Morbid? Nä, samhällsintresserad!

-Du är ju helt morbid!
Det är mamma som reagerar.
-Kalla det gärna särintresse om du vill, svarar jag, men jag tror inte att jag är ensam.

Jag vet att jag inte är ensam. Min äldsta dotter är likadan. Vi hänger över morgontidningarna; jämför årtal, dikter, symboler och dödsorsak. ”Titta, en sko och ett kors! En kristen skomakare? Och här då, två dödsrunor för samma person. Med olika namn bland det närmast sörjande. Hur ”närmast” kan man vara? Vad tror du mamma – släktfejd, uppslitande skilsmässa?”
Vi har det bra, ungen och jag.

Vi suckar förstås tungt över barnen som inte finns mera. Den sorg en förälder måste igenom - en syster, farfar, mormor, ja, alla som bäddat kring den lilla - är inte jag människa att formulera.
Ett tag samlade dottern och jag på 1800-talingar, alltså människor födda i förrförra seklet.
Vore jag lite mer statistiskt lagd skulle vårt intresse kunna resultera i fina tabeller och diagram för vi räknar år, försöker föreställa oss all teknik som kommit, all välfärd, alla reformer och framsteg. Vi jämför namn och födelseort. Numera hittar vi emellertid sällan 1800-talingar. Vill man skämta, lite göteborgskt kanske, kan man konstatera att en epok gått i graven. Bokstavligen.

Har vi inte en alltför högtidlig inställning till döden? Är vi inte för ödmjukt tassande? Visst är det ett mirakel att vi föds, men är det inte ett lika stort mirakel att vi slutligen dör?
Jag menar, tänk att hasa omkring på jorden i 3000 år? Hur många tusen självdeklarationer blir inte det? Hur många borttappade nycklar, olyckliga kärlekar, oöverstigliga tandläkarräkningar? Det är några tusen för många, i all fall för min smak.
Jag tycker att vi borde ägna mer respekt åt själva livet. Åt de levande. Där finns ju fortfarande möjligheter till förbättring. För den som klivit vidare är det ju, i alla fall med min mer naturvetenskapligt lagda inställning, inget att be för.

Och vi hädangår och vi avlider. Ytterst sällan berättar vi om någon som dött knall och fall. I Stockholm kilar man vidare, men det känns nog numera som en replik i en pilsnerfilm. Vi pratade om det där en gång, pappa och jag. Han är från västra Dalarna. Där har man ett uttryck som är långt ifrån högkyrkligt. När en människa dött säger man (eller säger pappa i alla fall) att den döde har [kållnat krindj rovrindja]. Det ska läsas med tjocka l och lite schwung. Det betyder ungefär - i en mycket fri översättning - att människan har kallnat i röven, det vill säga att slutmuskeln har slutat fungera. Uttrycket är långt ifrån poetiskt, det medger jag, men i alla fall klargörande. Och inte blir det bättre om man försöker linda in dödsbudet med ord av högre valör. Hur skruvat skulle det inte låta om prästen sa att ”efter ett långt och lyckosamt liv har nu de peristaltiska rörelserna hos Åke stillnat för gott”? Rör man sig i kroppens nedre regioner blir det sällan poetiskt, men i verkligheten är förstås en fungerande tarm lika vitalt som ett pulserande hjärta… och sagt på klingande dalmål, med värme i ögonen och ett milt leende förmedlar uttrycket ändå en väldig respekt för den avlidna. Men även för oss som har turen att få en ytterligare dag. I livet.

En gång läste jag en nekrolog över en lyckad man. De flesta nekrologer handlar ju om dem, de lyckade. Jag följde mannens framgångar lite förstrött men så plötsligt dök ett ord upp som fick mig att vilja närläsa texten. Mannen hade vuxit upp i en billåda. Genast tog det fart i huvudet. Hur ser en sån låda ut? Vart tog bilen vägen?
Hur bor man i en låda (det gällde ju inte bara mannen utan hela hans familj)? Ja, du hör. Nekrologen väckte frågor. Relevanta frågor. Jag grunnade på det där lådhemmet ganska länge. Så råkade jag nämna det för pappa och efter en nanosekund kontrade han med ett helt frågebatteri.

- Varifrån var mannen?
- Göteborg, tror jag.
- Jobbade hans pappa vid hamnen?
- Ja, kanske.
- När var han född, hur många var de i familjen, stod det något mer om bilar? Fabrikat? Årsmodell?

Nu hade jag ju inte memorerat hela nekrologen utan bara själva ordet billåda, men pappa hade allt klart för sig. Mannens far arbetade vid hamnen i Göteborg, menade han. Lastade och lossade. Ibland tog mannens far emot importerade bilar. Förr i tiden var det vanligt att finare bilar, säg från Amerika, transporterades på båt i specialbyggda lådor av trä. Fina lådor. Fint trä. Det rådde bostadsbrist. Mannens far hade fått, eller för en billig peng kommit över, en låda. Nöden har ingen lag.
-Så var det säkert, sa pappa. Se lådan som en friggebod. Det är inte många som bor i friggebodar, men kniper det så går väl det med.

Tänk vad man kan lära sig av nekrologer. Bra nekrologer. Här finns berättelserna - inte bara om en enskild människa utan om samhället i stort.



P.S. Läs Ingemar Unges blogg i ämnet –lysande. D.S