Världsherravälde?

Jag fick nyss ett mail från en god vän. Vi kan kalla henne A.
A föreslog den 5 september.
Jag svarade:
”Kära du, ja tack. Nu vet jag inte exakt vad som ska göras men jag tror till exempel att det är dags att vända komposten. Det är ett hårt och smutsigt jobb, bör utföras av två intelligenta och starka kvinns.
Den 5 september har nog inte löven börjat singla från träden, men vi kan alltid titta på de svajande kronorna, liksom låtsas granska dem med expertögon. Svajar de rätt? För mycket? För lite?
Vi kan klippa ner krusbärsbuskarna på ett för dem alldeles nytt sätt.
Vi kan oja oss över sniglar, sucka över allt det gröna som sticker upp mellan stenarna i grusgångarna. Vi kan åka till sopstationen med kvistar som spretar ur stora blekbruna säckar.
Jag tror att det är sånt man gör.
Du är så välkommen den 5 september.”

Låter jag som en idiot?
Jag är det.
I 16 år har jag ägt en trädgård. Där finns ett urgammalt melonäppelträd, plommon av tre sorter, vinbär, krusbär, hallon. När flädern blommar känner jag mig yr, varje gång syrenen vajar med allt sitt lila blir jag lika uppriktigt förvånad: I år igen?! Hur går det till? I min trädgård ringlar murgröna uppför det grå planket, rosor klättrar över den gröna trägrinden. Vindruvorna hänger i klasar, blå under altantaket, vita utanför min dotters fönster. Hon är en av få, vill jag påstå, svenska 11-åringar som kan öppna sitt fönster och plocka en perfekt klase vindruvor. Och när hon slängde ner några gamla potatisar i sandlådan kunde vi skörda underbara - röda! – potatisar.
Säg några gamla växter och jag har dem. Tror det i alla fall. Jag är nämligen ingen trädgårdsmänniska, uppfödd i lägenhet som jag är. Natur för mig är skog, inte rabatter. Men att ha en trädgård är något alldeles speciellt. Man blir lätt lite tårmild, börjar svamla om att man inte kan äga träd utan lånar dem av framtida generationer. Ja, du hör, något sitter löst i huvudet.
Nå. Jag äger alltså, men mer än jag klarar av. Och fortfarande vet jag inte vad som är ogräs och vad som är eftertraktade perenner. Jag bryr mig inte, i min trädgård råder ingen klasskamp. Jag tyckte när jag var 28 att rosmarinbuskens blad var misstänkt lika lavendelns. Det tycker jag fortfarande.
Minns första sommaren. Jag låg platt på gräset, händerna utsträckta, tittade upp i en klarblå himmel och tänkte: ”Allt jag kan se rakt upp från denna plats, så långt ögonen når, är bara mitt. Och varenda millimeter under mig äger jag.”
Larvigt va? Och inte heller sant, jag kan ju inte hävda något världsherravälde från mina ynka 1000 kvadratmeter.
Men ibland känns det faktiskt så.