Jag drömmer om ett telefonsamtal

I morse hörde jag koltrasten. Hör man den har man också rätt att säga sig höra andra saker; droppar som faller från tak där isen smälter till exempel. Jag kan inte med 100 procents säkerhet säga att det verkligen var takdropp, men jag kan efter morgonens koltrastdrill säga att det borde ha varit det.
Koltrasten kommer med löften. ”Stina, när jag börjar sjunga kan du ta ut svängarna lite för snart tutar stora sandsugarbilen: ur vägen! Snart skriker ungarna efter glass. Snart ropar vintergäck och tibast: Se oss! Våren kommer, Stina, var så säker.”
På Strandvägen 29 råder emellertid fortfarande midvinter. I dag är den 9 februari och granen är kvar! Tomten ute på balkongen, stjärnan i fönstret – allt är kvar. Ni som läst mig vet att jag nu i några år intresserat mig för en våning på Strandvägen där det råder evig jul. Jag har byggt en historia kring mannen som bor där. Inte vet jag om det är en man, men i mitt huvud bär denne åldrande herre ensam drömmen om sin barndoms jular. Kanske dog hans mor tragiskt på annandagen och nu vill han för evigt bevara minnet av henne?
Den där våningen på Strandvägen upptar väldigt mycket av min tid. Min kollega Charlotte säger: ”Ja, men varför kliver du inte bara på? Ring på dörren och säg: Jag måste få komma in! Ert intresse för jul är något utöver det vanliga. ”
Jag försöker säga att man inte bara kliver in hos folk på Strandvägen.
”Ja, men ta reda på vad människan heter då! Ring upp!”
Jag ser hur hon tänker: hur kunde den där lilla mesproppen bli nominerad till Stora Journalistpriset? Hur kunde hon blir redaktionschef?
Charlotte är yngre än jag. Jurist och journalist. Dessutom från Skåne. Kanske kliver man bara på där. Rycker upp dörrar till herrgårdar och slott och ryar om att man ska in och riva bland det hemligt privata.
Det är inte adressen som stör mig. Jag vill bara inte skrämma våningsinnehavaren. Jag är inte polis, det står inget i lagböckerna om att vi inte får fira jul 12 månader om året. Jag är inte utsänd från de sociala myndigheterna, har inte sett det minsta tecken på att någon far illa på Strandvägen 29. Jag är bara nyfiken på hur julen i hans hem känns i augusti när andra sörplar kräftor. Sitter han med pepparkakorna och klenäterna då?
När andra drömmer om det stora scoopet drömmer jag om ett telefonsamtal:
-Hej, jag har läst din blogg. Du verkar vara en synnerligen intelligent kvinna. Jag har noterat ditt intresse för jul i allmänhet, och min i synnerhet. Jag är mannen på Strandvägen 29. Får jag bjuda på ett glas glögg?
Är det då pingst, 30 grader varmt, högsommar eller rötmånad – jag kommer ändå att klä mig i rött och gå dit. I handen en julgrupp. I huvudet verser till gröten.