Akuta självbildsproblem

Beauty is in the eye of the beholder, heter det ju. Låter fint, men vad betyder det?
Hemma har jag två speglar.
Spegelmakarna - om de levde och jag kunde fråga - skulle säkert hävda att just deras spegel visar den sanna bilden av mig.
-En av er ljuger, skulle jag svara leende eftersom bästa sättet att avslöja en brottsling är att möta honom eller henne med ett leende. Samt iförd konstig hatt. Det är visdomar jag hämtat från miss Marple.
-Nej, vidhåller spegeltillverkarna då.
-Min spegel gör dig rättvisa.
-Nä, min spegel gör dig rättvisa!

Den ena säger det för att smickra mig.
Den andra för att lära mig att sanningen inte alltid är vacker.

Jag är nämligen två helt olika personer beroende på vilken spegel jag tittar i.
Nu tittar jag inte så ofta - det har jag nog mina bröder att tacka för. De jämförde aldrig midjemått eller noppade ögonbryn. De skulle aldrig nånsin på allvar hävda att mänskligt hår kan ha en riktigt dålig dag, en så kallad bad hair day.
(Min äldsta dotter, som är en av de vackraste kvinnor jag vet, hävdar med bestämdhet att hon har sjukligt lågt sittande ögonbryn. Ni hör, världen är galen när det vackra har råd att klaga.)
Nu menar jag förstås inte att alla vackra kvinnor är fåfänga. Jag menar bara att en sund uppväxt för en flicka består av, tror jag, två element: 1. Bröder av den gamla, lite skitiga sorten, inte de nya metrosexuella som kan bryta ihop på grund av en kollapsad page. 2. En genetisk uppsättning som något litet förvränger annars perfekta drag. De inte alltför söta får nämligen i lugn och ro utveckla sitt sinne för humor. Och sin intelligens. Den möjligheten har inte alltid vackra. I stället får de kämpa för att bli tagna på allvar alltmedan ytan krackelerar i ett oundvikligt, och dagligt, förfall.
Nå. I den ena spegeln är jag smärt, har normala ben och ett ganska intressant ansikte. Jag ser reslig ut trots mina 160 centimeter.
I den andra är jag något satt, benen mer åt det japanska hållet.
Jag ler alltid när jag står framför den första spegeln.
Framför den andra, den i hallen, suckar jag trött.
Vilken spegel ska jag tro på? Den som visar den Stina jag gillar – och känner mig som? Eller den som visar en Stina jag anar att jag ser ut som?
Är detta kanske rent av en existentiell fråga? Vad är sanning? Och vilken nytta har man av den? Vems sanning är viktigast – spegelmakarens eller min?
Ja, du hör, två speglar med varierande förmåga att återspegla ställer till det.
Det lutar åt att jag litar på den andra spegeln, den fula, men varför egentligen?
Är jag pessimistiskt lagd, och alltså tror att det skulle vara mer realistiskt att välja den fulare varianten?
Men jag är ju optimist!
Förmodligen har jag korta ben. Det är inget jag lider av men om jag ändå står inför två sanningar borde jag väl välja den jag gillar mest? Min bror kallade mig tax en gång. Det var längesen, då hittade jag inte andra sätt att tolka det på än jag har korta ben. Men han kanske menade att jag var envis som en tax, ja, kanske rentav gullig som en tax?
Jag, min toka, tänkte bara på benen. De korta.

Läste just om en svensk psykolog som menar att man ska möta motgångar och negativ stress med ett leende. Varför? Jo, leendet i sig signalerar goda nyheter till kroppen. Tror man att något gott ska hända så händer något gott. Det låter en aning flummigt, medger det, och det känns ju inte helt naturligt att le som en fåne när världen rasar samman. Men tänk om det stämmer? Om jag bestämmer mig för tro på spegel nummer 1 så kanske jag blir som Stina nummer 1?
Då kanske jag helt sonika ska plocka ner spegel nummer 2, den som dagligen hånar mig? Kanske ska den jävla mobbarspegeln bort! Eller. Borde jag kanske ändå välja spegel 2? Så att jag inte förhäver mig, liksom börjar tro att jag är snyggare än jag är? Herre gud, vilka frågor!
Eller så fortsätter jag att utveckla det vi halvfula alltid hävdat är det viktigaste - inre skönhet.


P.S. I går var jag Ella och Kalle på Grönan. Vi gick in i Skrattkammaren som ju innehåller mycket konkreta bevis för artificiell utseendeåtergivning. I ingången, före raden av konstiga speglar, finns en som ska återge ditt riktiga uteseende (så du har något att jämföra med). Men hur vet man att den första återger dig rätt? Man vet inte. Tror att daglig kroppsmätning är enda vägen framåt.