Mysskarpt läge

En av de starkaste tidningsmyterna är den om pressläggning. Ni har säkert sett filmerna med stressvettsdrypande redaktörer som skriker ”Stoppa pressarna!” De har inte sovit på dygn, inte bytt kläder, svettringarna är stora som den ryska taigan. I sekvens på sekvens får man följa de uppslitande bråken mellan redaktörerna. Anar konkurrensen mellan journalisterna som slåss om utrymme.
Myten fortplantas än. Varför? För att den gör sig bra på bild förstås.
Och den driver nog fortfarande många unga som drömmer om en framtid inom journalistiken.
Visst ska man vilja berätta. Man ska våga slåss för sin sak. För sina ord. För rätten att skriva. Tala. Avslöja.
Så långt stämmer myten.
Men det där skarpa läget är det lugnaste jag vet.
Så har det varit på alla olika redaktioner jag varit under mina snart 25 år som journalist. Så är det nu. Jag känner mig som tjuren Ferdinand under korkeken när jag ser ut över redaktionshagen på Vi. Pressläggning. Inte bara modertidningen slutspurtar just nu utan även dottern Vi Läser. Det är ungefär 175 sidor som ska vara korrekta, ner till minsta kommatecken. Skriker vi? Svettas vi kopiöst? Klöser kulturredaktör Nina Solomin ut ögonen på skribenten Ingemar Unge? Nä, lugnet råder. Vi har tagit en kaka till kaffet, haft möte, hunnit prata lite om privata saker. Vore jag psykolog skulle jag kalla detta för en stund av mindfulness, det är väl då vi förväntas vara i nuet? Det är väl i den totala koncentrationen och närvaron vi förväntas vara som lyckligast?
Ibland tror jag att det är så.
18 kolugna superproffs vet vad de ska göra. Var och en av dem. Ingen behöver skrika att tryckeriet väntar, att man förväntas leverera rättstavat. Snyggt. I tid. Nä, de bara matar på. Ibland hörs en litet skratt, ett ”bra tänkt!", knattret från tangentborden blandas med ord som bara hör till vårt jobb: bildbyline, horunge, lågupplöst, kägel, typsnitt.
Klart att sånt obegripligt prat inte gör sig på film, men som redaktionschef kan jag inte bli annat än stolt.
Och om möjligt ännu lugnare.