Harmoni? Nä, en spark i duktiga mamma-magen

Jag frågade sonen igen.
Det var juli och vi hade plockat kantareller. Han var väl elva.
Nu är det viktigt att det här inte hamnar snett från början. Jag gillar att plocka svamp. Så långt är allt rätt. Jag älskar min son. Därom råder inga tvivel. Men svamp plockar vi sällan tillsammans. Räknar vi bort de få gånger det hänt kan man väl sammanfatta just den aktiviteten med ett aldrig.
Nu hade vi gjort det två dagar i rad.
Jag strålade. Den lilla korgen var full. Jag tänkte där vi travade omkring i skogen på ön: ”Vilka dagar! Så roligt att vi hinner prata, skratta. Så fint att jag kan ge…”
Något mer än vanlig lycka smög emellertid sig in i tankeflödet. Något belåtet, ja, något lite självgott. Mitt i allt det fina kände jag mig plötsligt så d u k t i g. Inför vem? Sonen? Jag hade knappt hunnit tänka ordet svampmacka förrän jag glömde honom och solen och blåbärsriset. I stället la jag all min kraft på att bocka av i min mentala mamma-bok, den som läses upp hos shrinken vid 50 eller hos Sankte Per om man är lagd åt det hållet, han ni vet vid porten.
Jag hade presterat. Igen.
Jag är en person som presterar. Det skäms jag inte för. Jag är till och med stolt över förmågan att leverera men när det gäller barn (alltså utöver sånt som barn bör kunna kräva av oss vuxna i form mat, närhet, vatten, värme och rimligt hela kläder) så tycker jag att det är dåligt att tänka i termer av duktighet. Det är ganska kackigt, om jag ska vara ärlig.
I stället för att njuta började jag jämföra mig med andra. Vilka skulle jag berätta svamphistorierna för? Vem skulle jag kunna trycka till en aning? Kia, Eva, Lena? Möjligen. Mamma? Aldrig, funkar inte. Cecilia? Nej, hon plockar säkert svamp med sina ungar. Eller simmar. Eller pusslar. Jag kalkylerade och sonen förvandlades till staffagefigur i min mammaframgångssaga.
Det känns lite skämmigt att skriva det här men jag gör det i alla fall. Varför? För jag vet att många andra känner likadant. Och för jag ju vet att hämnden kommer. Barnets hämnd. Läs vidare – om du orkar.
Nästa dag längtade jag efter repris. Ville förädla, göra de enskilda händelserna till något större. En gång är ingen gång, heter det ju. Två på väg att bli en vana. Tre är något inbyggt, livsnödvändigt. Nästan genetiskt. Jag ville att våra svampstunder skulle vara nödvändiga.
Så jag frågade igen:
-Du, ska vi gå ut och plocka svamp?
Pojken såg på mig med sina fina ögon. Tyst stod han. Länge. Kanske hade jag varit lite för ivrig? Hörde jag inte en liten suck precis innan han skulle svara? Så knallade han iväg mot stövlarna i hallen, grabbade tag i korgen, vände sig för att se om jag kom efter och sa mycket lugnt:
-När tar smärtan slut?
Så gick han ut.

Sju punkter från grötig hjärna + fyra extra

Har vi helt tappat greppet om tiden? Har jag?
Vart tog årstidernas lugna grepp om dagen och natten vägen? Alla uttryck som sätter tiden på plats? Livet på plats. Ord om månens olika faser finns numera bara i korsord. Vem har koll på ny och nedan? Inte vi. Inte jag i alla fall. (Självklart ska jag inte dra in varenda svensk i min grötiga tankevärld.) Men månen, hävdar jag, vimsar mest hit och dit. Och stjärnorna sen. De bara kommer och går.
Och plötsligt är det vinter.
Nä, vi behöver struktur. Äh, nu gjorde jag det igen. Drog alla över den berömda kammen.
Jag. Behöver struktur. Jag behöver lära mig vissa saker.
Här är mitt kontrakt med livet. För att få lite mer kontakt med livet.

1. Se till att ha hunnit andas rejält innan du dör.
2. När första blåsippan syns i hasselskogen: häng undan vinterkläderna. När syrenbusken står och svajar med allt sitt lila: ta ner sommarkjolarna från vinden. Tänk säsong.
3. Lär dig att känna igen fem småfåglar. Ta reda på hur de flyttar. Och vart. Tänk bortom vanliga charterorter som Ibiza och Mallis. Fåglar flyger enorma sträckor har jag förstått. Det här är en ganska tråkig punkt, det medger jag. Och ett mycket litet antal djur att specialstudera men för mig går gränsen vid fem. I alla fall när det gäller småfåglar. Jag är närsynt och utan glasögon förvandlas en örn lätt till en jäktande humla. Dessutom är jag faktiskt ganska ointresserad av fåglar men jag har förstått att det finns något större i de flaxande vännerna.
4. Ät snö fast du säger till barnen att man kan dö av det. Nåja, halvdö. Låt barnen tugga vidare på sina snötunga Lovikka-vantar. Det är gott. Och billigt.
5. Jordgubbar på sommaren. Äpplen på hösten. Tänk säsong.
6. Lek mera. Barnlekar och vuxenlekar. Alla lekar.
7. Kissa utomhus när möjlighet ges. Tänk säsong.

Mina extramål, vid stunder av obändig energi:

1. Lär dig att byta däck på bilen. Låt inte fadren göra jobbet. Eller maken. Eller sonen. Och nej, det är inte troligt att domkraften brakar ihop just när du av någon anledning har krånglat dig under bilen. Ytterst få däckbytare, statistiskt sett, dör mosdöden.
2. Försök att förstå njutningen med att kitta fönster. Nu kan det här låta lite skrytigt men mitt totala fönsterinnehav uppgår till 63 stycken. Med spröjs. Jag har i ärlighetens namn kittat under tio. Vi talar ental trots detta enorma utbud av fönster. I framtiden ska råda jämlikhet även på kittningssidan. Annars får jag ställa sängen vid fönstret och dö i kallraset. Rätt ska vara rätt.
3. Prata inte så mycket innan du hoppar i vattnet. Du tröttar ut dina medbadare. Hoppa bara i. Östersjöns vatten blir inte varmare av kallprat.
4. Räds ingen människa. Möt de onda med ett: ”Hipp, hopp, hej! Du skrämmer inte mej!”