Tråkig? Nä, nyförlöst!

Det är flera kvinns på redaktionen som väntar barn. Må det gå väl för varenda unge. När jag ser en bild på en nyfödd tänker jag alltid på maken. På vad han ville göra med vår yngsta. Den nyfödda vägde väl ungefär som två mjölkpaket. Ja, lägg på en tre deciliters vispgrädde så närmar vi oss verklighetens bebis.
Söt som en blomma förstås.
Ett mirakel tyckte vi då. Och tycker fortfarande.
Men liten var hon. Och jag nyförlöst. Lycklig så klart, men lite skör får jag tillstå.
Så kom maken på att han ville föreviga hennes unika litenhet.
Hur tänkte han? Jo, han skulle lägga en tändsticksask bredvid flickebarnet för att fotografiets betraktare lättare skulle förstå hur ynklig hon var. Inget märkligt alls egentligen. Men nu kommer tricket. Maken ville ta en ask med den berömda solstickepojken - fast av en större storlek! Så att flickan skulle framstå som ännu mindre. En optisk villa, kan man säga. Ganska smart, tyckte jag. En rolig idé – kanske lite pikant - men rolig. Hennes litenhet var ju ett faktum och inte skulle hon må dåligt av att ligga på en mjuk filt och bli fotograferad bredvid en tändsticksask av det något större slaget.
Hade han frågat då hade han fått ja.
Men sen. Sen spårade allt ur.
Vi hade ätit kyckling. Underbar kyckling lagad i lergryta med morötter i lagom bitar och lökar. Kycklingen blev saftig, köttet liksom rann av benen. Krispig yta. (Maken lagar väldigt god mat.) Ris till, tror jag. En sallad.
Nå. Kanske inspirerad av den lyckade måltiden ville han nu plötsligt ta Römertopfen (grytan heter så), lägga i den nakna bebisen och fotografera. Grytan skulle diskas ordentligt först förstås och visst skulle han bädda mjukt under henne. Vid minsta lilla pip skulle han självklart avbryta.
Han är inte tokig på det viset.
Roligt?
Nä. Det gick så oerhört fort för tanken att förvandlas till en mycket verklighetstrogen bildsekvens i mitt huvud. En bebis, min bebis, i en lergryta. Naken. En liten klick smör. (Grejen med mat i lergrytor är just att det inte behövs så mycket fett.) Låg värme som gradvis ökas. Ris? Potatis?
Ni hör. Römertopfen sätter igång sjuka tankar.
Riktigt sjuka tankar.
Plötsligt skrek hela mitt system nej! Varje hormon i kroppen laddade för strid. ”Åker ungen ner i en gryta, vilken som helst i det här köket, så åker du på en jävla smäll!”
Så reagerar kroppen hos en nybliven trebarnsmamma.
Man slåss. Eller dör.

Så här långt i texten får jag plötsligt kalla fötter. Tänk om jag hittat på allt? Om jag överdrivit kraftigt? Det är ju ganska länge sen nu. Tänk om jag efter kejsarsnittet varit så förvirrad att jag helt enkelt hämtat detta makabra minne ur ett töcken av smärtstillande medel?
Men om det är sant – och jag skriver det? Kommer folk tro att jag lever med en fullständig blådåre, en barnamördare som garnerar lik med rosmarinkvistar? Måste jag stå till svars för mitt val av man?
Precis i det här skedet av skrivandet var jag tvungen att ringa honom:
-Hej, jag bloggar och funderar på att skriva om den där lergrytan du vet, ja, när du ville lägga…
Det blir tyst i luren. .
-Ja, om du inte vill det så gör jag det inte så klart. Tyckte bara det var en bra en ganska rolig historia. För att avdramatisera det här med barn lite…
-Skriv du.
Sen blir det tyst. Som om det ändå finns en tveksamhet i hans ja. Och jag ångrar redan att jag dragit upp det gamla minnet.
Så säger han, plötsligt ivrig:
-Men du, glöm inte det där med morotsstavarna! Och löken som jag hade tänkt skära och lägga lite vid sidan av… som fina klyftor kring henne. Rosmarinen! Glöm för sjutton inte rosmarinen!