Jag växte upp med en älskad hund: blandras, intelligent, fina vallegenskaper.
För att den här berättelsen ska bli begriplig är det mycket viktigt att jag avslöjar hundens ras.
Glöm därför inte bort namnen nu:
Lunnehund och norsk buhund.
Två urgamla nordiska raser i en fantastisk blandning.
På en fest talade vi om hundar och då hände det som händer mig ibland. Jag förlorade mig i andra tankar. Jag har, som en del stackars läsare av denna blogg blivit varse, redan skrivit om mitt dagdrömmeri. (Ältat, skulle en del säkert hävda.)
Men medan dagdrömmeri är en aktiv handling, en medvetet riktad avslappning kan man säga, handlar det här mer om en partiell nedsläckning av hjärnan.
Jag vill hävda att jag sover trots att ögonen är öppna.
Man ska inte sova på fest.
Det är oartigt, särskilt att sova under middagen.
Det hela ter sig dessutom extra konstigt om man är spik nykter.
Nå.
På festen tittade jag på min bordsherre. Jag såg hans mun röra sig. Jag hade säkert berättat att min älskade hund nu var död. Att hunden betytt oerhört mycket för mig. Så hörde jag plötsligt mannen tala väldigt högt, väldigt nära mig, och insåg att jag måste ha tagit några sekunders mikrosömn. Han försökte helt enkelt väcka mig med en fråga.
Det måste ha låtit ungefär så här: (Jag illustrerar med hjälp av bokstävernas storlek.)
-Vad var det för ras på din hund?
-Vad var det för ras?
-Vad var det för ras?
-Vad var det för ras?
-Vad var det för ras!?
Då! Vaknade jag! Sa:
- En korsning mellan lunnehund och norsk fjordlax. Två urgamla nordiska raser.
Sen tvärdök jag i tallriken.
Tur att det inte var soppa.
Tuesday, September 23, 2008
Thursday, September 11, 2008
Till min son; somt jag inte har berättat
En kväll ville maken och jag veta lite mer om sonens liv (ja, främst om hans fredags- och lördagsnätter). Vad gör han? Vilka gör han det med? Vi kände oss plötsligt utanför och ville att han skulle tala med oss.
-Varför då? svarade han. Ni berättar ju aldrig vad som hände när ni var 17. Jag vet ingenting om hur ni hade det när ni var unga. Ingenting!
Berättar – aldrig!? Jag?! Har jag inte strösslat med historier ur mitt liv?
Frågar du maken skulle han svara: ”Jodå, alldeles för ofta.”
När jag cyklade till jobbet i morse tänkte jag vidare. Kanske har sonen rätt? Har mina anekdoter stannat vid de milda åren, de före 12? Hängt fast vid det sockersöta; dagarna i blåbärsskogen, sommaren då vi lekte flottare i Dalarna, överlevnadsblandningen av nötter, russin och krossad choklad från Winner som mamma stoppade i anorakens bröstficka när första snöstormen kom till ön och vi skulle ut och leka. Jag, som kände mig lite svag redan i farstun, var tvungen att stärka mig med både min egen överlevnadsblandning och lillebrorsans. Han var så rund och go och livlig ändå.
De är minnen - halvt verkliga, halvt fabricerade – som jag tycker att jag generöst delat med mig av. Men frågan är: Vad hände åren efter de sockersöta? Har jag listigt rasslat förbi dem för att göra mig lite finare? Lite bättre?
Jag flyttade hemifrån tidigt, till ett stort hus av pepparkakstyp från 1908. Säkert k-märkt. Ägarna skulle till Schweiz och rädda världen via något FN-organ. De hade tidigare räddat världen i Afrika och senare i England. I våra ögon var de hjältar (i ärlighetens namn mest för att de lät oss fem ungdomar ta hand om huset medan de var borta).
I hyresavtalet ingick även en hund och en segelbåt.
Fortfarande i dag förstår jag inte varifrån dessa föräldrar hämtade sitt mod. Mamman är psykolog - borde hon inte haft insikt i 17-åringars hjärnor? Pappan - läkare. Herregud, borde de inte ha förstått?
Nå.
Här, min älskade son, är några saker som hände för länge sen. Här alla vuxna som vojar sig över dagens ansvarslösa ungdomar. Jag tar den korta listan:
1. Huset brann. Inte hela men delar av övervåningen och taket. Vattenskadorna letade sig neråt i trossbottnar och golv.
2. Båten seglade på ett grund.
3. En månadslön försvann. Någon av oss hade slarvigt lagt pengar på hallbordet strax före en fest och plötsligt var de borta. Det visade sig att hunden käkat upp hela sedelbunten. Vi ringde polisen, de gav oss rådet att leta hundbajs i trädgården och sen skicka hela klabbet till Kriminaltekniska laboratoriet, SKL, i Linköping. Kunde man bara hitta några sedelhörn skulle vi få ut pengar på försäkringen. (Fortfarande i dag hör jag hur man skrattar sig igenom personalmöten och fikaraster på alla Sveriges polisstationer när den här historien berättas.)
4. Allt av växtkaraktär dog. Antingen var vi olyckligt kära och tappade greppet om det levande. Eller så lyckligt förälskade att vi gav fan i blommor och blader.
5. Hunden började gå i cirklar på hallmattan. Stannade aldrig. Skickades till hundpsykolog i Uppsala. Återkom inte.
6. En morgon hittade jag en liten människa på hatthyllan. Hon sov. Fortfarande i dag vet jag inte vem hon är.
7. Vi drack. Vi gjorde annat. Det fanns ibland ingen hejd på eländet.
8. Slutligen imploderade septiktanken. Hela härligheten föll ihop och fick grävas fram.
I ärlighetens namn ska jag säga att vi var strävsamma i det vi just då höll på med; plugg eller jobb. Det var, vill jag hävda, inte fullständigt tomt i skallen på någon av oss. I dag är alla ansvarsfulla medborgare och trevliga typer överlag.
Segelbåten lagades och såldes. Hunden är dess värre, men helt naturligt död. Huset är i dag anslutet till kommunalt vatten- och avlopp. För några helger sedan firade fastigheten Tallen 100-årsjubileum. Vi var bjudna.
-Varför då? svarade han. Ni berättar ju aldrig vad som hände när ni var 17. Jag vet ingenting om hur ni hade det när ni var unga. Ingenting!
Berättar – aldrig!? Jag?! Har jag inte strösslat med historier ur mitt liv?
Frågar du maken skulle han svara: ”Jodå, alldeles för ofta.”
När jag cyklade till jobbet i morse tänkte jag vidare. Kanske har sonen rätt? Har mina anekdoter stannat vid de milda åren, de före 12? Hängt fast vid det sockersöta; dagarna i blåbärsskogen, sommaren då vi lekte flottare i Dalarna, överlevnadsblandningen av nötter, russin och krossad choklad från Winner som mamma stoppade i anorakens bröstficka när första snöstormen kom till ön och vi skulle ut och leka. Jag, som kände mig lite svag redan i farstun, var tvungen att stärka mig med både min egen överlevnadsblandning och lillebrorsans. Han var så rund och go och livlig ändå.
De är minnen - halvt verkliga, halvt fabricerade – som jag tycker att jag generöst delat med mig av. Men frågan är: Vad hände åren efter de sockersöta? Har jag listigt rasslat förbi dem för att göra mig lite finare? Lite bättre?
Jag flyttade hemifrån tidigt, till ett stort hus av pepparkakstyp från 1908. Säkert k-märkt. Ägarna skulle till Schweiz och rädda världen via något FN-organ. De hade tidigare räddat världen i Afrika och senare i England. I våra ögon var de hjältar (i ärlighetens namn mest för att de lät oss fem ungdomar ta hand om huset medan de var borta).
I hyresavtalet ingick även en hund och en segelbåt.
Fortfarande i dag förstår jag inte varifrån dessa föräldrar hämtade sitt mod. Mamman är psykolog - borde hon inte haft insikt i 17-åringars hjärnor? Pappan - läkare. Herregud, borde de inte ha förstått?
Nå.
Här, min älskade son, är några saker som hände för länge sen. Här alla vuxna som vojar sig över dagens ansvarslösa ungdomar. Jag tar den korta listan:
1. Huset brann. Inte hela men delar av övervåningen och taket. Vattenskadorna letade sig neråt i trossbottnar och golv.
2. Båten seglade på ett grund.
3. En månadslön försvann. Någon av oss hade slarvigt lagt pengar på hallbordet strax före en fest och plötsligt var de borta. Det visade sig att hunden käkat upp hela sedelbunten. Vi ringde polisen, de gav oss rådet att leta hundbajs i trädgården och sen skicka hela klabbet till Kriminaltekniska laboratoriet, SKL, i Linköping. Kunde man bara hitta några sedelhörn skulle vi få ut pengar på försäkringen. (Fortfarande i dag hör jag hur man skrattar sig igenom personalmöten och fikaraster på alla Sveriges polisstationer när den här historien berättas.)
4. Allt av växtkaraktär dog. Antingen var vi olyckligt kära och tappade greppet om det levande. Eller så lyckligt förälskade att vi gav fan i blommor och blader.
5. Hunden började gå i cirklar på hallmattan. Stannade aldrig. Skickades till hundpsykolog i Uppsala. Återkom inte.
6. En morgon hittade jag en liten människa på hatthyllan. Hon sov. Fortfarande i dag vet jag inte vem hon är.
7. Vi drack. Vi gjorde annat. Det fanns ibland ingen hejd på eländet.
8. Slutligen imploderade septiktanken. Hela härligheten föll ihop och fick grävas fram.
I ärlighetens namn ska jag säga att vi var strävsamma i det vi just då höll på med; plugg eller jobb. Det var, vill jag hävda, inte fullständigt tomt i skallen på någon av oss. I dag är alla ansvarsfulla medborgare och trevliga typer överlag.
Segelbåten lagades och såldes. Hunden är dess värre, men helt naturligt död. Huset är i dag anslutet till kommunalt vatten- och avlopp. För några helger sedan firade fastigheten Tallen 100-årsjubileum. Vi var bjudna.
Wednesday, September 3, 2008
Tänk så lite som möjligt
För ganska många bloggar sen skrev jag om mina dagdrömmar. Att tanken plötsligt bara vinglar iväg. Jag drömmer ofta att jag äger städer, länder, platser i himlen, att jag räddar livet på människor. En gång drömde jag att ett gigantiskt transportflygplan cirklade över vår tomt. Plötsligt öppnades en lucka och ut virvlade enorma mängder miljondollarsedlar (det fanns sådana i drömmen, sedlar breda som albatrossvingar). Jag stod i grönskan och kunde inte göra annat än se hur min trädgård pengabombades av främmande makt. Äppelträd, vinbärsbuskar och barn försvann under de prasslande sedelmassorna. Som en höstdag då en plötslig frost nyper löven av alla träd. Förmodligen var hela aktionen ett tack för tidigare utfört stordåd.
I min förra blogg garderade jag lite fåfängt, kvittrade att det säkert finns en psykiatrisk diagnos för mitt beteende. Varför räddar jag livet på människor? Varför får jag alltid egna fördelar i mina drömmar?
Frågorna är adekvata, men svaren bryr jag mig inte om det minsta. Skulle jag drömma att allt gick åt helvete vore jag ju ingen dagdrömmare utan en mardrömmare (nytt ord!). Vem vill vara det?
Nå. Jag hävdar, utan någon som helst medicinsk bakgrund, att jag är rimligt frisk.
Nu har jag fått många reaktioner.
Någon sa: ”Åh så fantastiskt! Jag skulle också vilja kunna drömma mig bort. Det verkar så befriande ovuxet.”
Någon skrev: ”Jag dagdrömde alltid som barn men jag har tappat förmågan. Jag saknar det så.”
Någon bad till och med om goda råd, av typen: ”Fyra steg till ett fungerande dagdrömmeri. ”
Jag har inga råd att ge.
Men reaktionerna fick mig att fundera. Många nämnde nämligen det ovuxna i beteendet. Det verkar mena att bara barn dagdrömmer. Jag gick tillbaka i minnet: Fanns det något när jag var barn som jag trodde att jag absolut inte skulle göra som vuxen? Något som inte var vuxet?
Svaret är: Nästan allt.
Jag trodde till exempel i min barnsliga naivitet att alla stora beslut i livet skulle vara väl förberedda. Att ett gigantiskt tankearbete, långa diskussioner och en gedigen research med minst 15 samtal till berörda instanser alltid föregick ett VIKTIGT BESLUT. Man skulle gärna ha högskoleutbildning, i alla fall något eftergymnasialt för att klara av beslutsfattandet.
Men nu inser jag hur fel jag hade.
Inte ett stort beslut i mitt vuxna liv har jag lagt mycket tankemöda på. Betyder det att jag är en virrpanna? En människa utan förmåga till logiskt tänkande? Nä, inte alls. Jag är hur sorterad som helst, finns inte ett glapp mellan synapserna vad jag vet.
Än, får man kanske tillägga.
Nu ger jag dig några exempel på livsviktiga beslut jag fattat utan att tänka (ja, du fattar vad jag menar):
1. Bostad. Villan köpte vi efter att jag hade sett den en gång. Maken ville snickra och på visningen kunde jag konstatera att hela huset var av trä. Mycket att göra med andra ord. Vi slog till. Ingen av oss hade fast inkomst.
2. Barn. Alla ungarna kom till utan minsta planering. Vore jag religiös skulle jag börja varje dag på knä i tacksamhet över dessa tre underbara, helt oplanerade människor.
3. Jobb. En del kvinnor, särskilt yngre tror jag, ägnar mycket tid åt så kallade karriärstrategier. Det verkar betrakta livet i tydliga steg som alltid leder framåt, alltid uppåt. Jag tänker varje gång jag byter jobb: Sköter jag nu detta efter bästa förmåga så ordnar det sig nog med karriären vad det lider.
Är jag naiv? Dum i huvudet?
Jag tänker att det mesta löser sig.
Sorgerna kommer ändå.
Har du – ung eller gammal – som orkat läsa ända hit någon åsikt om mina tankar kring vådan av alltför mycket planerande? Maila gärna.
I min förra blogg garderade jag lite fåfängt, kvittrade att det säkert finns en psykiatrisk diagnos för mitt beteende. Varför räddar jag livet på människor? Varför får jag alltid egna fördelar i mina drömmar?
Frågorna är adekvata, men svaren bryr jag mig inte om det minsta. Skulle jag drömma att allt gick åt helvete vore jag ju ingen dagdrömmare utan en mardrömmare (nytt ord!). Vem vill vara det?
Nå. Jag hävdar, utan någon som helst medicinsk bakgrund, att jag är rimligt frisk.
Nu har jag fått många reaktioner.
Någon sa: ”Åh så fantastiskt! Jag skulle också vilja kunna drömma mig bort. Det verkar så befriande ovuxet.”
Någon skrev: ”Jag dagdrömde alltid som barn men jag har tappat förmågan. Jag saknar det så.”
Någon bad till och med om goda råd, av typen: ”Fyra steg till ett fungerande dagdrömmeri. ”
Jag har inga råd att ge.
Men reaktionerna fick mig att fundera. Många nämnde nämligen det ovuxna i beteendet. Det verkar mena att bara barn dagdrömmer. Jag gick tillbaka i minnet: Fanns det något när jag var barn som jag trodde att jag absolut inte skulle göra som vuxen? Något som inte var vuxet?
Svaret är: Nästan allt.
Jag trodde till exempel i min barnsliga naivitet att alla stora beslut i livet skulle vara väl förberedda. Att ett gigantiskt tankearbete, långa diskussioner och en gedigen research med minst 15 samtal till berörda instanser alltid föregick ett VIKTIGT BESLUT. Man skulle gärna ha högskoleutbildning, i alla fall något eftergymnasialt för att klara av beslutsfattandet.
Men nu inser jag hur fel jag hade.
Inte ett stort beslut i mitt vuxna liv har jag lagt mycket tankemöda på. Betyder det att jag är en virrpanna? En människa utan förmåga till logiskt tänkande? Nä, inte alls. Jag är hur sorterad som helst, finns inte ett glapp mellan synapserna vad jag vet.
Än, får man kanske tillägga.
Nu ger jag dig några exempel på livsviktiga beslut jag fattat utan att tänka (ja, du fattar vad jag menar):
1. Bostad. Villan köpte vi efter att jag hade sett den en gång. Maken ville snickra och på visningen kunde jag konstatera att hela huset var av trä. Mycket att göra med andra ord. Vi slog till. Ingen av oss hade fast inkomst.
2. Barn. Alla ungarna kom till utan minsta planering. Vore jag religiös skulle jag börja varje dag på knä i tacksamhet över dessa tre underbara, helt oplanerade människor.
3. Jobb. En del kvinnor, särskilt yngre tror jag, ägnar mycket tid åt så kallade karriärstrategier. Det verkar betrakta livet i tydliga steg som alltid leder framåt, alltid uppåt. Jag tänker varje gång jag byter jobb: Sköter jag nu detta efter bästa förmåga så ordnar det sig nog med karriären vad det lider.
Är jag naiv? Dum i huvudet?
Jag tänker att det mesta löser sig.
Sorgerna kommer ändå.
Har du – ung eller gammal – som orkat läsa ända hit någon åsikt om mina tankar kring vådan av alltför mycket planerande? Maila gärna.
Subscribe to:
Posts (Atom)
