Tomten heter William

Det hände just något ”extraordinary” som den brittiska drottningmodern brukade säga när händelser utöver det vanliga drabbade henne.
Tomten ringde.
Det är märkligt av minst två skäl:
Enligt alla vetenskapliga studier (särskilt de superseriösa från Tyskland som jag brukar referera till när min 10-åriga dotter vill sätta dit mig med en klurig fråga) existerar inte tomten.
Och om han funnes vore det märkligt om han ringde när vi nu närmar oss vårmånaden mars.
Tomtar hör som bekant julen till.
Jag tar det från början.
Växeln på min cykel har frusit sönder.
I stället för att cykla går jag varje morgon till jobbet.
Extraordinary? Nä, men för mig har nya världar öppnat sig.
Växelfelet har blivit ett existentiellt spårbyte. Bokstavligen.
Jag passerar inte längre Strandvägen 29. Du vet, adressen där mannen som älskar julen bor. På Strandvägen 27 och 31 stretar våren hukande men segervisst framåt, men i 29:an, två trappor upp, har de fortfarande jul i sitt hus.

På min nya promenadväg finns inga tomtar.
Allt är som det ska.
Allt är, med andra ord, precis så tråkigt som det ska.
Första promenaden inser jag det.
Andra suckar jag.
Tredje börjar jag fantisera.
Kanske borde jag tala med en psykolog om alla dessa fria fantasier. Hur fria är de egentligen?
Människor får nytt liv, hus nya ägare, gator ny sträckning, hundar och träd börjar tala. På tredje dagen vet galenskapen inga gränser. Varje människa jag möter har plötsligt ett krusat vitt skägg. Någon en luva i rött. Någon kånkar frustande på paket, tjoar ho ho i stället för ”undan med dig idiotjävel”.
Min amatörpsykologiska analys säger mig att jag saknar tomten.
Och jag som aldrig gillat julen.

Så kommer jag till jobbet. Efter första mötet väntar det som väntar efter alla möten: i mailen har det rasslat in ny post, på mobilen lyser gula kuvert och på fasta telefonen röda lampan.
Den ilskna lampan verkar mest enträgen. Jag slår in koden. Väntar, men väntar mig inget extraordinary.
Då säger en vänlig mansröst:
-Hej Stina Jofs. Du undrar vad det är för tokig jävla gubbe som bor på Strandvägen som tycker om julen - det är jag! Jag heter William. Julen är en fantastisk högtid Det är ett givande och ett tagande, det är gulliga små barn, det är roliga saker. Så julen ska vi vara rädda om. Puss och kram. Och en fortsatt god jul!
Sen lägger han på.

SAS och Vita arkivet

-Du har nu plats 83 i kön.
Jag ska till Genève. Jag valde SAS.
-Det är för närvarande lång väntetid.
-Du har nu plats 76.
Jag har betalt. 13 921 kronor för att vara exakt. Ordnat allt själv via internet. Inte en enda kontakt med en mänsklig varelse betald av SAS.
Jag vill bara till Genève.
-Om du inte kan vänta och vill att vi ringer upp dig i stället, tryck 1. Annars vänta.
Jag trycker på 1 men ska då ange ett telefonnummer som inte är mobilt. Jag kommer att blir sittande vid min fasta telefon på jobbet i timmar. Jag kommer att behöva boka av möten och intervjuer för att kunna ställa en enda fråga om min privata resa till Genève.
Det är inte rättvist mot min arbetsgivare.
Det är dålig arbetsmoral.
-Du har nu plats 68 i kön. Det är för närvarande lång väntetid.
Den automatiska människan i luren säger att jag via nätet kan ställa en fråga till en annan automatisk människa. Jag gör det.
Automatiskan svarar att jag ska ringa till kundtjänst.
-Du har nu plats 369 501 i kön.
Nä, jag överdriver förstås. Jag har plats nummer 83.
-Det tar för närvarande en livstid att komma i kontakt med någon människa på SAS. Vi förslår att du utnyttjar väntetiden med att fylla i Vita arkivet, särskilt dina önskemål om musik vid urnedsättningen. Föredrar du kistbegravning? Om ja, vill du ha den svepdräkt som tillhör kistan? Passa också på att fundera över dina livsval och prioriteringar samt tänka ut en rimlig förklaring till den osedvanligt höga telefonräkningen. Vi förslår också att du under väntetiden byter ställning var tionde minut för att på så vis förebygga snedbelastning av kroppen. Vi är väldigt glada för att du valde SAS.

Tomten finns inte

Äsch, tomten finns inte.
Det vet det flesta barn.
Nu får även jag tugga i mig sanningen.
Min historia om den åldrande mannen på Strandvägen 29 som framlever 365 dagar om året i ett kaneldoftande töcken av rött och tomteskäggsvitt, håller inte.
Det finns, har jag nu fått reda på genom människor som kontaktat mig efter att ha läst min blogg, en gräns för festligheterna även på Strandvägen.
Där varar visst julen till påska. Sen monteras den ner.
Inte heller är mannen - för det är en man - särskilt ensam.
Fast den informationen gör mig glad.
Många hävdar att ensamhet är ett självvalt tillstånd.
Att de njuter av tystnaden.
Att de vill styra över sin tid utan att ta hänsyn till andra.
Jag har aldrig trott på dem som säger så.

Böcker som inte botar

Nu har jag tröttnat på böcker som botar.
En bok till som hävdar att jag måste äta blåbär för att inte dö i cancer och jag spyr.
En bok till som säger att tranbär är leverns bästa vän och jag tänker supa ihjäl mig.
Nä, nu skrev jag fel. Tranbär är urinblåsans bästa vän medan granatäpplet minskar risken för åderförkalkning, förhöjt blodtryck, prostatacancer och impotens.
Mot problem i levern hjälper nog bara vita veckor.
Jag är barnslig, jag vet.
Böckerna samlar ju bara rön från folkmedicinen.
Det är inget fel i kunskap. Jag har vuxit upp med uråldriga recept på lök som tar bort öroninflammation och förkylning.
Det är inte kunskapen hos varje enskild människa jag är emot.
Det är kunskapen som geschäft.
Vad gör dessa böcker med oss?
Jo, de binder oss vid oss själva. I stället för att lyfta blicken oroar vi oss för sjukdomar vi aldrig haft, sjukdomar vi aldrig kommer få.
Vi ältar symptom medan livet rusar förbi.
Jag tror att själva oron gör oss sjuka.
Själva oron gör oss rynkiga och fula.
När jag hörde 10-åringen mycket allvarligt diskutera vådan av för mycket palmolja i maten, brast det för mig.
Lev bara, unge, lev. Och njut.

Jag drömmer om ett telefonsamtal

I morse hörde jag koltrasten. Hör man den har man också rätt att säga sig höra andra saker; droppar som faller från tak där isen smälter till exempel. Jag kan inte med 100 procents säkerhet säga att det verkligen var takdropp, men jag kan efter morgonens koltrastdrill säga att det borde ha varit det.
Koltrasten kommer med löften. ”Stina, när jag börjar sjunga kan du ta ut svängarna lite för snart tutar stora sandsugarbilen: ur vägen! Snart skriker ungarna efter glass. Snart ropar vintergäck och tibast: Se oss! Våren kommer, Stina, var så säker.”
På Strandvägen 29 råder emellertid fortfarande midvinter. I dag är den 9 februari och granen är kvar! Tomten ute på balkongen, stjärnan i fönstret – allt är kvar. Ni som läst mig vet att jag nu i några år intresserat mig för en våning på Strandvägen där det råder evig jul. Jag har byggt en historia kring mannen som bor där. Inte vet jag om det är en man, men i mitt huvud bär denne åldrande herre ensam drömmen om sin barndoms jular. Kanske dog hans mor tragiskt på annandagen och nu vill han för evigt bevara minnet av henne?
Den där våningen på Strandvägen upptar väldigt mycket av min tid. Min kollega Charlotte säger: ”Ja, men varför kliver du inte bara på? Ring på dörren och säg: Jag måste få komma in! Ert intresse för jul är något utöver det vanliga. ”
Jag försöker säga att man inte bara kliver in hos folk på Strandvägen.
”Ja, men ta reda på vad människan heter då! Ring upp!”
Jag ser hur hon tänker: hur kunde den där lilla mesproppen bli nominerad till Stora Journalistpriset? Hur kunde hon blir redaktionschef?
Charlotte är yngre än jag. Jurist och journalist. Dessutom från Skåne. Kanske kliver man bara på där. Rycker upp dörrar till herrgårdar och slott och ryar om att man ska in och riva bland det hemligt privata.
Det är inte adressen som stör mig. Jag vill bara inte skrämma våningsinnehavaren. Jag är inte polis, det står inget i lagböckerna om att vi inte får fira jul 12 månader om året. Jag är inte utsänd från de sociala myndigheterna, har inte sett det minsta tecken på att någon far illa på Strandvägen 29. Jag är bara nyfiken på hur julen i hans hem känns i augusti när andra sörplar kräftor. Sitter han med pepparkakorna och klenäterna då?
När andra drömmer om det stora scoopet drömmer jag om ett telefonsamtal:
-Hej, jag har läst din blogg. Du verkar vara en synnerligen intelligent kvinna. Jag har noterat ditt intresse för jul i allmänhet, och min i synnerhet. Jag är mannen på Strandvägen 29. Får jag bjuda på ett glas glögg?
Är det då pingst, 30 grader varmt, högsommar eller rötmånad – jag kommer ändå att klä mig i rött och gå dit. I handen en julgrupp. I huvudet verser till gröten.

Tre väskor jag aldrig glömmer

Jag är i Auschwitz.
Bakom stora glasväggar är saker staplade i enorma högar. En hög med kokkärl. En med skor. En med kammar. En märkligt nog, med hår.
Vi har varit här några timmar, guiden berättar om sånt jag redan vet.
Nu ska jag se.

Min mamma var barn under kriget. Hon hade blåsvart hår i en tjock fläta och mörka ögon i ett ansikte med skarpa drag. Född av tyska föräldrar. Jag vet att hon inte alltid hade det så lätt.
När jag är i Polen tänker jag att min åldrande mamma ser ut som en liten polska. Det blåsvarta håret har blivit gråsprängt, ryggen böjd. För varje dag blir hon mindre. Som en fågel är min mamma. När jag går genom salarna tänker jag på att hon ägnat nästan hela sitt liv åt att göra rätt för att vuxna gjorde fel för över 50 år sedan.
Varje unge har en furiös försvarare i henne.
Jag är en av dem.
Hon är en örn i en gråsparvs kropp, min mamma.

Jag fortsätter att lyssna men plötsligt ringlar tankarna i väg. Har inte guiden en väldigt malande röst? Hur många berg av saker ska vi se? Och är det inte dags för lunch snart?
Människor mördades, deras tillhörigheter staplades i högar, om helvetet fanns så låg det här. Jag har förstått. Nu vill jag ha mat. Nu vill jag ut i friska luften.
Framför sista glasfönstret stannar jag och väntar in de andra i gruppen. Tittar lite förstrött på ytterligare en hög. Den här gången är det resväskor; bruna, svarta, stora, små. På varje står ett namn, prydligt i vitt. Det är barns väskor, berättar guiden. Föräldrarna hade packat omsorgsfullt med kläder för varma dagar, för kalla, en tandborste om man hade, kanske ett gosedjur, en bild av familjen. De hade noggrant skrivit barnens namn och födelseort. I den stund väskan packades var varje mamma, varje pappa säker på att deras barn skulle komma tillbaka.

Jag tänker fortfarande på mat när blicken stannar på en väska. Rektangulär, mörk, lite insjunken och trasig. Mina ögon läser namnen: Klara Sara Fochtmann, Wien.
Min äldsta flicka heter Klara.
Märkligt. Är Klara ett judiskt namn?
Alldeles bredvid ligger ytterligare en väska. Jag stirrar på de vita bokstäverna: Neumann, Ella.
Min minsta flicka heter Ella.
Nu tänker jag inte på mat längre. Låter bara blicken vandra, först åt höger, sen vänster. Jag letar, febrilt rafsar mina ögon bland namnen.
Då ser jag den tredje väskan.
På den står: Martin.
Min son heter Martin.
Nu spyr jag nästan.
Tar upp kameran, trycker av. Går därifrån.

Jag sitter med bilden framför mig nu när jag skriver. Blixten har slagit i glaset, en vit ljusboll döljer stora delar av fotografiet. Jag ser namnen Klara och Ella. Martin är inte med.
När jag är lite blasé, när jag tror mig ha rätten att tycka att livet är grått och meningslöst, tänker jag på de tre väskorna. När jag avundsjukt värderar andras lycka och glömmer min egen, tänker jag på de tre väskorna. Jag kan inte släppa tanken på att någon den dagen i Auschwitz ville säga: Du din jävel, där fick du för att du bara tänkte på mat.

Min bror ringer. Han planerar en resa med sitt barn Anna. ”Vi har länge pratat om Auschwitz.”
Jag frågar om han kan göra mig en tjänst.
Ja visst, svarar han.
Kan du försöka hitta min Martin?