Varför låter maskinen men inte lådorna?

Hemma har vi kökslådor som liksom bromsar in, och försiktigt smyger tillbaka till stängt läge. Hur det går till har jag ingen aning om men det behövs bara ett litet tryck - och lådorna glider ljudlöst på plats igen. Jag brukar stå och titta på de där lådorna; öppna dem, stänga, öppna igen, lyssna efter dunsen som aldrig kommer. Jag behöver aldrig skrika till ungarna: ”Du kan väl för satan sluta att slå i skåpen. Det är inte du som betalar snickaren!”
Nej, allt andas fullständig harmoni.
Numera finns toalettstolar som fungerar på samma sätt. Man släpper toalettlocket och i stället för att klumpigt dimpa ner sjunker locket sakta mot toalettringen. Det dalar, glider...ja, ljudlöst återtar det sin plats.
Ett i-landsproblem? Onekligen. Men andra lyckliga ägare av toaletter och köksskåp kanske tänker som jag? Om inredningsindustrin ändå ska ta steg i någon riktning, kan den ju lika gärna gå åt detta ljudlösa håll.
Nå.
På jobbet har vi en väldigt lyxig kaffemaskin. Man får pyttelite men starkt kaffe i små dockserviskoppar, vilkas öron är så minimala att man bara kan hålla dem mellan tumme och pekfinger. På så vis känns det som om kaffedrickandet når en förfinad, ja, högre, nivå. Men - och detta har jag funderat ganska länge på nu - när man trycker på startknappen så dröjer det inte länge förrän det börjar dunsa och slå och bråka! Det smäller i maskinen, ja det låter…som när en riktig barista gör i ordning espresson på en bar i Italien! Hur kommer det sig att kaffemaskinsteknikutvecklarna inte klarar det köks – och toalettillverkarna så uppenbart grejat? Varför kan inte maskinen göra lika gott kaffe, men ljudlöst? Eller kan den? Jag tänker att det kanske är så; att tillverkarna lagt till oljudet, liksom fejkat baristaljuden för att vi ska tro att kaffet är finare och godare än vanligt svenskt kaffe från en elektrisk bryggare som visserligen sörplar och fräser men ändå på ett ganska stillsamt vis? Jag känner mig väldigt vilse i den här frågan. Ja, nästan rädd.