Akuta självbildsproblem

Beauty is in the eye of the beholder, heter det ju. Låter fint, men vad betyder det?
Hemma har jag två speglar.
Spegelmakarna - om de levde och jag kunde fråga - skulle säkert hävda att just deras spegel visar den sanna bilden av mig.
-En av er ljuger, skulle jag svara leende eftersom bästa sättet att avslöja en brottsling är att möta honom eller henne med ett leende. Samt iförd konstig hatt. Det är visdomar jag hämtat från miss Marple.
-Nej, vidhåller spegeltillverkarna då.
-Min spegel gör dig rättvisa.
-Nä, min spegel gör dig rättvisa!

Den ena säger det för att smickra mig.
Den andra för att lära mig att sanningen inte alltid är vacker.

Jag är nämligen två helt olika personer beroende på vilken spegel jag tittar i.
Nu tittar jag inte så ofta - det har jag nog mina bröder att tacka för. De jämförde aldrig midjemått eller noppade ögonbryn. De skulle aldrig nånsin på allvar hävda att mänskligt hår kan ha en riktigt dålig dag, en så kallad bad hair day.
(Min äldsta dotter, som är en av de vackraste kvinnor jag vet, hävdar med bestämdhet att hon har sjukligt lågt sittande ögonbryn. Ni hör, världen är galen när det vackra har råd att klaga.)
Nu menar jag förstås inte att alla vackra kvinnor är fåfänga. Jag menar bara att en sund uppväxt för en flicka består av, tror jag, två element: 1. Bröder av den gamla, lite skitiga sorten, inte de nya metrosexuella som kan bryta ihop på grund av en kollapsad page. 2. En genetisk uppsättning som något litet förvränger annars perfekta drag. De inte alltför söta får nämligen i lugn och ro utveckla sitt sinne för humor. Och sin intelligens. Den möjligheten har inte alltid vackra. I stället får de kämpa för att bli tagna på allvar alltmedan ytan krackelerar i ett oundvikligt, och dagligt, förfall.
Nå. I den ena spegeln är jag smärt, har normala ben och ett ganska intressant ansikte. Jag ser reslig ut trots mina 160 centimeter.
I den andra är jag något satt, benen mer åt det japanska hållet.
Jag ler alltid när jag står framför den första spegeln.
Framför den andra, den i hallen, suckar jag trött.
Vilken spegel ska jag tro på? Den som visar den Stina jag gillar – och känner mig som? Eller den som visar en Stina jag anar att jag ser ut som?
Är detta kanske rent av en existentiell fråga? Vad är sanning? Och vilken nytta har man av den? Vems sanning är viktigast – spegelmakarens eller min?
Ja, du hör, två speglar med varierande förmåga att återspegla ställer till det.
Det lutar åt att jag litar på den andra spegeln, den fula, men varför egentligen?
Är jag pessimistiskt lagd, och alltså tror att det skulle vara mer realistiskt att välja den fulare varianten?
Men jag är ju optimist!
Förmodligen har jag korta ben. Det är inget jag lider av men om jag ändå står inför två sanningar borde jag väl välja den jag gillar mest? Min bror kallade mig tax en gång. Det var längesen, då hittade jag inte andra sätt att tolka det på än jag har korta ben. Men han kanske menade att jag var envis som en tax, ja, kanske rentav gullig som en tax?
Jag, min toka, tänkte bara på benen. De korta.

Läste just om en svensk psykolog som menar att man ska möta motgångar och negativ stress med ett leende. Varför? Jo, leendet i sig signalerar goda nyheter till kroppen. Tror man att något gott ska hända så händer något gott. Det låter en aning flummigt, medger det, och det känns ju inte helt naturligt att le som en fåne när världen rasar samman. Men tänk om det stämmer? Om jag bestämmer mig för tro på spegel nummer 1 så kanske jag blir som Stina nummer 1?
Då kanske jag helt sonika ska plocka ner spegel nummer 2, den som dagligen hånar mig? Kanske ska den jävla mobbarspegeln bort! Eller. Borde jag kanske ändå välja spegel 2? Så att jag inte förhäver mig, liksom börjar tro att jag är snyggare än jag är? Herre gud, vilka frågor!
Eller så fortsätter jag att utveckla det vi halvfula alltid hävdat är det viktigaste - inre skönhet.


P.S. I går var jag Ella och Kalle på Grönan. Vi gick in i Skrattkammaren som ju innehåller mycket konkreta bevis för artificiell utseendeåtergivning. I ingången, före raden av konstiga speglar, finns en som ska återge ditt riktiga uteseende (så du har något att jämföra med). Men hur vet man att den första återger dig rätt? Man vet inte. Tror att daglig kroppsmätning är enda vägen framåt.

Ivar Lo, döden och bron

I morse cyklade jag som vanligt över bron. När den invigdes 1925 skrev Ivar Lo-Johansson, då reporter på Lidingö Tidning, en dikt som börjar: "I ingenjörens tankar du låg som en dröm, först en mulen grå, så blev du en dagdröm i ritstiftets spår när i tuschstreck vi sågo dig stå".
Ode till en bro, det är väl flott, och inte helt vanligt i dag.
Sen skrev han ju annat, den där Ivar, långt från högstämda dikter om infrastrukturen i välmående kranskommuner.
Men bron står kvar. På den smala cykelbanan pressas varje morgon stressade Lidingöbor ihop till en klunga i stil med slutspurtarna på Tour de France. I morse var klungen tätare än vanligt – och stod märkligt nog still.
Cyklister som inte cyklar väcker misstanke.
Cyklister som tysta stirrar ut över grågrönt vatten är än mer skrämmande.
Jag tänkte direkt på döden.
Inom loppet av en sekund stod bilden klar för mig. I kris skärps ju som bekant sinnena.
Ett lik, uppsvullet grönlila hade flutit upp och låg nu och guppade vid brofästet. En kvinna, eller en ung flicka, svårt att avgöra, äventyrligt lagd, dotter till en förmögen men bisarr bilhandlare, hade dansat sin sista dans. Jag tänkte på bilhandlaren, fortfarande ovetande om det oerhörda. Livet ger och livet tar, tänkte jag när en man med rostig cykel, skäggstubb och en Fjällrävenjacka av det mer antika slaget mötte min nyfikna blick med en bekymrad min.
-Oerhört märkligt detta, oerhört.
Lilla gubben, ville jag säga, ett mord är alltid något oerhört.
-Så här nära stan, mumlade han förvirrat vidare.
Den mannen hade inte alla hästar hemma, insåg jag direkt. De flesta brott begås i städer. Det sa jag nu högt så att mannen, men även alla andra, kunde höra:
-Det här är bara ett av alla tragiska…
Mer hann jag inte utveckla om brottsstatistiken i Stockholm innan mannen vräkte ur sig:
-Men det finns en permanent…
-Permanent! Nu är väl inte tillfälle att tänka på ondulerat hår, fräste jag till honom. Att hennes permanent inte hållit för flera dygn i vatten fattar väl vem som helst!
Mannen såg förvånat på mig. Jag fortsatte:
-Och vem är du att tala om hår. Det där jävla rufset du har på huvudet skulle behöva hela världens samlade stylingprodukter för att få kallas frisyr. Du borde raka dig, kamma dig och skaffa ny jacka i stället för att smäda de döda.
Jag ångrade direkt hårdheten. Säkert var han en av många fattigpensionärer på ön – för de finns - som varje morgon trasslar sig till t-banan vid Ropsten för att hämta en gratistidning.
-Döden, sa jag nu så vänligt jag kunde, döden skrämmer oss alla.
Mannen fortsatte att stirra ut över vattnet.
Jag sträckte mig nu fram mot räcket för att äntligen få se det jag redan sett för mitt inre. Då hördes högljudda suckar i gruppen av människor, några skrek ”titta”, och ”åh vad söt”.
När började vi betrakta ett uppsvullet lik som något gulligt? Det är tevens fel, hann jag tänka innan mannen öppnade munnen:
-Det finns en permanent sälpopulation utanför Möja, men inga studier som visar att sälarna tar sig så här långt in i skärgården. Det är i alla händelser mycket ovanligt.

P.S. Jag såg en säl i morse vid Ivar Lo-Johanssons gamla diktarbro, det är SANT, för första gången nånsin och då kan jag räkna mina cykelfärder i tusental. Mannen som verkade kunna allt om sälar träffade jag men allt annat i berättelsen är - mer, eller snarare mindre - sant.

Världsherravälde?

Jag fick nyss ett mail från en god vän. Vi kan kalla henne A.
A föreslog den 5 september.
Jag svarade:
”Kära du, ja tack. Nu vet jag inte exakt vad som ska göras men jag tror till exempel att det är dags att vända komposten. Det är ett hårt och smutsigt jobb, bör utföras av två intelligenta och starka kvinns.
Den 5 september har nog inte löven börjat singla från träden, men vi kan alltid titta på de svajande kronorna, liksom låtsas granska dem med expertögon. Svajar de rätt? För mycket? För lite?
Vi kan klippa ner krusbärsbuskarna på ett för dem alldeles nytt sätt.
Vi kan oja oss över sniglar, sucka över allt det gröna som sticker upp mellan stenarna i grusgångarna. Vi kan åka till sopstationen med kvistar som spretar ur stora blekbruna säckar.
Jag tror att det är sånt man gör.
Du är så välkommen den 5 september.”

Låter jag som en idiot?
Jag är det.
I 16 år har jag ägt en trädgård. Där finns ett urgammalt melonäppelträd, plommon av tre sorter, vinbär, krusbär, hallon. När flädern blommar känner jag mig yr, varje gång syrenen vajar med allt sitt lila blir jag lika uppriktigt förvånad: I år igen?! Hur går det till? I min trädgård ringlar murgröna uppför det grå planket, rosor klättrar över den gröna trägrinden. Vindruvorna hänger i klasar, blå under altantaket, vita utanför min dotters fönster. Hon är en av få, vill jag påstå, svenska 11-åringar som kan öppna sitt fönster och plocka en perfekt klase vindruvor. Och när hon slängde ner några gamla potatisar i sandlådan kunde vi skörda underbara - röda! – potatisar.
Säg några gamla växter och jag har dem. Tror det i alla fall. Jag är nämligen ingen trädgårdsmänniska, uppfödd i lägenhet som jag är. Natur för mig är skog, inte rabatter. Men att ha en trädgård är något alldeles speciellt. Man blir lätt lite tårmild, börjar svamla om att man inte kan äga träd utan lånar dem av framtida generationer. Ja, du hör, något sitter löst i huvudet.
Nå. Jag äger alltså, men mer än jag klarar av. Och fortfarande vet jag inte vad som är ogräs och vad som är eftertraktade perenner. Jag bryr mig inte, i min trädgård råder ingen klasskamp. Jag tyckte när jag var 28 att rosmarinbuskens blad var misstänkt lika lavendelns. Det tycker jag fortfarande.
Minns första sommaren. Jag låg platt på gräset, händerna utsträckta, tittade upp i en klarblå himmel och tänkte: ”Allt jag kan se rakt upp från denna plats, så långt ögonen når, är bara mitt. Och varenda millimeter under mig äger jag.”
Larvigt va? Och inte heller sant, jag kan ju inte hävda något världsherravälde från mina ynka 1000 kvadratmeter.
Men ibland känns det faktiskt så.

Mysskarpt läge

En av de starkaste tidningsmyterna är den om pressläggning. Ni har säkert sett filmerna med stressvettsdrypande redaktörer som skriker ”Stoppa pressarna!” De har inte sovit på dygn, inte bytt kläder, svettringarna är stora som den ryska taigan. I sekvens på sekvens får man följa de uppslitande bråken mellan redaktörerna. Anar konkurrensen mellan journalisterna som slåss om utrymme.
Myten fortplantas än. Varför? För att den gör sig bra på bild förstås.
Och den driver nog fortfarande många unga som drömmer om en framtid inom journalistiken.
Visst ska man vilja berätta. Man ska våga slåss för sin sak. För sina ord. För rätten att skriva. Tala. Avslöja.
Så långt stämmer myten.
Men det där skarpa läget är det lugnaste jag vet.
Så har det varit på alla olika redaktioner jag varit under mina snart 25 år som journalist. Så är det nu. Jag känner mig som tjuren Ferdinand under korkeken när jag ser ut över redaktionshagen på Vi. Pressläggning. Inte bara modertidningen slutspurtar just nu utan även dottern Vi Läser. Det är ungefär 175 sidor som ska vara korrekta, ner till minsta kommatecken. Skriker vi? Svettas vi kopiöst? Klöser kulturredaktör Nina Solomin ut ögonen på skribenten Ingemar Unge? Nä, lugnet råder. Vi har tagit en kaka till kaffet, haft möte, hunnit prata lite om privata saker. Vore jag psykolog skulle jag kalla detta för en stund av mindfulness, det är väl då vi förväntas vara i nuet? Det är väl i den totala koncentrationen och närvaron vi förväntas vara som lyckligast?
Ibland tror jag att det är så.
18 kolugna superproffs vet vad de ska göra. Var och en av dem. Ingen behöver skrika att tryckeriet väntar, att man förväntas leverera rättstavat. Snyggt. I tid. Nä, de bara matar på. Ibland hörs en litet skratt, ett ”bra tänkt!", knattret från tangentborden blandas med ord som bara hör till vårt jobb: bildbyline, horunge, lågupplöst, kägel, typsnitt.
Klart att sånt obegripligt prat inte gör sig på film, men som redaktionschef kan jag inte bli annat än stolt.
Och om möjligt ännu lugnare.