Monday, June 14, 2010

Fel men så rätt

Fick ett gulligt sms från 19-åringen i helgen. Blev alldeles varm i hjärtat, och tänkte inte sekund på att han skrev på engelska, nåja, halvengelska.
" Det är cool baby, right back at you."
Tänk om jag skulle ha skrivit samma sak till min mamma när jag var ung. Inte fanns sms då, men om? Skulle jag ha skrivit på engelska? På halvengelska?
Hade jag kallat min mamma baby?
Tror inte det, va.
"Alles wird gut gehen, Mutter. Ich bin direkt hinter Dir."
Varför känns det så fel?

Tuesday, June 8, 2010

Morgondialog på Blåklocksvägen 30 den 8 juni 2010

M= Mamma
D=Dotter

D: Jag är så jävla trött, vill bara gråta.
M: Kan du släppa ut hunden?
D: Jag kom hem tolv i går, somnade inte förrän 3! Jobbade 16 timmar i sträck.
M: Hunden. Han måste kissa.
D: Nu dör jag mamma.
M: Hunden darling, hunden.
D: Kom då, kom då, kom hit sa ja, jävla hund! Har vi några skidor?
M: Är det inte lite feltajmat i juni?
D: Jag håller på att bygga ett överklassgarage.
M: Du, här är en macka. Försök att äta lite så att du vaknar. Drick kaffe.
D: Zombier ska anfalla. Titta på hunden! Han har kartong i munnen, så söt han är! Nä, kolla, han har ju ätit upp stolen. Du, skidorna ska verka dyra.
M: Våra skidor är dyra. Särskilt dina.
D: Det ska komma blod på dom.
M: Mycket? Har man inte tennisracket i överklassgarage?
D: Det har ju vi. Både skidor och racket. Men ingen nästan oanvänd roddmaskin.
M: Vi har inget garage sötnos. Vi har ett förråd. Mycket blod?
D: Ja, det ska skvätta i hela garaget.
M: Då får du inte låna mitt racket. Men skidorna är ok.

Wednesday, June 2, 2010

Tävling!

Läs orden nedan och säg vad jag sysslar med.

Första pris: Ett nummer av nya Vi Biografi.

Running fix
Deviation
Fl (3) 6 s

1. Lär mig tryckeritermer inför tryckeriupphandling av Vi Biografi?
x. Drömmer om att framföra fartyg längre än 12 m och bredare än 4 m?
2. Gör research inför en stor artikel om internationella narkotikaligor?

Friday, May 28, 2010

Historiens plingdag

I går invigde Historiska museet sin stora utställning Sveriges historia: röd matta, bubbel i långsmala glas, ett hotande regn, stilettklackar nerkörda i en svampartad gräsmatta. Jag tror att det stod något om ”kavaj, eller varför inte historisk dräkt” på inbjudan. Jag hade på mig en röd kappa av modernare snitt men räddades av mitt reporterblock.
En journalist skall iakttaga – icke deltaga.
Så jag iakttog minst två akrobater, en hovdam à la 1600, en 20-talspingla och såg något som liknade en klänning tagen ur den amerikanska TV-serien Mad men. Jag vill också hävda att jag såg några skälmar, hur de nu ser ut. Dessutom iakttog jag Arne Weise, även han av det antikare slaget.
Nå.
Några gånger sa det PLING! i huvudet. Det gör det när jag plötsligt mitt i ett nu inser att jag upplever saker jag aldrig tidigare upplevt. Gårdagen blev om inte fylld av historiens vingslag, så åtminstone något av en plingdag.

1. Jag såg kungen och drottningen livs levande.
2. Jag insåg, när jag tittade på en månghövdad kör, att färgen vit egentligen är hundratals olika färger. Vilken av alla dessa vita skulle jag kalla verkligt vit?
3. Mitt i kungens tal om framtid och samtid tittade jag åt vänster och insåg att jag delade upplevelsen med Kevin Borg, ni vet vinnaren i Idol.
4. Jag mötte Elisabeth Mansén, Sveriges enda kvinnliga professor i idéhistoria tror jag. Tillika en av författarna till böckerna som ingår i utställningen. Vi var inte på mingelhumör någon av oss, vilket jag i dag är väldigt tacksam för. Jag lärde mig massor om den akademiska världen, om salongskulturen, om kurorter (hon har skrivit Ett paradis på jorden. Om den svenska kurortskulturen). Vi diskuterade kläder, avund och historikers fallenhet för inbördes tjafs. Jag lämnade mitt visitkort, tänkte att hon kanske någon gång i framtiden skulle vilja medverka i vår nya tidning, Vi Biografi.
5. Jag fick peka på John Chrispinsson. Elisabeth Mansén skulle nämligen intervjuas av honom efter minglet. Jag hoppas innerligt att jag pekade rätt.
6. Jag hörde en eventansvarig fråga en av gästerna: ”Vilket är ditt förnamn? Vi listar alla anmälda efter förnamn.” Så svenskt. I stället för att upprepa något som lät som von Knöligsbergheusen fick han nu säga Ove. Bara Ove. Stod förmodligen efter Olle och Otto i listan. Fint, tycker jag.

En sådan dag. En sådan vingslagsplingdag.
Nu är även den historisk.

Thursday, April 8, 2010

Allt är bra!


På fem dagar hann jag åka slalom, äta en trerätters middag, köra rallybil på isen, äta en trerätters middag, köra nån annan bil (glömt namnet), äta en trerättersmiddag, åka hundspann med nio hundar, äta en trerätters middag, se norrsken, åka skidor, vandra upp på toppen av ett berg, träffa trevliga norrlänningar, äta en trerätters middag, se norrsken igen, möta tre renar, köra skoter i 15 mil. Jag är glad och väldigt tacksam. Högra tummen, den man gasar med på skotern, gör väldigt ont dock. Men den - och här kommer miraklet - använder jag aldrig när jag skriver! Det märker jag nu vid tangentbordet, har aldrig ens tänkt tanken att den lilla kroppsdelen inte är inblandad i mitt yrkesliv. Då kan jag gasa vidare ju.

Wednesday, March 17, 2010

Vem vill du vara?

Jag frågar på jobbet.
Först Tomas, andreredaktörn.
Vem vill du vara?
Ställd inför flera alternativ svarar han:
-Eftersom jag är anglofil blir det hertigen Arthur av Connaught och Strathearn.
Sen Maggie, redaktionssekreteraren:
-Jag väljer förstås prinsessan Beatrice av Sachsen-Coburg-Gotha.

Tomas får därmed följa med till Egypten vintern 1905 och Maggie blir en av tärnorna när prinsessan Margareta gifter med den svenske tronföljaren Gustaf Adolf i Saint George's Chapel samma år.

En resa i tiden. Sannerligen en utmaning för fantasin.

Jag läser en nyutgiven bok, Ingrid - prinsessa av Sverige, drottning av Danmark av Roger Lundgren (Fischer & Co) och kan inte sluta grubbla över namnen. De långa, snirkliga.

Tänk att skriva dem! "Ja, det blir 365 kronor. Har ni chip? Kod? Nähä, då tar får jag be er att skriva ert namn på den streckade linjen prins Gustav av Sayn-Wittgenstein-Berleburg."

Och tänk att komma ihåg dem! "Det ringde nån och sökte dig. Vem? Ingen aning, men jag tror att det var nåt med furstinnan Anastasia av Löwenstein-Wertheim-Rosenberg."

Så vi fortsätter leken.
Vem vill du vara av följande fem alternativ?

Arvstorhertig Friedrich Franz av Mecklenburg-Schwerin
Prins Christian av Schaumburg-Lippe
Grevinnan Anne Dorte af Rosenborg
Prins Charles Emmanuel av Bourbon-Parma
Prinsessan Marie-Alix, hertiginna av Schleswig-Holstein-Sonderburg-Glückburg

Vem jag tar?
Han med whiskyn och skinkan.

Tuesday, March 16, 2010

Rättning i bloggledet!

Min mamma läste min förra blogg.
Först sa hon :
-Bah!
Sen:
-Men var får du allt ifrån människa!?

Det visar sig att allt om buljongen och hjärnan och mormors kök var rätt, men att smälla till med ett tung kaka efter först en närande och god soppa, följd av en lika närande och god varmrätt.
-Vad tänker du med? Det skulle vi aldrig göra!

Jag önskedrömde nog om mina kakor med plommon und Streussel, eller färskost, citron, ägg och socker.
Jag skrev bloggen när jag var hungrig, det ska erkännas. Och eftersom jag är en sockermänniska tänkte jag nog mer på efterrätten än allt det nyttiga.
-Grovdöppa först! Sa min farmor Back-Greta i Dalarna när hon hade bullat upp för fikastund. Det betydde att man först skulle trycka i sig smörgås, skorpa och bulle för att sen äntligen få gå vidare till fatet med småkakor, till rulltårtan och bakelsen.
Men herregud, då var man ju proppmätt! Vilket slöseri.
Varför måste det alltid vara tråkigt först för att kunna det ska bli lite roligt sen?
Har aldrig förstått logiken i det där. Lika bra att gå på det roliga först.

Nå. Enligt min mamma Irene, en riktig matmor, skulle hennes mamma Lina Maria, ävenså en underbar matmor, aldrig nånsin bjuda på fläskig efterrätt efter stor middag.
En frukt på sin höjd. En nyplockad persika, skuren i fina bitar.
Sen får det vara nog.
-Det är inte bara att ha och ha, som mamma sa när jag var liten och ville ha mer av det söta.
Eller:
-Kvällen är lång, som hon sa när jag skulle spara på det goda.

Men rätt ska vara rätt. Även bland rätterna.

Monday, March 15, 2010

Vad gör man inte för konsten?


Det är om honom allt handlar.
Eller åtminstone om hans hjärna.
Den har puttrat på vår spis.
Den har legat i vårt kylskåp
Den har suttit på min dotters kläder.
Den har forslats i min bil.

I lördags hade pjäsen Hantverkarna av Line Knutzon premiär på Dramaten i Stockholm. Jag har inte sett den än, men skulle gärna. Framförallt är jag intresserad av avsnittet då Örjan Rambergs hjärna sprängs. Eller klyvs den? Nå, spelar mindre roll, substansen ska i alla fall flyga två meter rakt upp i luften.
Rätt ljussatt kan det nog bli väldigt effektfullt.
Jag är så stolt över min dotter Klara. Hon har provat allt: tapetklister, vetemjöl med lite råg, en nypa graham.
Till slut hittade hon uppenbarligen något som funkar.
Men vad vet hon om hjärnan?

Jag tänker på Oma, min mormor. Frau Lina Maria Stubenvoll. Jag är kanske tio år, vi står i hennes mörka kök, i stenhuset inte så långt från torget med brunnen, apotekaren, vintillverkaren och slaktaren. Oma ska bjuda på middag. Det blir som alltid först en soppa, sen varmrätt och kanske en kaka till de vuxnas kaffe. Pflaumenkuchen eller min favorit, Käsekuchen.
Jag ser henne skära något i smala remsor. Blek, om jag kommer ihåg rätt. Inte Oma, utan det hon skär i. Hon har varit hos slaktaren och köpt kalv, har lagat en fond med mycket grönsaker. Nu rinner det lite vatten från skärbrädan ner på vaxduken.
Inte tänkte jag då på något slemmigt som skulle kunna slungas ut två meter. Nä, det hon skar var mer som ljust kött med en massa vindlingar. En valnöt fast sladdrig. Lite blöt.
Jag mådde illa då, minns fortfarande att jag såg djurets ögon framför mig, den lilla kalven som bad för sitt liv. Jag var ganska blödig som barn, vilket påverkade min matlust negativt.

Idag skulle jag verkligen kunna njuta av Omas hemmagjorda buljong på grönsaker och kalvhjärna. I alla fall njuta mer av hennes hjärna (inte bokstavligen Omas förstås, utan kalvens) än den gröt som uppenbarligen flyger omkring på Dramatens stora scen varje kväll.

Friday, March 12, 2010

Inför resan



Vi är lyckliga som barn, Jenny, Ingemar och jag. Nya halsdukar. 100 procent bomull. Eller pure cotton, som det heter på engelska. Låter snoffsigt med pure, tycker jag.
Alla på redaktionen har fått halsdukar.
Inför resan över havet.

Tuesday, March 9, 2010

Tre händelser som jag tycker skänker livet ett visst skimmer

1. Äldsta ungen undrar om jag kan hämta henne med bilen.
-Jag har hjärnsubstans över hela kroppen. Pumphelvetet gick sönder.

2. På min vänstra sida ligger en snarkande 11-åring och helt tätt till höger, så nära att jag inte kan vända mig, trycker valpen. Han drömmer, gnyr och morrar. Är dessa två varelser svaret på den största frågan av dem alla: Varför lever jag? Tygsälen Knuffe kan inte hjälpa mig. Han är också vaken, det ser jag, men verkar ha nog med sitt.

3. ”Är du isflaksansvarig”, undrar Ingemar Unge. De stora flaken på Riddarholmsfjärden utanför vår redaktion glider in under bron för att sen krossas i fallen mot Östersjön. Någon, menar IU, bör tillse att minsta lilla frysta flarn tar sig lyckligt ut till stora havet.

Thursday, February 25, 2010

Hjärnsubstans till frukost

Sonen gjorde mat till sina systrar i går kväll. I köket var det mesta undanstädat när jag kom hem vid tiotiden. Utom den stora kastrullen på spisen. Resterna av den goda såsen tänkte jag och hojtade till ungarna som satt vid teven:
-Hemma! Tack för hjälpen. Jag fixar det sista i köket!
-Rör inte kastrullen, skriker äldsta dottern tillbaka.
Jag tittar ner på sörjan. Nåt simmigt grått som kanske en gång varit en god sås.
-Det är hjärnsubstans! Fortsätter hon.
Ungarna kan uppenbarligen inte slita sig från teven. Jag stirrar ner i kastrullen. Det finns ungefär tre liter hjärnsubstans i mitt kök och ingen verkar bry sig. Huvudet surrar av, i mitt tycke, relevanta frågor: Vems hjärna? Morgondagens lunchlåda? Komplettera med vitlöksbröd?
22-åringen kommer insläntrande.
-Den förra substansen funkade inte, man halkade i sörjan. Jag behöver petflaskor, har du några?

Morgonen därpå kliver hon upp, trött, nästan okontaktbar, äter upp min frukostmacka, tar ut hjärnsubstansen ur kylskåpet, stoppar ner flaskorna i sin väska.
-Jag drar nu, ses sen.

Livet är en gåta.

Tuesday, February 23, 2010

Galen av kärlek

Hunden håller på att göra mig fullständigt bindgalen. Det handlar inte om tofflorna som inte längre finns, inte om den frysta halvätna fågeln jag plockade ur munnen på honom, inte om alla blåmärken från sylvassa valptänder och anfallande tassar.
Jag, som är en utpräglad morgonmänniska, hade äntligen lärt mig att sova på mornarna. Jag lade mig senare och senare, gick upp vid 10, 11. En gång somnade jag om vid 9-snåret och vaknade inte förrän halv tolv. Vid lunch! Det har hänt kanske två gånger i mitt liv. Ett år av intensiv träning hade förvandlat mig till en avslappnad helgnjutare. En sån jag alltid velat vara.
Den träningen var till ingen nytta, inser jag när står jag i snögloppet iförd morgonrock och gummistövlar, iskylan tar sig in under kläderna, får kroppen att stelna. Klockan är 06.27, det är lördag och jag tittar på en hund som färgar trådgårdens vita snö alldeles gul.
Jag tycker att han gör det så otroligt bra.
När han bajsar säger jag ”duktig vovve”.
När vi går in igen är jag klarvaken. Och stolt.

Galenskapen kom inte smygande. Den anföll mig.
Och nu skriver jag en text som jag aldrig trodde att jag skulle göra.
En blödig om en hund.
Min hund.
Kapten Archibald Haddock Jofs.

Galenskapen består av kärlek förstås. Inte bara den blinda till hunden utan också till det han gör med oss. Det finns inga förlorare i kärlek. Dubbelsängen, den tomma, är nu full av klappande hjärtan igen; där sover 11-åringen tryggt, där snusar gosedjuret i form av en vänlig och ytterst lojal tygsäl, den utflyttade 22-åringen som så intensivt längtat efter en hund, snarkar vid min sida. Där ligger jag och blinkar av kärlek i mörkret, flockledaren, trygg i förvissningen om att mina flockmedlemmar har det fint. Att de är varma, mätta, glada.
Där ligger kaptenen, som en ullig boll i mitten. Han ligger där och snarkar, drömmer, ger ifrån sig små upprörda skall, men anar inte vilken kärleksalstrare han är.

Min yngsta dotter sa i höstas: ”Vi behöver en till man i huset!”
Så kom kaptenen. Han gjorde något med oss.
18-årige sonen, som först deklarerade att han inte ville ta ansvar för ett djur, hävdar nu han och kaptenen har ett förhållande som bara kan finnas mellan två män. Det handlar om respekt. Om tysta överenskommelser, om förståelse via hormoner.
Ja, du hör. Man kan bli galen av kärlek.
Kanske ska inte hundar sova i människosängar, säkert är det fjolligt, men små valpar som just lämnat mamma och syskon, som berövats allt det varma och trånga kan behöva det. Så i går kastade jag alla valpböcker och ropade:
-Kapten Archibald Haddock Jofs. Upp i sängen! Duktig hund. Duktig vovve.

Wednesday, February 17, 2010




Kapten Archibald Haddock Jofs

Friday, January 22, 2010

Ett kapital felbedömning

11-åringen sitter vid köksbordet. Lap topen framför sig, djupt koncentrerad. Det är ganska sent och jag suckar:
-Har du inte läxor att göra? Matteprov i morgon va?
Ungen fortsätter att stirra in i skärmen, fingrarna hoppar över tangenterna som dansmöss på en cirkus.
Jag tänker: Morgondagens ledare? Bah! Framtidens hopp? Äh! Dagens ungar sitter med sina förbannade dataspel; det är hus som ska byggas, personligheter som ska skapas, de har fullständigt tappat känslan för verkligheten. Och så kastas mina ord som spottloskor mot henne ”att man alltid ska, att du aldrig kan...Du kan väl åtminstone svara när jag pratar med dig!”.
Men hon kniper. Än mer koncentrerad. Ser jag en svettdroppe i pannan? Är hon inte väldigt röd om kinderna? Det här, tänker jag, kräver vuxeningripande. Nu.
Då! Flyger hon upp från stolen.
-YES!YES!YES!!! 12 sekunder! Morsan, 12 f uc k i n g sekunder. Jag äger!

Ungen har hittat en sajt med multiplikationstabeller. Där finns ett tidtagarur, talen poppar upp huller om buller, nu har hon övat i en vecka och varje gång har hjärnan vunnit över tiden, varje dag har hon knappat in någon sekund.
-Fattar du?! Jag klarade det! Alla rätt! Jag har till och med 12 sekunder att bara göra ingenting på. Jag kan sitta och tokskaka om jag vill. I 12 – t o l v - sekunder, fattar du?!
När jag ser den rödmosiga lyckliga ungen tänker jag: Där sitter framtidens hopp ju. Hur kunde jag tvivla?


Om du läser detta fredagen den 22 januari, håll en tumme för henne. I dag är provet. 10 multiplikationstabeller. På tid. Vi som hoppas på en framtid är helt beroende av ungar som hon.