Tomten heter William

Det hände just något ”extraordinary” som den brittiska drottningmodern brukade säga när händelser utöver det vanliga drabbade henne.
Tomten ringde.
Det är märkligt av minst två skäl:
Enligt alla vetenskapliga studier (särskilt de superseriösa från Tyskland som jag brukar referera till när min 10-åriga dotter vill sätta dit mig med en klurig fråga) existerar inte tomten.
Och om han funnes vore det märkligt om han ringde när vi nu närmar oss vårmånaden mars.
Tomtar hör som bekant julen till.
Jag tar det från början.
Växeln på min cykel har frusit sönder.
I stället för att cykla går jag varje morgon till jobbet.
Extraordinary? Nä, men för mig har nya världar öppnat sig.
Växelfelet har blivit ett existentiellt spårbyte. Bokstavligen.
Jag passerar inte längre Strandvägen 29. Du vet, adressen där mannen som älskar julen bor. På Strandvägen 27 och 31 stretar våren hukande men segervisst framåt, men i 29:an, två trappor upp, har de fortfarande jul i sitt hus.

På min nya promenadväg finns inga tomtar.
Allt är som det ska.
Allt är, med andra ord, precis så tråkigt som det ska.
Första promenaden inser jag det.
Andra suckar jag.
Tredje börjar jag fantisera.
Kanske borde jag tala med en psykolog om alla dessa fria fantasier. Hur fria är de egentligen?
Människor får nytt liv, hus nya ägare, gator ny sträckning, hundar och träd börjar tala. På tredje dagen vet galenskapen inga gränser. Varje människa jag möter har plötsligt ett krusat vitt skägg. Någon en luva i rött. Någon kånkar frustande på paket, tjoar ho ho i stället för ”undan med dig idiotjävel”.
Min amatörpsykologiska analys säger mig att jag saknar tomten.
Och jag som aldrig gillat julen.

Så kommer jag till jobbet. Efter första mötet väntar det som väntar efter alla möten: i mailen har det rasslat in ny post, på mobilen lyser gula kuvert och på fasta telefonen röda lampan.
Den ilskna lampan verkar mest enträgen. Jag slår in koden. Väntar, men väntar mig inget extraordinary.
Då säger en vänlig mansröst:
-Hej Stina Jofs. Du undrar vad det är för tokig jävla gubbe som bor på Strandvägen som tycker om julen - det är jag! Jag heter William. Julen är en fantastisk högtid Det är ett givande och ett tagande, det är gulliga små barn, det är roliga saker. Så julen ska vi vara rädda om. Puss och kram. Och en fortsatt god jul!
Sen lägger han på.