande storstadsmåsar.
Sånt är förnedrande för tomtar.
Mannen fick i alla fall uppleva en sista jul, tänkte jag.
Igår cyklade jag som vanligt förbi huset och upptäckte återigen tomten. Men inte bara den. Varje fönster ut mot vattnet sprakade av julstjärnor, ljusstakar och vitt tomteskäggsfluff! Och tittade det inte fram en tomte i manshöjd bakom gardinen?
Han lever, tänkte jag. Mannen lever ju!
Sen slog det mig att tjugonde knut åker julen enligt traditionen ut. Ska gubben låta tomten hänga 10 meter över marken genom denna vår och sommar också ?
Vad är det för fel på människan?
Jag var redan sen och borde cykla vidare, men blev stående. Vad är det i den mannen som gör att han inte kan släppa julen? Inte kan gå vidare i sitt liv? Jag svängde in på tvärgatan, stirrade upp mot våningsplanet. Ett fönster skymdes helt av en julgran med enbart röda, stora julgranskulor. Granen var enorm – hur i hela friden han fått in den i lägenheten? Kran? Inhyrda bärare? Barnen? Nä, tänkte jag föraktfullt, de har säkert inte lyft ett finger.
Den mannen - det är tydligt - bär sin dröm om en evig jul ensam.
I ett annat fönster såg jag mer tomteskäggsfluff, mängder av ljusstakar. I rum efter rum såg jag rött. Jag skymtade ett underbart kassett-tak täckt med juldekorationer.
Jag kunde inte sluta titta.
Nu kan jag kan inte sluta tänka på de här tomtarna; den i neon och den som hasar omkring i den enorma lägenheten.
Jag skulle så innerligt gärna veta vem han är. Jag hoppas att min lilla text inte andas det minsta förakt, för det känner jag inte. Bara nyfikenhet. Jag kommer att möta både människan och den passionerade inredningen med största respekt.
Så. Känner du någon som kanske känner någon som känner den, eller kanske de, som bor på Strandvägen…äh, jäklar, jag har ju glömt att kolla vilket nummer huset har.
Jag gör det i kväll.
Tvärgatan heter i alla fall Grev Magni.
Har du vägarna förbi - lyft blicken en aning.
I de rummen bor en hemlighet, tror jag.
Eller djama som förrförre Dramaten-chefen Ingrid Dahlberg skulle säga. Hon, liksom mitt yngsta barn, talar så underbart utan rullande r.
De säger bollaj, kojvaj, joligt.
De hävdar att maj, juni, juli är månader utan äj.
Det är fint.
Nå.
Varje dag cyklar jag förbi husen på Strandvägen och våren 2008 upptäckte jag en balkong med en stor röd neontomte som försökte ta sig över räcket. Där fanns också grönt pynt i plast, tomtens stege förstås och över allt lyste en lykta, finurligt hopsatt av en gnistrande ljusslinga. Man kan säga att balkongen helt dominerades av denna upplysta tablå över en tomtes kamp mot ensamheten.
Finstämt och diskret är inte ord som passade på arrangemanget. Samma tomte dinglande från en mexitegel-villa i slutet på maj skulle signalera kitsch och kulturskymning.
Världen är orättvis, tänkte jag när jag cyklade till jobbet.
Morgon och kväll, hela våren, tittade jag upp på tomten. Tankarna tog fart. Säkert hade mannen, för jag såg en åldrande vänlig bostadsrättsinnehavare framför mig, halkat när han skulle ta ner julstjärnan i fönstret och hela nedmonteringen av julen hade därmed tragiskt avstannat.
Mannen var död insåg jag.
Kanske bråkade barnen om våningen och pengarna så mycket att ingen ville förbarma sig över den kämpande tomten. Den blev hängande bland kvillrande koltrastar och skrålande storstadsmåsar.
Sånt är förnedrande för tomtar.
Mannen fick i alla fall uppleva en sista jul, tänkte jag.
Igår cyklade jag som vanligt förbi huset och upptäckte återigen tomten. Men inte bara den. Varje fönster ut mot vattnet sprakade av julstjärnor, ljusstakar och vitt tomteskäggsfluff! Och tittade det inte fram en tomte i manshöjd bakom gardinen?
Han lever, tänkte jag. Mannen lever ju!
Sen slog det mig att tjugonde knut åker julen enligt traditionen ut. Ska gubben låta tomten hänga 10 meter över marken genom denna vår och sommar också ?
Vad är det för fel på människan?
Jag var redan sen och borde cykla vidare, men blev stående. Vad är det i den mannen som gör att han inte kan släppa julen? Inte kan gå vidare i sitt liv? Jag svängde in på tvärgatan, stirrade upp mot våningsplanet. Ett fönster skymdes helt av en julgran med enbart röda, stora julgranskulor. Granen var enorm – hur i hela friden han fått in den i lägenheten? Kran? Inhyrda bärare? Barnen? Nä, tänkte jag föraktfullt, de har säkert inte lyft ett finger.
Den mannen - det är tydligt - bär sin dröm om en evig jul ensam.
I ett annat fönster såg jag mer tomteskäggsfluff, mängder av ljusstakar. I rum efter rum såg jag rött. Jag skymtade ett underbart kassett-tak täckt med juldekorationer.
Jag kunde inte sluta titta.
Nu kan jag kan inte sluta tänka på de här tomtarna; den i neon och den som hasar omkring i den enorma lägenheten.
Jag skulle så innerligt gärna veta vem han är. Jag hoppas att min lilla text inte andas det minsta förakt, för det känner jag inte. Bara nyfikenhet. Jag kommer att möta både människan och den passionerade inredningen med största respekt.
Så. Känner du någon som kanske känner någon som känner den, eller kanske de, som bor på Strandvägen…äh, jäklar, jag har ju glömt att kolla vilket nummer huset har.
Jag gör det i kväll.
Tvärgatan heter i alla fall Grev Magni.
Har du vägarna förbi - lyft blicken en aning.
I de rummen bor en hemlighet, tror jag.
Subscribe to:
Posts (Atom)
