Sjuk? Nä, jag leker ju bara!

I morse cyklade jag till jobbet. Efter 15 minuter hade jag tänkt ut ett nytt reportage. Cykling funkar exakt på samma sätt varenda gång. Det monotona trampandet löser upp knutar i huvudet. Plötsligt börjar hjärnan att sortera, kassera. Det är inget unikt för mig. Kemi visst, verkar funka på de flesta.Nå, imorse frågade jag mig vem som ska skriva? Vem ska plåta? Vad ska chefen Anneli tycka? Så rullade jag plötsligt in i ett syrénbälte, ungefär som en haj i en kelpskog. Allt vajade, svajade, doftade. Då stack tankarna iväg igen. Och i ett nafs försvann artikelidén och allt det präktiga och strukturerade. (I ärlighetens namn får jag väl berätta att det här händer ganska ofta. Och har gjort så sen jag var mycket liten.) Jag tänkte: Om allt jag ser nu, allt jag luktar, allt här ägs - av mig! Just i morse drog tankarna iväg innan jag hade hunnit över bron så den här gången kom det sig att jag ägde hela Lidingö. Jag är född på ön. Känner den utan och innan. Nu fick jag plötsligt för mig att jag ägde hela klabbet och därmed också borde ta itu med några av Lidingös problem: vägnätet, ensamma gamlingar på hem, skolmaten. Men det stannar – dess värre - inte där. Jag har drömt att jag ägt hela stadsdelar, landskap och länder. Jag har hämtat in hyror från alla Sveriges hyresgäster, byggt om Stadsbiblioteket och Höga Kusten-bron, dirigerat om vägar och skapat ny valuta. Jag har tittat upp i himlen och sagt att "allt så långt ögat kan se, är mitt". Och så har jag direkt satt igång med att ändra flygrutter och raketuppskjutningar. Kontaktat NASA. Jag har till och med dirigerat om de moln som råkat skymma solen . Efter tre torra dagar har jag beordrat fram ett befriande regn. Det är fånigt, jag vet, men stannar jag vid meteorologiska dilemman? Nä, först piskar jag igång vindar med orkanstyrka, sen jag räddar livet på de stackars statsöverhuvuden som råkar befinna sig på havet just då. Ett 20-tal på samma skepp. Och barn i nöd. Jag räddar alltid barn i nöd. En principsak.
Finns det en diagnos för det här?
Säkert.
Är jag intresserad av vilken?
Nope.
Leker jag Gud?
Nä.Jag bara leker.
Vad vill jag säga? Inget.
(I ärlighetens namn viner piskan lite på redaktionen. Vår webbredaktör Jenny vill att vi ska blogga. Några är duktiga. Andra stretar emot. Nu försöker jag för att göra henne glad. Flåt blurret om du orkat ända hit.) Jo, att cykla är bra! Det vill jag säga. Och att drömma. Snart ska jag cykla hem igen. Det har varit en hektisk dag, allt har jag som vanligt inte hunnit med. Känner jag mig själv rätt så kommer jag att - om exakt 30 minuer - lägga om vägnätet vid Karlaplan. Jag äger några hus där. Några kvarter. Ganska många faktiskt.