Surrealism på E18

Min pappa fyllde åttio i april. Han är klok, rolig, möjligen lite egen men oftast på ett positivt sätt. Nu sitter vi i hans hemmabygge, en husbil, på väg till Dalarna. Min 11-åriga dotter älskar sin morfar, hon har lärt sig att en tom blick inte är elakt menad. Han hör bara lite illa.
-Jag hoppas att vi hittar några lingon, säger jag och tittar på pappa som kör.
-?
-Jag sa att det vore roligt om…
Han nickar, formar munnen till ”ja?”.
-LINGON! DET VORE KUL OM…
-Visst, visst, det blir bra, blir bra.
Jag lägger ner. Njuter. I höjd med Naturhistoriska riksmuseet strax utanför tullarna bryts bilens stilla brummande av en mild men bestämd kvinnoröst:
-Vänd när du har möjlighet.
-Morfar, säger ungen, vi verkar vara på väg åt fel håll.
Han bryr sig inte. Kvinnorösten fortsätter.
-Vänd när du har möjlighet.
-Ska vi inte kolla kartan mamma?
-Nä, skatt. Morfar har åkt till Dalarna en miljon gånger.
-Men tanten säger att vi är på väg åt fel håll ju!
Pappa pekar på apparaten framför sig. Ler.
-Visst är hon lite tjatig? Hon vill alltid att jag ska vända.
Så förklarar pappa att han alltid har GPS:en inställd på Tyskland, dit han åker en gång per år. Till Rhendalen, där vill han möta våren. Men nu ska vi ju till Dalarna försöker jag, vi ska norrut. Det är klart att hon protesterar!
-Manualen är så jävla trasslig. Nä, jag har helt enkelt råkat köpa en GPS med en kvinna som bara vill till Tyskland. Ingen katastrof! Tyskland är ett bra land. Dessutom brukar hon ge sig efter ett tag, säger pappa och skrattar. Jag låter henne tjata på. Det är ju lite sällskap om man är ensam.
Jag försöker stänga av ljudet, men lyckas bara skruva ner volymen. Vi äter godis, njuter av ett Sverige som går mot höst. I bakgrunden, nu lite lågt den vänliga rösten som manar oss att vända.
Snart, tänker jag, förstår nog även hon att vi ska plocka lingon i Dalarna.
-Morfar, säger ungen. Kan vi lyssna på lite musik?
-GÄRNA! Jag har en bra skiva. Sätt in den här, är du snäll.
Dottern trycker in cd:n, skruvar upp ljudet, vi hör skriande måsar och plaskande vatten. Sommar, tänker jag men i stället för musik hörs en monotont malande mansröst:
-Absalon, byggd i Hornbäck. Längd 45 fot. Har en en-cylindrig Hundested på 98 hkr vid 322 v/m. Tillverkningsår 1949. Modifierad med lättmetallkolv och supertopp.
Dunk. Dunk. Dunkdunkdunk. Dunk.
Dottern och jag tittar på varandra.
-Är det inte vackert? SKRUVA UPP! Skriker pappa.
DUNK. DUNK. DUNKDUNKDUNK. DUNK.
-Hörni, nu gasar dom! Det här kan vi tacka Föreningen L. Laurin för! Det är skiva nummer två, fortsätter han, nu väldigt engagerad. ”Det finns även ”Tändkuledunk 1, ljuv musik från gamla fartyg!”.
Dottern skrattar, ”det är ju bra morfar, disco!” börjar dansa i passagerarsätet som hon och jag delar, pappa skrattar. Kvinnan, hon som bara vill söderut, har fogat sig. Jag tänker: Vad händer om pappa kör i diket? Om bilen voltar, vi dör men inte motorn? Kanske ska man inte skoja om det. Döden är mycket allvarlig, särskild för dem som ska släpa sig igenom dagar och nätter av bottenlös saknad. Men ändå? Hur ska räddningsmanskapet få ihop husbilen från 2006 med ljudet från en båtmotor från 1949? När jag ser min gråhårige pappa, lycklig med dunket som kastar honom tillbaka till åren som flottare och ungen i värsta danstrancen, tänker jag att livet inte blev vad jag trodde. Inte anade jag, när jag var 11 som min älskade flicka, att just detta skulle komma. Att GPS-tekniken skulle finnas. Att jag skulle få barn, tänk vilket mirakel! Att ett av mina tre mirakel en dag skulle dansa till ljudet från en tändkulemotor. Från en cd. Att jag skulle sitta lycklig med en gammal, men högst levande, pappa och en lika levande dotter i en husbil, på väg norrut. Jag har fått mycket mer än jag någonsin kunde ha drömt om. Mycket mer.