Monday, June 9, 2008

Det himmelska morsarvet

Vill du vara med i ett litet tankeexperiment? Läs menyn som följer.

Först en soppa gjord på egen buljong från älg och rotsaker. Fyllig men inte tung. Klar och skimrande. Alldeles innan soppan serveras klipps smala remsor av tunnpannkaka och läggs i varje tallrik. Lite finklippt gräslök ovanpå och smörstekta krutonger i en skål på bordet.

Sen en välkokt höna med grönsaker och lagerblad. En len béchamel med mycket citron och en gnutta socker. Vitpeppar från kvarn. Kokt potatis som skalats med kniv så att de ser ut som långsmala fasettstenar (äh, hittar inget bättre ord). Huvudsallat med en dressing av ättika, vatten, olja, salt, peppar, lite socker, finklippt persilja.

Sist en skål med rumsvarma egenplockade blåbär. Gräddmjölk i en kanna. Strösocker för den som behöver. Gaffel för alla som vill mosa.

Vilka bilder dyker upp i ditt huvud? Smaka på bären. Tjuva en potatis, stick fingret i den lena såsen. I vilket hem har du hamnat? Och när? Är det en middag hos fattiglappar eller rika?

Om jag inte visste svaret – om jag inte vore själva svaret – skulle åtminstone jag tänka mig ett hem med ganska många rum. Säkert en kokerska. Kanske en piga. Jag ser lite guld, några hundar som lojt lägger sig på golvet i en hall, vikta linneservetter och milda samtal.
Jag ser något helt annat än den plats där maten åts.
För det är förstås jag som har ätit.
Och mamma som har lagat.

Vi var fattiga då - det har jag förstått först som vuxen - på gränsen till luspanka ibland. Pappa höll på med sina konstruktioner, men jag skriver inget om det. Och inte bryr sig barn om servettringar och guldramar. Nä, jag minns dofterna och mammas blå fingertoppar efter bärplockningen. Jag minns hur jag sträcker mig efter kastruller och karotter, drar en potatis över tallriken som en svamp för att fånga den sista droppen av såsen.Det är inte det minsta synd om mig.

I dag tänker jag: Hur orkade hon?
Mamma har tre barn. Det har jag med. Jag har gott om pengar, det hade inte hon. Jag sliter, men hon slet säkert dubbelt upp. Med egna firman, egna barn och andras ibland, med trappstädningen när det blev riktigt kärvt.
Hur orkade hon laga denna himmelska mat? När sjutton hann hon?Tre rätter. Nästan varje dag. Alltid en soppa att börja med. Blåbären kunde bytas mot hallonkräm gjord på vildhallon som hon plockade i skogen. Och hönan, det som blev över av ben och kött, blev en ny soppa. Lika förunderligt god den. Och så kåldolmarna och dillköttet, rårakorna, strömmingarna, älggrytorna och spätzlen.
Till och med resterna var goda.
När jag var barn kunde jag vakna till dofterna av hembakat bröd. Vilken väckarklocka för en unge - en doft i stället för en isande signal. Och jag visste att efter den ljumna brödskivan med smör som smälte och rann efter fingrarna, väntade bullar i en hög under en putande bakduk och småkakor som svalnade på ett galler.Vad jag har ätit i mina dar. Vad jag har njutit.
Min mamma kom med blåsvart hår och mörka ögon från ett krigshärjat Tyskland som piga till en sågverksdisponent i Dalarna. Frun i huset var tyska och hon ville väl kunna tala sitt modersmål med någon när andan föll på. Nu vet jag inte hur mycket av samtal det blev mellan sågverksdisponentskan och pigan. Känns det inte väldigt gammalt? Som en film om ett Sverige för mycket länge sen?
Men det var alldeles nyss.
Och maten pigan lagade när hon fick ett eget hem minns jag som igår.
Jag äter den fortfarande.
Hon lagar den än.
Kåldolmarna som står på vårt bord när hon hämtat minstingen från fritis. Rårakorna och fläsket som mellanbarnet beställer. Och dillköttet kokar hon hemma, forslar kastrullerna i bilen över ön, hem till oss. Ibland står den röda brickan på bordet, under bakduken svalnar nybakade kanelbullar. Ungarna slåss om dem. Och jag skriker alltid att jag vill ha – minst två. Med kall mjölk. Och kardemummakärnorna som krasar mellan tänderna.
Det är samma mat som när jag var liten men mamma är gammal.
Och jag medelålders.
Nu lär hon de barnbarn som fått eget och flyttat ut hur man lagar en himmelsk tomatsås. För nästan inga pengar alls.
Vilken kraft hos en människa.
Vilken kärlek.
Till barn. Barnbarn. Och mat.

3 comments:

Space babe said...

Du är avundsvärd som har såna matminnen och en sån matmamma! Undrar verkligen hur hon hann och hur många barn som växer upp så idag.

Space babe said...

Kan du inte be henne skriva ner lite recept? Tomatsåsen vill jag gärna ha till att börja med.

Anders said...

Här satt man och sökte febrilt efter ett recept på Dillkött och så ramlar man på en blogg som "bara" har ordet Dillkött i sig. Jag läste inslaget och njöt av värmen och dofterna som liksom flyter upp från insidan omn hur det var att vara barn i Dalarna.
Jag undrar än idag 40 år senare hur Mor orkade, men bullarna var bakade och den goda sirapslimpan som vi fick bara på helgen (sirapen var dyr sa hon). Man blir liksom lite tårögd när man tänker tillbaka. Men tiden går och nu bor jag inte i Sverige längre, men dofterna finns kvar inombords.