Det är flera kvinns på redaktionen som väntar barn. Må det gå väl för varenda unge. När jag ser en bild på en nyfödd tänker jag alltid på maken. På vad han ville göra med vår yngsta. Den nyfödda vägde väl ungefär som två mjölkpaket. Ja, lägg på en tre deciliters vispgrädde så närmar vi oss verklighetens bebis.
Söt som en blomma förstås.
Ett mirakel tyckte vi då. Och tycker fortfarande.
Men liten var hon. Och jag nyförlöst. Lycklig så klart, men lite skör får jag tillstå.
Så kom maken på att han ville föreviga hennes unika litenhet.
Hur tänkte han? Jo, han skulle lägga en tändsticksask bredvid flickebarnet för att fotografiets betraktare lättare skulle förstå hur ynklig hon var. Inget märkligt alls egentligen. Men nu kommer tricket. Maken ville ta en ask med den berömda solstickepojken - fast av en större storlek! Så att flickan skulle framstå som ännu mindre. En optisk villa, kan man säga. Ganska smart, tyckte jag. En rolig idé – kanske lite pikant - men rolig. Hennes litenhet var ju ett faktum och inte skulle hon må dåligt av att ligga på en mjuk filt och bli fotograferad bredvid en tändsticksask av det något större slaget.
Hade han frågat då hade han fått ja.
Men sen. Sen spårade allt ur.
Vi hade ätit kyckling. Underbar kyckling lagad i lergryta med morötter i lagom bitar och lökar. Kycklingen blev saftig, köttet liksom rann av benen. Krispig yta. (Maken lagar väldigt god mat.) Ris till, tror jag. En sallad.
Nå. Kanske inspirerad av den lyckade måltiden ville han nu plötsligt ta Römertopfen (grytan heter så), lägga i den nakna bebisen och fotografera. Grytan skulle diskas ordentligt först förstås och visst skulle han bädda mjukt under henne. Vid minsta lilla pip skulle han självklart avbryta.
Han är inte tokig på det viset.
Roligt?
Nä. Det gick så oerhört fort för tanken att förvandlas till en mycket verklighetstrogen bildsekvens i mitt huvud. En bebis, min bebis, i en lergryta. Naken. En liten klick smör. (Grejen med mat i lergrytor är just att det inte behövs så mycket fett.) Låg värme som gradvis ökas. Ris? Potatis?
Ni hör. Römertopfen sätter igång sjuka tankar.
Riktigt sjuka tankar.
Plötsligt skrek hela mitt system nej! Varje hormon i kroppen laddade för strid. ”Åker ungen ner i en gryta, vilken som helst i det här köket, så åker du på en jävla smäll!”
Så reagerar kroppen hos en nybliven trebarnsmamma.
Man slåss. Eller dör.
Så här långt i texten får jag plötsligt kalla fötter. Tänk om jag hittat på allt? Om jag överdrivit kraftigt? Det är ju ganska länge sen nu. Tänk om jag efter kejsarsnittet varit så förvirrad att jag helt enkelt hämtat detta makabra minne ur ett töcken av smärtstillande medel?
Men om det är sant – och jag skriver det? Kommer folk tro att jag lever med en fullständig blådåre, en barnamördare som garnerar lik med rosmarinkvistar? Måste jag stå till svars för mitt val av man?
Precis i det här skedet av skrivandet var jag tvungen att ringa honom:
-Hej, jag bloggar och funderar på att skriva om den där lergrytan du vet, ja, när du ville lägga…
Det blir tyst i luren. .
-Ja, om du inte vill det så gör jag det inte så klart. Tyckte bara det var en bra en ganska rolig historia. För att avdramatisera det här med barn lite…
-Skriv du.
Sen blir det tyst. Som om det ändå finns en tveksamhet i hans ja. Och jag ångrar redan att jag dragit upp det gamla minnet.
Så säger han, plötsligt ivrig:
-Men du, glöm inte det där med morotsstavarna! Och löken som jag hade tänkt skära och lägga lite vid sidan av… som fina klyftor kring henne. Rosmarinen! Glöm för sjutton inte rosmarinen!
Tuesday, June 17, 2008
Thursday, June 12, 2008
Morbid? Nä, samhällsintresserad!
-Du är ju helt morbid!
Det är mamma som reagerar.
-Kalla det gärna särintresse om du vill, svarar jag, men jag tror inte att jag är ensam.
Jag vet att jag inte är ensam. Min äldsta dotter är likadan. Vi hänger över morgontidningarna; jämför årtal, dikter, symboler och dödsorsak. ”Titta, en sko och ett kors! En kristen skomakare? Och här då, två dödsrunor för samma person. Med olika namn bland det närmast sörjande. Hur ”närmast” kan man vara? Vad tror du mamma – släktfejd, uppslitande skilsmässa?”
Vi har det bra, ungen och jag.
Vi suckar förstås tungt över barnen som inte finns mera. Den sorg en förälder måste igenom - en syster, farfar, mormor, ja, alla som bäddat kring den lilla - är inte jag människa att formulera.
Ett tag samlade dottern och jag på 1800-talingar, alltså människor födda i förrförra seklet.
Vore jag lite mer statistiskt lagd skulle vårt intresse kunna resultera i fina tabeller och diagram för vi räknar år, försöker föreställa oss all teknik som kommit, all välfärd, alla reformer och framsteg. Vi jämför namn och födelseort. Numera hittar vi emellertid sällan 1800-talingar. Vill man skämta, lite göteborgskt kanske, kan man konstatera att en epok gått i graven. Bokstavligen.
Har vi inte en alltför högtidlig inställning till döden? Är vi inte för ödmjukt tassande? Visst är det ett mirakel att vi föds, men är det inte ett lika stort mirakel att vi slutligen dör?
Jag menar, tänk att hasa omkring på jorden i 3000 år? Hur många tusen självdeklarationer blir inte det? Hur många borttappade nycklar, olyckliga kärlekar, oöverstigliga tandläkarräkningar? Det är några tusen för många, i all fall för min smak.
Jag tycker att vi borde ägna mer respekt åt själva livet. Åt de levande. Där finns ju fortfarande möjligheter till förbättring. För den som klivit vidare är det ju, i alla fall med min mer naturvetenskapligt lagda inställning, inget att be för.
Och vi hädangår och vi avlider. Ytterst sällan berättar vi om någon som dött knall och fall. I Stockholm kilar man vidare, men det känns nog numera som en replik i en pilsnerfilm. Vi pratade om det där en gång, pappa och jag. Han är från västra Dalarna. Där har man ett uttryck som är långt ifrån högkyrkligt. När en människa dött säger man (eller säger pappa i alla fall) att den döde har [kållnat krindj rovrindja]. Det ska läsas med tjocka l och lite schwung. Det betyder ungefär - i en mycket fri översättning - att människan har kallnat i röven, det vill säga att slutmuskeln har slutat fungera. Uttrycket är långt ifrån poetiskt, det medger jag, men i alla fall klargörande. Och inte blir det bättre om man försöker linda in dödsbudet med ord av högre valör. Hur skruvat skulle det inte låta om prästen sa att ”efter ett långt och lyckosamt liv har nu de peristaltiska rörelserna hos Åke stillnat för gott”? Rör man sig i kroppens nedre regioner blir det sällan poetiskt, men i verkligheten är förstås en fungerande tarm lika vitalt som ett pulserande hjärta… och sagt på klingande dalmål, med värme i ögonen och ett milt leende förmedlar uttrycket ändå en väldig respekt för den avlidna. Men även för oss som har turen att få en ytterligare dag. I livet.
En gång läste jag en nekrolog över en lyckad man. De flesta nekrologer handlar ju om dem, de lyckade. Jag följde mannens framgångar lite förstrött men så plötsligt dök ett ord upp som fick mig att vilja närläsa texten. Mannen hade vuxit upp i en billåda. Genast tog det fart i huvudet. Hur ser en sån låda ut? Vart tog bilen vägen?
Hur bor man i en låda (det gällde ju inte bara mannen utan hela hans familj)? Ja, du hör. Nekrologen väckte frågor. Relevanta frågor. Jag grunnade på det där lådhemmet ganska länge. Så råkade jag nämna det för pappa och efter en nanosekund kontrade han med ett helt frågebatteri.
- Varifrån var mannen?
- Göteborg, tror jag.
- Jobbade hans pappa vid hamnen?
- Ja, kanske.
- När var han född, hur många var de i familjen, stod det något mer om bilar? Fabrikat? Årsmodell?
Nu hade jag ju inte memorerat hela nekrologen utan bara själva ordet billåda, men pappa hade allt klart för sig. Mannens far arbetade vid hamnen i Göteborg, menade han. Lastade och lossade. Ibland tog mannens far emot importerade bilar. Förr i tiden var det vanligt att finare bilar, säg från Amerika, transporterades på båt i specialbyggda lådor av trä. Fina lådor. Fint trä. Det rådde bostadsbrist. Mannens far hade fått, eller för en billig peng kommit över, en låda. Nöden har ingen lag.
-Så var det säkert, sa pappa. Se lådan som en friggebod. Det är inte många som bor i friggebodar, men kniper det så går väl det med.
Tänk vad man kan lära sig av nekrologer. Bra nekrologer. Här finns berättelserna - inte bara om en enskild människa utan om samhället i stort.
P.S. Läs Ingemar Unges blogg i ämnet –lysande. D.S
Det är mamma som reagerar.
-Kalla det gärna särintresse om du vill, svarar jag, men jag tror inte att jag är ensam.
Jag vet att jag inte är ensam. Min äldsta dotter är likadan. Vi hänger över morgontidningarna; jämför årtal, dikter, symboler och dödsorsak. ”Titta, en sko och ett kors! En kristen skomakare? Och här då, två dödsrunor för samma person. Med olika namn bland det närmast sörjande. Hur ”närmast” kan man vara? Vad tror du mamma – släktfejd, uppslitande skilsmässa?”
Vi har det bra, ungen och jag.
Vi suckar förstås tungt över barnen som inte finns mera. Den sorg en förälder måste igenom - en syster, farfar, mormor, ja, alla som bäddat kring den lilla - är inte jag människa att formulera.
Ett tag samlade dottern och jag på 1800-talingar, alltså människor födda i förrförra seklet.
Vore jag lite mer statistiskt lagd skulle vårt intresse kunna resultera i fina tabeller och diagram för vi räknar år, försöker föreställa oss all teknik som kommit, all välfärd, alla reformer och framsteg. Vi jämför namn och födelseort. Numera hittar vi emellertid sällan 1800-talingar. Vill man skämta, lite göteborgskt kanske, kan man konstatera att en epok gått i graven. Bokstavligen.
Har vi inte en alltför högtidlig inställning till döden? Är vi inte för ödmjukt tassande? Visst är det ett mirakel att vi föds, men är det inte ett lika stort mirakel att vi slutligen dör?
Jag menar, tänk att hasa omkring på jorden i 3000 år? Hur många tusen självdeklarationer blir inte det? Hur många borttappade nycklar, olyckliga kärlekar, oöverstigliga tandläkarräkningar? Det är några tusen för många, i all fall för min smak.
Jag tycker att vi borde ägna mer respekt åt själva livet. Åt de levande. Där finns ju fortfarande möjligheter till förbättring. För den som klivit vidare är det ju, i alla fall med min mer naturvetenskapligt lagda inställning, inget att be för.
Och vi hädangår och vi avlider. Ytterst sällan berättar vi om någon som dött knall och fall. I Stockholm kilar man vidare, men det känns nog numera som en replik i en pilsnerfilm. Vi pratade om det där en gång, pappa och jag. Han är från västra Dalarna. Där har man ett uttryck som är långt ifrån högkyrkligt. När en människa dött säger man (eller säger pappa i alla fall) att den döde har [kållnat krindj rovrindja]. Det ska läsas med tjocka l och lite schwung. Det betyder ungefär - i en mycket fri översättning - att människan har kallnat i röven, det vill säga att slutmuskeln har slutat fungera. Uttrycket är långt ifrån poetiskt, det medger jag, men i alla fall klargörande. Och inte blir det bättre om man försöker linda in dödsbudet med ord av högre valör. Hur skruvat skulle det inte låta om prästen sa att ”efter ett långt och lyckosamt liv har nu de peristaltiska rörelserna hos Åke stillnat för gott”? Rör man sig i kroppens nedre regioner blir det sällan poetiskt, men i verkligheten är förstås en fungerande tarm lika vitalt som ett pulserande hjärta… och sagt på klingande dalmål, med värme i ögonen och ett milt leende förmedlar uttrycket ändå en väldig respekt för den avlidna. Men även för oss som har turen att få en ytterligare dag. I livet.
En gång läste jag en nekrolog över en lyckad man. De flesta nekrologer handlar ju om dem, de lyckade. Jag följde mannens framgångar lite förstrött men så plötsligt dök ett ord upp som fick mig att vilja närläsa texten. Mannen hade vuxit upp i en billåda. Genast tog det fart i huvudet. Hur ser en sån låda ut? Vart tog bilen vägen?
Hur bor man i en låda (det gällde ju inte bara mannen utan hela hans familj)? Ja, du hör. Nekrologen väckte frågor. Relevanta frågor. Jag grunnade på det där lådhemmet ganska länge. Så råkade jag nämna det för pappa och efter en nanosekund kontrade han med ett helt frågebatteri.
- Varifrån var mannen?
- Göteborg, tror jag.
- Jobbade hans pappa vid hamnen?
- Ja, kanske.
- När var han född, hur många var de i familjen, stod det något mer om bilar? Fabrikat? Årsmodell?
Nu hade jag ju inte memorerat hela nekrologen utan bara själva ordet billåda, men pappa hade allt klart för sig. Mannens far arbetade vid hamnen i Göteborg, menade han. Lastade och lossade. Ibland tog mannens far emot importerade bilar. Förr i tiden var det vanligt att finare bilar, säg från Amerika, transporterades på båt i specialbyggda lådor av trä. Fina lådor. Fint trä. Det rådde bostadsbrist. Mannens far hade fått, eller för en billig peng kommit över, en låda. Nöden har ingen lag.
-Så var det säkert, sa pappa. Se lådan som en friggebod. Det är inte många som bor i friggebodar, men kniper det så går väl det med.
Tänk vad man kan lära sig av nekrologer. Bra nekrologer. Här finns berättelserna - inte bara om en enskild människa utan om samhället i stort.
P.S. Läs Ingemar Unges blogg i ämnet –lysande. D.S
Wednesday, June 11, 2008
Tokig? Nä, ambidexter!
Jag kan skriva med båda händerna. En del ser det som ett tecken på en intelligens utöver det vanliga.
Det får de gärna fortsätta med.
Ibland på möten när jag antecknar och ena handen tröttnat, byter jag. Det är klart att det väcker lite uppmärksamhet. Pennans nästan omärkliga vandring från vänster till höger hand - och vice versa - kan lätta upp den tristaste av dagordningar. Man får en stund att hämta sig, diskutera varandras egenheter och tillkortakommanden.
Det finns ett fint ord för det där med händerna som jag lärde mig på ett tåg i Europa. Jag satt - drabbad av ett ungdomligt djupsinne utöver det normala - och skrev obegripligheter i en tjock dagbok. Mitt i en mening av typen ”Varför lever jag?” växlade jag hand.
Då skrek damen mittemot: ”Oh look! She´s ambidextrous!” Och plötsligt återfick jag livslusten. Det blev en väldigt trevlig tågresa.
Jag tillhör alltså de ambidextra. Det är - har det visat sig - imageskapande. Till de ambidextras fördel. Men har det med intelligens att göra?
Nä, tror inte det.
I mitt fall handlar det om skräck inför överheten och en viss, på gränsen till patologisk, ihärdighet.
Någon sa till mina föräldrar (jag tror att det var rektorn) att min vänsterhänthet var ett problem. Det blev plötsligt väldigt viktigt att räta upp mig inför framtiden. Styra mig rätt i all godhet. Mamma och pappa sa: ”Varsågod, styr upp ungen – om ni kan.” Det tillkallades expertis. Det tilldelades resurser i form av en bestämd tant, randiga papper, blyertspennor och en herrans massa suddgummi.
Det tog ett år att få skrivstilssnirklarna på plats. Ni som är över 40 minns kanske papperna, de där med blå ränder? De tjocka och mellan dem de smalare? Några skrivstilssnirklar skulle stanna vid de tunna linjerna. Andra skulle precis, men bara precis, snudda de tjocka strecken.
Gud, vad man slet med millimetrarna.
Nå. Jag var ambitiös, drunknade nästan i suddrester och fullklottrade papper.
Begrep jag nåt? Nä, men jag blev långsamt bättre.
Tanten sa: ”Bra!” Tanten sa: ”Fint!”
Så plötsligt en dag skulle jag inte till skrivträningen.
”Inställt”, sa mamma. Nästa vecka likadant. Här vore det väl på sin plats med en förklaring?
Först sträng tant. Sen ingen tant överhuvudtaget. En 10-åring med kramp i höger handled har rätt att undra. Precis när jag skulle öppna munnen och äntligen våga ställa frågan om meningen med all min möda, sa mamma:
– Dom har talat med psykologen. Du blir visst tokig i huvudet av det där. Ut och lek i stället!
P.S. Så här skriver Wikipedia om oss: ”Exempel på ambidextra idrottsmän är tennisspelarna John Bromwich, Beverly Fleitz, Giorgio de Stefani, Luke Jensen, den japanske TV-spelmakaren Shigeru Miyamoto och wrestlern Shawn Michaels. Jimi Hendrix hade antagligen också ambidextri eftersom att han kunde spela gitarr både åt vänster och höger håll. Ambidextra personer kan vara eftersökta i exempelvis baseball där man som slagman kan möta kasten både till vänster och höger.”
Det får de gärna fortsätta med.
Ibland på möten när jag antecknar och ena handen tröttnat, byter jag. Det är klart att det väcker lite uppmärksamhet. Pennans nästan omärkliga vandring från vänster till höger hand - och vice versa - kan lätta upp den tristaste av dagordningar. Man får en stund att hämta sig, diskutera varandras egenheter och tillkortakommanden.
Det finns ett fint ord för det där med händerna som jag lärde mig på ett tåg i Europa. Jag satt - drabbad av ett ungdomligt djupsinne utöver det normala - och skrev obegripligheter i en tjock dagbok. Mitt i en mening av typen ”Varför lever jag?” växlade jag hand.
Då skrek damen mittemot: ”Oh look! She´s ambidextrous!” Och plötsligt återfick jag livslusten. Det blev en väldigt trevlig tågresa.
Jag tillhör alltså de ambidextra. Det är - har det visat sig - imageskapande. Till de ambidextras fördel. Men har det med intelligens att göra?
Nä, tror inte det.
I mitt fall handlar det om skräck inför överheten och en viss, på gränsen till patologisk, ihärdighet.
Någon sa till mina föräldrar (jag tror att det var rektorn) att min vänsterhänthet var ett problem. Det blev plötsligt väldigt viktigt att räta upp mig inför framtiden. Styra mig rätt i all godhet. Mamma och pappa sa: ”Varsågod, styr upp ungen – om ni kan.” Det tillkallades expertis. Det tilldelades resurser i form av en bestämd tant, randiga papper, blyertspennor och en herrans massa suddgummi.
Det tog ett år att få skrivstilssnirklarna på plats. Ni som är över 40 minns kanske papperna, de där med blå ränder? De tjocka och mellan dem de smalare? Några skrivstilssnirklar skulle stanna vid de tunna linjerna. Andra skulle precis, men bara precis, snudda de tjocka strecken.
Gud, vad man slet med millimetrarna.
Nå. Jag var ambitiös, drunknade nästan i suddrester och fullklottrade papper.
Begrep jag nåt? Nä, men jag blev långsamt bättre.
Tanten sa: ”Bra!” Tanten sa: ”Fint!”
Så plötsligt en dag skulle jag inte till skrivträningen.
”Inställt”, sa mamma. Nästa vecka likadant. Här vore det väl på sin plats med en förklaring?
Först sträng tant. Sen ingen tant överhuvudtaget. En 10-åring med kramp i höger handled har rätt att undra. Precis när jag skulle öppna munnen och äntligen våga ställa frågan om meningen med all min möda, sa mamma:
– Dom har talat med psykologen. Du blir visst tokig i huvudet av det där. Ut och lek i stället!
P.S. Så här skriver Wikipedia om oss: ”Exempel på ambidextra idrottsmän är tennisspelarna John Bromwich, Beverly Fleitz, Giorgio de Stefani, Luke Jensen, den japanske TV-spelmakaren Shigeru Miyamoto och wrestlern Shawn Michaels. Jimi Hendrix hade antagligen också ambidextri eftersom att han kunde spela gitarr både åt vänster och höger håll. Ambidextra personer kan vara eftersökta i exempelvis baseball där man som slagman kan möta kasten både till vänster och höger.”
Monday, June 9, 2008
Det himmelska morsarvet
Vill du vara med i ett litet tankeexperiment? Läs menyn som följer.
Först en soppa gjord på egen buljong från älg och rotsaker. Fyllig men inte tung. Klar och skimrande. Alldeles innan soppan serveras klipps smala remsor av tunnpannkaka och läggs i varje tallrik. Lite finklippt gräslök ovanpå och smörstekta krutonger i en skål på bordet.
Sen en välkokt höna med grönsaker och lagerblad. En len béchamel med mycket citron och en gnutta socker. Vitpeppar från kvarn. Kokt potatis som skalats med kniv så att de ser ut som långsmala fasettstenar (äh, hittar inget bättre ord). Huvudsallat med en dressing av ättika, vatten, olja, salt, peppar, lite socker, finklippt persilja.
Sist en skål med rumsvarma egenplockade blåbär. Gräddmjölk i en kanna. Strösocker för den som behöver. Gaffel för alla som vill mosa.
Vilka bilder dyker upp i ditt huvud? Smaka på bären. Tjuva en potatis, stick fingret i den lena såsen. I vilket hem har du hamnat? Och när? Är det en middag hos fattiglappar eller rika?
Om jag inte visste svaret – om jag inte vore själva svaret – skulle åtminstone jag tänka mig ett hem med ganska många rum. Säkert en kokerska. Kanske en piga. Jag ser lite guld, några hundar som lojt lägger sig på golvet i en hall, vikta linneservetter och milda samtal.
Jag ser något helt annat än den plats där maten åts.
För det är förstås jag som har ätit.
Och mamma som har lagat.
Vi var fattiga då - det har jag förstått först som vuxen - på gränsen till luspanka ibland. Pappa höll på med sina konstruktioner, men jag skriver inget om det. Och inte bryr sig barn om servettringar och guldramar. Nä, jag minns dofterna och mammas blå fingertoppar efter bärplockningen. Jag minns hur jag sträcker mig efter kastruller och karotter, drar en potatis över tallriken som en svamp för att fånga den sista droppen av såsen.Det är inte det minsta synd om mig.
I dag tänker jag: Hur orkade hon?
Mamma har tre barn. Det har jag med. Jag har gott om pengar, det hade inte hon. Jag sliter, men hon slet säkert dubbelt upp. Med egna firman, egna barn och andras ibland, med trappstädningen när det blev riktigt kärvt.
Hur orkade hon laga denna himmelska mat? När sjutton hann hon?Tre rätter. Nästan varje dag. Alltid en soppa att börja med. Blåbären kunde bytas mot hallonkräm gjord på vildhallon som hon plockade i skogen. Och hönan, det som blev över av ben och kött, blev en ny soppa. Lika förunderligt god den. Och så kåldolmarna och dillköttet, rårakorna, strömmingarna, älggrytorna och spätzlen.
Till och med resterna var goda.
När jag var barn kunde jag vakna till dofterna av hembakat bröd. Vilken väckarklocka för en unge - en doft i stället för en isande signal. Och jag visste att efter den ljumna brödskivan med smör som smälte och rann efter fingrarna, väntade bullar i en hög under en putande bakduk och småkakor som svalnade på ett galler.Vad jag har ätit i mina dar. Vad jag har njutit.
Min mamma kom med blåsvart hår och mörka ögon från ett krigshärjat Tyskland som piga till en sågverksdisponent i Dalarna. Frun i huset var tyska och hon ville väl kunna tala sitt modersmål med någon när andan föll på. Nu vet jag inte hur mycket av samtal det blev mellan sågverksdisponentskan och pigan. Känns det inte väldigt gammalt? Som en film om ett Sverige för mycket länge sen?
Men det var alldeles nyss.
Och maten pigan lagade när hon fick ett eget hem minns jag som igår.
Jag äter den fortfarande.
Hon lagar den än.
Kåldolmarna som står på vårt bord när hon hämtat minstingen från fritis. Rårakorna och fläsket som mellanbarnet beställer. Och dillköttet kokar hon hemma, forslar kastrullerna i bilen över ön, hem till oss. Ibland står den röda brickan på bordet, under bakduken svalnar nybakade kanelbullar. Ungarna slåss om dem. Och jag skriker alltid att jag vill ha – minst två. Med kall mjölk. Och kardemummakärnorna som krasar mellan tänderna.
Det är samma mat som när jag var liten men mamma är gammal.
Och jag medelålders.
Nu lär hon de barnbarn som fått eget och flyttat ut hur man lagar en himmelsk tomatsås. För nästan inga pengar alls.
Vilken kraft hos en människa.
Vilken kärlek.
Till barn. Barnbarn. Och mat.
Först en soppa gjord på egen buljong från älg och rotsaker. Fyllig men inte tung. Klar och skimrande. Alldeles innan soppan serveras klipps smala remsor av tunnpannkaka och läggs i varje tallrik. Lite finklippt gräslök ovanpå och smörstekta krutonger i en skål på bordet.
Sen en välkokt höna med grönsaker och lagerblad. En len béchamel med mycket citron och en gnutta socker. Vitpeppar från kvarn. Kokt potatis som skalats med kniv så att de ser ut som långsmala fasettstenar (äh, hittar inget bättre ord). Huvudsallat med en dressing av ättika, vatten, olja, salt, peppar, lite socker, finklippt persilja.
Sist en skål med rumsvarma egenplockade blåbär. Gräddmjölk i en kanna. Strösocker för den som behöver. Gaffel för alla som vill mosa.
Vilka bilder dyker upp i ditt huvud? Smaka på bären. Tjuva en potatis, stick fingret i den lena såsen. I vilket hem har du hamnat? Och när? Är det en middag hos fattiglappar eller rika?
Om jag inte visste svaret – om jag inte vore själva svaret – skulle åtminstone jag tänka mig ett hem med ganska många rum. Säkert en kokerska. Kanske en piga. Jag ser lite guld, några hundar som lojt lägger sig på golvet i en hall, vikta linneservetter och milda samtal.
Jag ser något helt annat än den plats där maten åts.
För det är förstås jag som har ätit.
Och mamma som har lagat.
Vi var fattiga då - det har jag förstått först som vuxen - på gränsen till luspanka ibland. Pappa höll på med sina konstruktioner, men jag skriver inget om det. Och inte bryr sig barn om servettringar och guldramar. Nä, jag minns dofterna och mammas blå fingertoppar efter bärplockningen. Jag minns hur jag sträcker mig efter kastruller och karotter, drar en potatis över tallriken som en svamp för att fånga den sista droppen av såsen.Det är inte det minsta synd om mig.
I dag tänker jag: Hur orkade hon?
Mamma har tre barn. Det har jag med. Jag har gott om pengar, det hade inte hon. Jag sliter, men hon slet säkert dubbelt upp. Med egna firman, egna barn och andras ibland, med trappstädningen när det blev riktigt kärvt.
Hur orkade hon laga denna himmelska mat? När sjutton hann hon?Tre rätter. Nästan varje dag. Alltid en soppa att börja med. Blåbären kunde bytas mot hallonkräm gjord på vildhallon som hon plockade i skogen. Och hönan, det som blev över av ben och kött, blev en ny soppa. Lika förunderligt god den. Och så kåldolmarna och dillköttet, rårakorna, strömmingarna, älggrytorna och spätzlen.
Till och med resterna var goda.
När jag var barn kunde jag vakna till dofterna av hembakat bröd. Vilken väckarklocka för en unge - en doft i stället för en isande signal. Och jag visste att efter den ljumna brödskivan med smör som smälte och rann efter fingrarna, väntade bullar i en hög under en putande bakduk och småkakor som svalnade på ett galler.Vad jag har ätit i mina dar. Vad jag har njutit.
Min mamma kom med blåsvart hår och mörka ögon från ett krigshärjat Tyskland som piga till en sågverksdisponent i Dalarna. Frun i huset var tyska och hon ville väl kunna tala sitt modersmål med någon när andan föll på. Nu vet jag inte hur mycket av samtal det blev mellan sågverksdisponentskan och pigan. Känns det inte väldigt gammalt? Som en film om ett Sverige för mycket länge sen?
Men det var alldeles nyss.
Och maten pigan lagade när hon fick ett eget hem minns jag som igår.
Jag äter den fortfarande.
Hon lagar den än.
Kåldolmarna som står på vårt bord när hon hämtat minstingen från fritis. Rårakorna och fläsket som mellanbarnet beställer. Och dillköttet kokar hon hemma, forslar kastrullerna i bilen över ön, hem till oss. Ibland står den röda brickan på bordet, under bakduken svalnar nybakade kanelbullar. Ungarna slåss om dem. Och jag skriker alltid att jag vill ha – minst två. Med kall mjölk. Och kardemummakärnorna som krasar mellan tänderna.
Det är samma mat som när jag var liten men mamma är gammal.
Och jag medelålders.
Nu lär hon de barnbarn som fått eget och flyttat ut hur man lagar en himmelsk tomatsås. För nästan inga pengar alls.
Vilken kraft hos en människa.
Vilken kärlek.
Till barn. Barnbarn. Och mat.
Wednesday, June 4, 2008
Sjuk? Nä, jag leker ju bara!
I morse cyklade jag till jobbet. Efter 15 minuter hade jag tänkt ut ett nytt reportage. Cykling funkar exakt på samma sätt varenda gång. Det monotona trampandet löser upp knutar i huvudet. Plötsligt börjar hjärnan att sortera, kassera. Det är inget unikt för mig. Kemi visst, verkar funka på de flesta.Nå, imorse frågade jag mig vem som ska skriva? Vem ska plåta? Vad ska chefen Anneli tycka? Så rullade jag plötsligt in i ett syrénbälte, ungefär som en haj i en kelpskog. Allt vajade, svajade, doftade. Då stack tankarna iväg igen. Och i ett nafs försvann artikelidén och allt det präktiga och strukturerade. (I ärlighetens namn får jag väl berätta att det här händer ganska ofta. Och har gjort så sen jag var mycket liten.) Jag tänkte: Om allt jag ser nu, allt jag luktar, allt här ägs - av mig! Just i morse drog tankarna iväg innan jag hade hunnit över bron så den här gången kom det sig att jag ägde hela Lidingö. Jag är född på ön. Känner den utan och innan. Nu fick jag plötsligt för mig att jag ägde hela klabbet och därmed också borde ta itu med några av Lidingös problem: vägnätet, ensamma gamlingar på hem, skolmaten. Men det stannar – dess värre - inte där. Jag har drömt att jag ägt hela stadsdelar, landskap och länder. Jag har hämtat in hyror från alla Sveriges hyresgäster, byggt om Stadsbiblioteket och Höga Kusten-bron, dirigerat om vägar och skapat ny valuta. Jag har tittat upp i himlen och sagt att "allt så långt ögat kan se, är mitt". Och så har jag direkt satt igång med att ändra flygrutter och raketuppskjutningar. Kontaktat NASA. Jag har till och med dirigerat om de moln som råkat skymma solen . Efter tre torra dagar har jag beordrat fram ett befriande regn. Det är fånigt, jag vet, men stannar jag vid meteorologiska dilemman? Nä, först piskar jag igång vindar med orkanstyrka, sen jag räddar livet på de stackars statsöverhuvuden som råkar befinna sig på havet just då. Ett 20-tal på samma skepp. Och barn i nöd. Jag räddar alltid barn i nöd. En principsak.
Finns det en diagnos för det här?
Säkert.
Är jag intresserad av vilken?
Nope.
Leker jag Gud?
Nä.Jag bara leker.
Vad vill jag säga? Inget.
(I ärlighetens namn viner piskan lite på redaktionen. Vår webbredaktör Jenny vill att vi ska blogga. Några är duktiga. Andra stretar emot. Nu försöker jag för att göra henne glad. Flåt blurret om du orkat ända hit.) Jo, att cykla är bra! Det vill jag säga. Och att drömma. Snart ska jag cykla hem igen. Det har varit en hektisk dag, allt har jag som vanligt inte hunnit med. Känner jag mig själv rätt så kommer jag att - om exakt 30 minuer - lägga om vägnätet vid Karlaplan. Jag äger några hus där. Några kvarter. Ganska många faktiskt.
Finns det en diagnos för det här?
Säkert.
Är jag intresserad av vilken?
Nope.
Leker jag Gud?
Nä.Jag bara leker.
Vad vill jag säga? Inget.
(I ärlighetens namn viner piskan lite på redaktionen. Vår webbredaktör Jenny vill att vi ska blogga. Några är duktiga. Andra stretar emot. Nu försöker jag för att göra henne glad. Flåt blurret om du orkat ända hit.) Jo, att cykla är bra! Det vill jag säga. Och att drömma. Snart ska jag cykla hem igen. Det har varit en hektisk dag, allt har jag som vanligt inte hunnit med. Känner jag mig själv rätt så kommer jag att - om exakt 30 minuer - lägga om vägnätet vid Karlaplan. Jag äger några hus där. Några kvarter. Ganska många faktiskt.
Subscribe to:
Posts (Atom)
