Thursday, June 4, 2009

Mitt liv i garderoben

Jag står inför en stor förändring.
Valet är inte mitt, sorgen pyramidal men beskedet glasklart:
Ut med det gamla, in med det nya.
Alltså börjar jag städa.
Längst ner i garderoben hittar jag:

1. Ett indianskärp. Kommer du ihåg - små färgglada pärlor, ljust läder, en artefakt med traditioner i ursprungsbefolkningar världen över. Ja, där indianer med små pärlor har funnits alltså. Till Sverige kom det på 70-talet och jag kan nu glatt konstatera att det jag bar som späd tonåring fortfarande går runt midjan.
2. Ett nej tack-brev från ett stort förlags litterära chef. Mannen ”anade en talang, en komisk särart”, men såg också något repetitivt i mina små berättelser. Han sa nej men jag min toka, läste minsann mellan raderna. Där stod: ”Nej tack för stunden, alltså just i dag är jag lite tveksam, kanske är jag på dåligt humör, fick ingen riktig frukost i morse, osten var slut, men återkom hemskt gärna med din slumrande, men ändå överväldigande talang.”
Han gav mig ett konkret råd: etablera dig först som journalist, bli ett namn, sen kan vi fortsätta prata bok. Nu, 350 år senare, är jag visserligen journalist men så mycket till namn vet jag inte om jag är. Mannen eller förlaget återkom jag aldrig till. Det ska alla läskunniga svenskar vara glada för.
3. Telefonkort med motiv som smultron, flygplan, teckningar. Varför har jag sparat dem? För att någon av Antikrundans Knut Knutssons dignitet en gång har sagt att framtidens antikvitet är telefonkorten. Jag har väl 5-6 och tänker mig att de ska inbringa si så där 15 miljarder dollar på den internationella marknaden. Inte i dag kanske, men framgent, när jag landat i mitt nya liv.
4. En låda med brev till mina barn. Jag började jobba tidigt efter förlossningarna, slet väl på för att mannen i punkt nummer 2 skulle se att jag ville bli något så att berättelserna i punkt nr 5 skulle kunna samlas i en bok. Så fort jag hade en stund över, fem minuter mellan andra jobb, skrev jag: fort, läste aldrig igenom, lade brevet i närmaste kuvert, klistrade samt tejpade igen, skrev datum och till vem brevet var ämnat. Sen gömde jag det i svarta lådan. Glömde det. Vad de innehåller? Allt (tror jag); livet, samtiden, roliga saker barnen sagt, politik, trista saker, längtan, sorg och glädje. Dessa brev kan antingen vara underbara, fulla med i dag bortglömda minnen. Eller ett fullständigt värdelöst rabblande av ointressanta händelser. Ja, man kan faktiskt använda ordet mannen i punkt nr 2 så träffande använde: repetitivt. Men så är livet för en del, de betraktar vägen mellan BB och graven som en enda lång upprepning. Har man lyckan att se undren varje dag så gör man det. Jag tillhör den senare sorten. Ibland. Mitt råd till mina barn: Ge åtminstone 3-4 stycken av breven en chans. Duger de inte så släng, bränn, gå ut i solen, ha roligt.
5. Berättelser som hörde till brevet i punkt nummer 2. Nu, i städningen, läser jag någon rad här och där, och kroppstemperaturen skiftar mellan iskall och nära kokpunkten. Herregud, vad jag har skrivit; dikter, noveller, sagor, berättelser. Så många ord! Så många hemska ord staplade på varandra. Och till vilken nytta? Eller äh, inte ska jag förödmjuka mig. Jag hade roligt när jag skrev, det räcker långt. Jag har fortfarande roligt när jag skriver. Det är en lek i ordets bästa bemärkelse, lekt med ett allvar och en ambition jag annars enbart haft när det gäller att sörja för mina barn och dem jag älskar. Aldrig ville jag vinna lika mycket i squash som jag ville skriva bra. Aldrig någonsin ville jag sjunga lika fint som jag hoppades att jag en gång skulle kunna skriva.
6. Resterna av en snuttefilt. Jag luktar. Tiden stannar, ett uttryck som dåliga skribenter tenderar att använda. Tiden stannar alltså, men bara ett tag för sen hittar jag:
7. Egenhändigt tillverkade presentkort från underbara och mentalt rikt begåvade barn som velat ge något personligt och samtidigt förstått att jag inte skulle komma att kräva något av följande: 1 timmes kill på ryggen, extra noggrann biltvätt, strumpsortering, en middag på stan, en resa vart som helst, en helkväll med teater och middag.
Korten är väldigt fina.

Så - efter en snabb genomgång av botten på en garderob - där har du mitt liv.
På ett ungefär i alla fall. Sammanfattningsvis kan man väl konstatera att jag åtminstone en gång i livet träffat rätt vad gäller trender (skärpet), har haft roligt medan jag slitit, har en enorm förmögenhet som väntar. Skulle den av något skäl inte landa hos mig kan jag passa på att utnyttja 20 års samlande av presentkort från mina barn.
Jag lär överleva.

2 comments:

marie levin said...

Hej ..lite knasigt kanske men jag vill bara hälsa dig välkommen till min blogg..ny här, glad och sugen på att fatta en massa. varmt välkommen..nu skall jag läsa din blogg -Marie

Annika Björk said...

Dig kan man inte smygläsa på jobbet, det vore inte bra att gråta över materialet. Fint att du är tillbaka. / en nostalgisk Annika som tillbringar sommaren på bibliotek