Levande? Nä, död enligt Jenny.

Nu är jag visst död igen.
Är man positivt lagd kan man konstatera att det var ett tag sen sist.
Varje tisdag klockan 10 samlas Tidningen Vi till redaktionsmöte i vårt fantastiska tornrum på Riddarholmen. Vi låter ordet gå runt. Varje medarbetare får beskriva hur hans eller hennes liv ser ut. Vi talar om glädjande upplagesiffror, om nya satsningar, diskuterar lågkonjunkturen och försöker ingjuta hopp hos varandra. Vår duktiga webbredaktör Jenny Morelli berömmer oss: besökstalen på hemsidan stiger stadigt. Precis när jag känner mig lite extra glad över att få vara del av detta otroligt kreativa och hårt arbetande gäng ser jag Jennys blick fara runt ringen av människor. (Högst levande människor vill jag tillägga.) Det finns inget elakt alls i hennes röst. Nä, ett skratt, hennes glada händer i luften. Hon säger det inte men jag hör: ”Sorry vännen, nu har det hänt igen. Du skriver för sällan. Du är död”.
Jag kände mig väldigt levande när jag dog.
Men döden kommer plötsligt. Så är det.
De andra Vi-bloggarna, de duktiga, visar foton på virkningar, på ungar, på blommor och annat fantastiskt. Det skriver små snuttar, underbara att läsa. Och det gör det varje dag. Jag tänker att i bloggvärlden råder sannerligen en hets mellan de levande och de kanske snart inte längre levande. Det är ett ständigt spring mellan rikena.
Men nu ska jag försöka häva mig över dödskanten. Nästa gång ska jag skriva om hur jag hämnades på en känd konstnär genom att jämföra hans konst med min sons dagispyssel. Det var orättvist mot konstnären men mest orättvist mot min begåvade son som hade levererat mängder av träbilar och skärbrädor med orden "mamma, god jul, och hej!" inbränt i furun. Gud, vad han producerade. Och så konstnärligt sen. Sonen kom hem med så många svärd, smörknivar, tygbollar och pärlplattor att jag började fundera på om det var riktigt friskt.
I brevet till konstnären skickade jag även tillbaka själva konstverket som jag hade fått i present. Det var kanske larvigt och säkert ett misstag rent ekonomiskt. Varför gjorde jag det? Jo, konstnären hade dragit in mig – eller kanske hellre min familj - i sin verksamhet. Eller snarare, vi blev ofrivilligt en liten del av hans framgångskoncept. Det kändes inte konstnärligt det minsta. Bara konstigt. Jag tänker inte använda ordet kränkt för just det ordet hatar jag. Men han nafsade på min integritet och då reagerar jag starkt. Alltför starkt ibland. Men jag återkommer till det. Så fort jag vaknat till liv. Igen.

Konsten, del III. Den om döden.

Du som orkade traggla dig igenom Konsten, del I, den om pengar, vet att jag köpte min första tavla av ren girighet. Jag hoppades helt enkelt att värdet skulle stiga. Det var konstens enda uppgift för mig. Hur skulle det gå till?
1. Alla skulle i ett slag inse att konstnären var århundradets geni.
2. Konstnären skulle drabbas av en djup skaparkris, tvärt sluta måla och därmed höja värdet på de få tavlor som han hunnit göra.
3. Konstnären skulle dö. Jag lekte med tanken, det får jag erkänna, och ett visst mått av ärlighet tycker jag att man kan begära i bloggar. Rent teoretiskt kan döden ha en värdestegrande effekt.

Inget hände. Lika bra det. Liv är viktigare än konst, och konstnären själv är säkert viktigare levande än död. Kanske för barn, för vänner. Tavlan som skulle göra mig rik blev i stället startpunkten till en bildningsresa. Det är gott så.

Min andra tavla köpte jag av ömhet. ”La mesa”, bordet på spanska, hänger i arbetsrummet. Ett stort åbäke i lila och ljusgult. Det sistnämnda är visst majskolvar, sedda uppifrån. Ganska obegripligt. Lite grått om jag inte minns fel. Den fraktades i en container från Mexiko. Jag ska ta en bild så att du får se.
Hon som fick mig att köpa tavlan stod i en ateljé där ljuset störtade in genom stora fönster. Hon var mörk och utstrålade en styrka som bara riktigt trötta gör. Hon levde bortom sin trötthet, om jag får uttrycka mig lite högtidligt.
Hon talade om makens konst på spanska.
Konstnären, en svensk man, var representerad på fina museer i Sverige.
Jag hade aldrig hört hans namn.
Nu låg han i rummet intill. Luftrören var fulla med slem som kroppen inte orkade göra sig av med. Jag hade rest ensam till Mexiko där min bror bodde med sin flickvän. Min man kom efter mig. Värmen, äventyret och kärleken - jag har varit lycklig nästan bortom förnuft många gånger i mitt liv. Det här var en av gångerna.
Nu berättade den mörkhåriga kvinnan om tavlorna som hängde på väggarna, stod utmed golvet. Vi talade inte om pengar men alla i rummet visste att samtalet egentligen handlade om pengar. Jag tänkte på henne, på vad som väntade. De nödvändiga men dyra medicinerna, huset som skulle skötas, elen som skulle betalas. Och ensamheten när mannen var död. Ju mer jag tänkte, desto vackrare blev tavlorna. Jag ville vifta med sedelbuntarna och skrika: ”Stopp! Jag ger 1000 kronor för tavlan! 10 000 kronor för livet. Jag betalar 100 000 bara mannen i rummet intill får leva!” Jag ville skicka en signal till livet, till gud, till alla som hade makten att rubba ödet. Låt mannen få leva. Låt mitt ofödda barn i magen få leva. Låt alla som jag älskar få leva.
Min svägerska, som är sjuksköterska, gick in i rummet där mannen låg. Hon satte sig på hans säng, såg hur det var ställt med honom. Så sög hon slemmet ur hans lungor, andningen gick med ens lättare.
Han levde när vi gick därifrån. Hustrun hade fått pengar att fortsätta leva för. Och jag var ägare till ytterligare en tavla.