Thursday, November 6, 2008

Konsten, del III. Den om döden.

Du som orkade traggla dig igenom Konsten, del I, den om pengar, vet att jag köpte min första tavla av ren girighet. Jag hoppades helt enkelt att värdet skulle stiga. Det var konstens enda uppgift för mig. Hur skulle det gå till?
1. Alla skulle i ett slag inse att konstnären var århundradets geni.
2. Konstnären skulle drabbas av en djup skaparkris, tvärt sluta måla och därmed höja värdet på de få tavlor som han hunnit göra.
3. Konstnären skulle dö. Jag lekte med tanken, det får jag erkänna, och ett visst mått av ärlighet tycker jag att man kan begära i bloggar. Rent teoretiskt kan döden ha en värdestegrande effekt.

Inget hände. Lika bra det. Liv är viktigare än konst, och konstnären själv är säkert viktigare levande än död. Kanske för barn, för vänner. Tavlan som skulle göra mig rik blev i stället startpunkten till en bildningsresa. Det är gott så.

Min andra tavla köpte jag av ömhet. ”La mesa”, bordet på spanska, hänger i arbetsrummet. Ett stort åbäke i lila och ljusgult. Det sistnämnda är visst majskolvar, sedda uppifrån. Ganska obegripligt. Lite grått om jag inte minns fel. Den fraktades i en container från Mexiko. Jag ska ta en bild så att du får se.
Hon som fick mig att köpa tavlan stod i en ateljé där ljuset störtade in genom stora fönster. Hon var mörk och utstrålade en styrka som bara riktigt trötta gör. Hon levde bortom sin trötthet, om jag får uttrycka mig lite högtidligt.
Hon talade om makens konst på spanska.
Konstnären, en svensk man, var representerad på fina museer i Sverige.
Jag hade aldrig hört hans namn.
Nu låg han i rummet intill. Luftrören var fulla med slem som kroppen inte orkade göra sig av med. Jag hade rest ensam till Mexiko där min bror bodde med sin flickvän. Min man kom efter mig. Värmen, äventyret och kärleken - jag har varit lycklig nästan bortom förnuft många gånger i mitt liv. Det här var en av gångerna.
Nu berättade den mörkhåriga kvinnan om tavlorna som hängde på väggarna, stod utmed golvet. Vi talade inte om pengar men alla i rummet visste att samtalet egentligen handlade om pengar. Jag tänkte på henne, på vad som väntade. De nödvändiga men dyra medicinerna, huset som skulle skötas, elen som skulle betalas. Och ensamheten när mannen var död. Ju mer jag tänkte, desto vackrare blev tavlorna. Jag ville vifta med sedelbuntarna och skrika: ”Stopp! Jag ger 1000 kronor för tavlan! 10 000 kronor för livet. Jag betalar 100 000 bara mannen i rummet intill får leva!” Jag ville skicka en signal till livet, till gud, till alla som hade makten att rubba ödet. Låt mannen få leva. Låt mitt ofödda barn i magen få leva. Låt alla som jag älskar få leva.
Min svägerska, som är sjuksköterska, gick in i rummet där mannen låg. Hon satte sig på hans säng, såg hur det var ställt med honom. Så sög hon slemmet ur hans lungor, andningen gick med ens lättare.
Han levde när vi gick därifrån. Hustrun hade fått pengar att fortsätta leva för. Och jag var ägare till ytterligare en tavla.

No comments: