Ivar Lo, döden och bron

I morse cyklade jag som vanligt över bron. När den invigdes 1925 skrev Ivar Lo-Johansson, då reporter på Lidingö Tidning, en dikt som börjar: "I ingenjörens tankar du låg som en dröm, först en mulen grå, så blev du en dagdröm i ritstiftets spår när i tuschstreck vi sågo dig stå".
Ode till en bro, det är väl flott, och inte helt vanligt i dag.
Sen skrev han ju annat, den där Ivar, långt från högstämda dikter om infrastrukturen i välmående kranskommuner.
Men bron står kvar. På den smala cykelbanan pressas varje morgon stressade Lidingöbor ihop till en klunga i stil med slutspurtarna på Tour de France. I morse var klungen tätare än vanligt – och stod märkligt nog still.
Cyklister som inte cyklar väcker misstanke.
Cyklister som tysta stirrar ut över grågrönt vatten är än mer skrämmande.
Jag tänkte direkt på döden.
Inom loppet av en sekund stod bilden klar för mig. I kris skärps ju som bekant sinnena.
Ett lik, uppsvullet grönlila hade flutit upp och låg nu och guppade vid brofästet. En kvinna, eller en ung flicka, svårt att avgöra, äventyrligt lagd, dotter till en förmögen men bisarr bilhandlare, hade dansat sin sista dans. Jag tänkte på bilhandlaren, fortfarande ovetande om det oerhörda. Livet ger och livet tar, tänkte jag när en man med rostig cykel, skäggstubb och en Fjällrävenjacka av det mer antika slaget mötte min nyfikna blick med en bekymrad min.
-Oerhört märkligt detta, oerhört.
Lilla gubben, ville jag säga, ett mord är alltid något oerhört.
-Så här nära stan, mumlade han förvirrat vidare.
Den mannen hade inte alla hästar hemma, insåg jag direkt. De flesta brott begås i städer. Det sa jag nu högt så att mannen, men även alla andra, kunde höra:
-Det här är bara ett av alla tragiska…
Mer hann jag inte utveckla om brottsstatistiken i Stockholm innan mannen vräkte ur sig:
-Men det finns en permanent…
-Permanent! Nu är väl inte tillfälle att tänka på ondulerat hår, fräste jag till honom. Att hennes permanent inte hållit för flera dygn i vatten fattar väl vem som helst!
Mannen såg förvånat på mig. Jag fortsatte:
-Och vem är du att tala om hår. Det där jävla rufset du har på huvudet skulle behöva hela världens samlade stylingprodukter för att få kallas frisyr. Du borde raka dig, kamma dig och skaffa ny jacka i stället för att smäda de döda.
Jag ångrade direkt hårdheten. Säkert var han en av många fattigpensionärer på ön – för de finns - som varje morgon trasslar sig till t-banan vid Ropsten för att hämta en gratistidning.
-Döden, sa jag nu så vänligt jag kunde, döden skrämmer oss alla.
Mannen fortsatte att stirra ut över vattnet.
Jag sträckte mig nu fram mot räcket för att äntligen få se det jag redan sett för mitt inre. Då hördes högljudda suckar i gruppen av människor, några skrek ”titta”, och ”åh vad söt”.
När började vi betrakta ett uppsvullet lik som något gulligt? Det är tevens fel, hann jag tänka innan mannen öppnade munnen:
-Det finns en permanent sälpopulation utanför Möja, men inga studier som visar att sälarna tar sig så här långt in i skärgården. Det är i alla händelser mycket ovanligt.

P.S. Jag såg en säl i morse vid Ivar Lo-Johanssons gamla diktarbro, det är SANT, för första gången nånsin och då kan jag räkna mina cykelfärder i tusental. Mannen som verkade kunna allt om sälar träffade jag men allt annat i berättelsen är - mer, eller snarare mindre - sant.