Jag drömmer som Jean. Som Marie. Gustave. Som Le. Och Clézio.

I nästa nummer av Vi publicerar vi en liten intervju med årets nobelpristagare i litteratur. När jag försöker lära tioåringen hemma vad han heter för att hon ska kunna chocka fröken, undrar ungen väldigt klokt:
1. Varför har mänskan så himla många namn? Hon räknar dem till fem där Le är extra märkligt. 2. Hur kul är det att heta Marie om man är kille?
3. Varför gör föräldrar så?

Jag har inte läst honom. Den sanningen kan jag gott bjussa på. Människor som ägnar alltför stor kraft åt att dölja sina kunskapsluckor möter jag numera med ett lågintensivt förakt. Kultur-Sverige vimlar av människor som yrar om böcker de inte har läst, filmer de inte sett, dikter de inte förstår. Man blir trött i öronen av alla orden. Yr. Ibland illamående.
Jag förstår inte varför de låtsas. En människa kan inte ha läst allt. Inte hört allt. Inte sett allt.
Det är omöjligt, rent fysiskt.

Jag ska förstås inte avslöja allt Le Clézio säger i intervjun men han berättar bland annat vad han gör när han inte författar.
Jo, han gillar att titta på fåglar. Och han dagdrömmer!
Ni som följt denna tramsiga blogg vet att jag också dagdrömmer. Ni vet att en del i min omgivning anser att dagdrömmande inte hör hemma i vuxenvärlden. De mest illasinnade förväxlar oss dagdrömmare med dagdrivare.
Men bryr vi oss, Jean-Marie och jag? Nä. Vi sitter bland fågelkvittret och drömmer oss fria.