Tre väskor jag aldrig glömmer

Jag är i Auschwitz.
Bakom stora glasväggar är saker staplade i enorma högar. En hög med kokkärl. En med skor. En med kammar. En märkligt nog, med hår.
Vi har varit här några timmar, guiden berättar om sånt jag redan vet.
Nu ska jag se.

Min mamma var barn under kriget. Hon hade blåsvart hår i en tjock fläta och mörka ögon i ett ansikte med skarpa drag. Född av tyska föräldrar. Jag vet att hon inte alltid hade det så lätt.
När jag är i Polen tänker jag att min åldrande mamma ser ut som en liten polska. Det blåsvarta håret har blivit gråsprängt, ryggen böjd. För varje dag blir hon mindre. Som en fågel är min mamma. När jag går genom salarna tänker jag på att hon ägnat nästan hela sitt liv åt att göra rätt för att vuxna gjorde fel för över 50 år sedan.
Varje unge har en furiös försvarare i henne.
Jag är en av dem.
Hon är en örn i en gråsparvs kropp, min mamma.

Jag fortsätter att lyssna men plötsligt ringlar tankarna i väg. Har inte guiden en väldigt malande röst? Hur många berg av saker ska vi se? Och är det inte dags för lunch snart?
Människor mördades, deras tillhörigheter staplades i högar, om helvetet fanns så låg det här. Jag har förstått. Nu vill jag ha mat. Nu vill jag ut i friska luften.
Framför sista glasfönstret stannar jag och väntar in de andra i gruppen. Tittar lite förstrött på ytterligare en hög. Den här gången är det resväskor; bruna, svarta, stora, små. På varje står ett namn, prydligt i vitt. Det är barns väskor, berättar guiden. Föräldrarna hade packat omsorgsfullt med kläder för varma dagar, för kalla, en tandborste om man hade, kanske ett gosedjur, en bild av familjen. De hade noggrant skrivit barnens namn och födelseort. I den stund väskan packades var varje mamma, varje pappa säker på att deras barn skulle komma tillbaka.

Jag tänker fortfarande på mat när blicken stannar på en väska. Rektangulär, mörk, lite insjunken och trasig. Mina ögon läser namnen: Klara Sara Fochtmann, Wien.
Min äldsta flicka heter Klara.
Märkligt. Är Klara ett judiskt namn?
Alldeles bredvid ligger ytterligare en väska. Jag stirrar på de vita bokstäverna: Neumann, Ella.
Min minsta flicka heter Ella.
Nu tänker jag inte på mat längre. Låter bara blicken vandra, först åt höger, sen vänster. Jag letar, febrilt rafsar mina ögon bland namnen.
Då ser jag den tredje väskan.
På den står: Martin.
Min son heter Martin.
Nu spyr jag nästan.
Tar upp kameran, trycker av. Går därifrån.

Jag sitter med bilden framför mig nu när jag skriver. Blixten har slagit i glaset, en vit ljusboll döljer stora delar av fotografiet. Jag ser namnen Klara och Ella. Martin är inte med.
När jag är lite blasé, när jag tror mig ha rätten att tycka att livet är grått och meningslöst, tänker jag på de tre väskorna. När jag avundsjukt värderar andras lycka och glömmer min egen, tänker jag på de tre väskorna. Jag kan inte släppa tanken på att någon den dagen i Auschwitz ville säga: Du din jävel, där fick du för att du bara tänkte på mat.

Min bror ringer. Han planerar en resa med sitt barn Anna. ”Vi har länge pratat om Auschwitz.”
Jag frågar om han kan göra mig en tjänst.
Ja visst, svarar han.
Kan du försöka hitta min Martin?