Tokig? Nä, ambidexter!

Jag kan skriva med båda händerna. En del ser det som ett tecken på en intelligens utöver det vanliga.
Det får de gärna fortsätta med.

Ibland på möten när jag antecknar och ena handen tröttnat, byter jag. Det är klart att det väcker lite uppmärksamhet. Pennans nästan omärkliga vandring från vänster till höger hand - och vice versa - kan lätta upp den tristaste av dagordningar. Man får en stund att hämta sig, diskutera varandras egenheter och tillkortakommanden.

Det finns ett fint ord för det där med händerna som jag lärde mig på ett tåg i Europa. Jag satt - drabbad av ett ungdomligt djupsinne utöver det normala - och skrev obegripligheter i en tjock dagbok. Mitt i en mening av typen ”Varför lever jag?” växlade jag hand.
Då skrek damen mittemot: ”Oh look! She´s ambidextrous!” Och plötsligt återfick jag livslusten. Det blev en väldigt trevlig tågresa.

Jag tillhör alltså de ambidextra. Det är - har det visat sig - imageskapande. Till de ambidextras fördel. Men har det med intelligens att göra?
Nä, tror inte det.
I mitt fall handlar det om skräck inför överheten och en viss, på gränsen till patologisk, ihärdighet.
Någon sa till mina föräldrar (jag tror att det var rektorn) att min vänsterhänthet var ett problem. Det blev plötsligt väldigt viktigt att räta upp mig inför framtiden. Styra mig rätt i all godhet. Mamma och pappa sa: ”Varsågod, styr upp ungen – om ni kan.” Det tillkallades expertis. Det tilldelades resurser i form av en bestämd tant, randiga papper, blyertspennor och en herrans massa suddgummi.
Det tog ett år att få skrivstilssnirklarna på plats. Ni som är över 40 minns kanske papperna, de där med blå ränder? De tjocka och mellan dem de smalare? Några skrivstilssnirklar skulle stanna vid de tunna linjerna. Andra skulle precis, men bara precis, snudda de tjocka strecken.
Gud, vad man slet med millimetrarna.
Nå. Jag var ambitiös, drunknade nästan i suddrester och fullklottrade papper.
Begrep jag nåt? Nä, men jag blev långsamt bättre.
Tanten sa: ”Bra!” Tanten sa: ”Fint!”

Så plötsligt en dag skulle jag inte till skrivträningen.
”Inställt”, sa mamma. Nästa vecka likadant. Här vore det väl på sin plats med en förklaring?
Först sträng tant. Sen ingen tant överhuvudtaget. En 10-åring med kramp i höger handled har rätt att undra. Precis när jag skulle öppna munnen och äntligen våga ställa frågan om meningen med all min möda, sa mamma:
– Dom har talat med psykologen. Du blir visst tokig i huvudet av det där. Ut och lek i stället!

P.S. Så här skriver Wikipedia om oss: ”Exempel på ambidextra idrottsmän är tennisspelarna John Bromwich, Beverly Fleitz, Giorgio de Stefani, Luke Jensen, den japanske TV-spelmakaren Shigeru Miyamoto och wrestlern Shawn Michaels. Jimi Hendrix hade antagligen också ambidextri eftersom att han kunde spela gitarr både åt vänster och höger håll. Ambidextra personer kan vara eftersökta i exempelvis baseball där man som slagman kan möta kasten både till vänster och höger.”