Se på hatten!

Jag kniper åt mig dotterns gamla jacka från inspelningen av barnprogrammet ”Habib”. Filmjackor följer alltid samma mönster; de är varma, vindtäta, har en skrikande färg och namnet på filmen eller tv-serien tryckt på minst tre ställen. Gärna stort. Jackan är sponsrad och företaget som vill förknippas med film syns lika tydligt. Inget märkligt med det. Den som tror att film inte handlar om pengar ner till minsta ostmacka borde gå en liten kurs i kreativt skapande.
Nå.
Vi har många såna jackor, fula men praktiska. Jackor som signalerar gemenskap. Eller inte.
Jag cyklar på. Färgen på jackan? Den är grön åt det illaste hållet.
Blir omkörd av en man i en likadan jacka. En cyklist, mer vet jag inte.
Möter en grävmaskin. I styrhytten sitter en man i en illgrön jacka.
Och så plötsligt i halvmörkret, en hel patrull av gröna små människor. Som en lysande armé av marscherande pygméer på väg mot strid. I händerna pinnar, grenar, nallar. Efter barnen öppnar sig dörrarna till den gröna världen, jag ser de gröna vägarbetarna, sopgubbarna (inte de som kör den gröna sopbilen, de har orange overaller), poliserna, löparna, hundarna med gröna västar och halsband, en häst och en ryttare. Plötsligt ser jag ett Vi – vi, de gröna. Och jag tänker att bakom varje illgrönt skal finns en människa (eller ett djur för den delen) som jag inte vet någonting om. Det gäller förstås lika mycket den gröna grävmaskinisten som de svartklädda, allvarliga juristerna jag möter när jag till slut når Riddarholmen med alla sina domstolar. Ibland tokar någon advokat till det med en beige rock i raglansnitt, men annars är färgerna dova. Och så alla randiga halsdukar på Söder som signalerar konstnärlighet. Och de konstiga glasögonen, och de…ja, gud vad vi håller på med markörer för tillhörande och avståndstagande.
När jag var barn tänkte jag att alla borde ha en flygande hatt, faktiskt en illgrön, över huvudet. En som signalerade: ”Här är jag ju, och jag är bra!” En hatt som ändrade färg utifrån humör, en ljusgrå som suckade: ”Kram, jag vill ha kram.” En djupröd som pulserade av kärlek. Och så tänkte jag att hatten kunde, som ett fyrverkeri, skicka ut tecken som sa: ”Ont i tån? Jag är doktor.” ”Behöver du en diktare! Det är jag!” "Sagostund? Det var en gång…en som kunde alla världens sagor. Och det är jag!”
Hattens uppgift skulle vara att hjälpa oss andra att se bärarens alla kvaliteter. Då begrep jag mig förstås inte på ord som kvalitet men jag kände att det inte alltid var så lätt att visa vem man var.
När jag mötte en tråkig tant med ondulerat hår, arga välansade ögonbryn, blusen knäppt högt i halsen och handväskan i ett hårt grepp tänkte jag intensivt på tantens flygande, illgula hatt med små knallgröna ”iiiiiiin!” som skrek av glädje. Jag gjorde det för att jag så innerligt hoppades att det bodde en snäll människa bakom de ilskna strecken över ögonen. "Jaha fru Surknopp", tänkte jag, "du är väl egentligen väldigt väldigt glad i dag för att du har lyckats med jämfotahoppet i soffan som du tränat på så länge? Jag gratulerar! Och ser du portvakten där borta, den tjocka? Tänk att han kan allt, precis allt, om marsipantårtor! Hur jag vet? Jo, tant Surknopp Jämfotahopp, ser du inte alla marsipanrosor och grisar som studsar ur hans rosa höga hatt? Ser du inte?!"
Tack vare hattarna fick jag lära mig allt om människorna och kunde sen berätta för andra, för mamma, pappa och mina syskon om allt det fantastiska som tråkiga människor gick och bar på. Man kan säga att det var en begåvning hos mig, att se de flygande hattarna och utifrån dem tolka en människas inre. (En människa inre, va?! Så talar ju inte en unge, men ändå.)
När jag nu cyklar - och är väl cirka 365 år äldre - tänker jag att bakom varje kostym och uniform av det militära eller civila slaget, finns en människa jag inte alls känner. Och över varje okänd seglar en osynlig hatt som jag måste lära mig att se igen. Jag måste återta min unika begåvning, den att se flygande hattar över grävmaskinister, matematiker, revisorer, jollrande barn och finniga tonåringar. Annars blir livet …ja...livet blir så onödigt oäventyrligt. Och ganska ensamt.