Levande? Nä, död enligt Jenny.

Nu är jag visst död igen.
Är man positivt lagd kan man konstatera att det var ett tag sen sist.
Varje tisdag klockan 10 samlas Tidningen Vi till redaktionsmöte i vårt fantastiska tornrum på Riddarholmen. Vi låter ordet gå runt. Varje medarbetare får beskriva hur hans eller hennes liv ser ut. Vi talar om glädjande upplagesiffror, om nya satsningar, diskuterar lågkonjunkturen och försöker ingjuta hopp hos varandra. Vår duktiga webbredaktör Jenny Morelli berömmer oss: besökstalen på hemsidan stiger stadigt. Precis när jag känner mig lite extra glad över att få vara del av detta otroligt kreativa och hårt arbetande gäng ser jag Jennys blick fara runt ringen av människor. (Högst levande människor vill jag tillägga.) Det finns inget elakt alls i hennes röst. Nä, ett skratt, hennes glada händer i luften. Hon säger det inte men jag hör: ”Sorry vännen, nu har det hänt igen. Du skriver för sällan. Du är död”.
Jag kände mig väldigt levande när jag dog.
Men döden kommer plötsligt. Så är det.
De andra Vi-bloggarna, de duktiga, visar foton på virkningar, på ungar, på blommor och annat fantastiskt. Det skriver små snuttar, underbara att läsa. Och det gör det varje dag. Jag tänker att i bloggvärlden råder sannerligen en hets mellan de levande och de kanske snart inte längre levande. Det är ett ständigt spring mellan rikena.
Men nu ska jag försöka häva mig över dödskanten. Nästa gång ska jag skriva om hur jag hämnades på en känd konstnär genom att jämföra hans konst med min sons dagispyssel. Det var orättvist mot konstnären men mest orättvist mot min begåvade son som hade levererat mängder av träbilar och skärbrädor med orden "mamma, god jul, och hej!" inbränt i furun. Gud, vad han producerade. Och så konstnärligt sen. Sonen kom hem med så många svärd, smörknivar, tygbollar och pärlplattor att jag började fundera på om det var riktigt friskt.
I brevet till konstnären skickade jag även tillbaka själva konstverket som jag hade fått i present. Det var kanske larvigt och säkert ett misstag rent ekonomiskt. Varför gjorde jag det? Jo, konstnären hade dragit in mig – eller kanske hellre min familj - i sin verksamhet. Eller snarare, vi blev ofrivilligt en liten del av hans framgångskoncept. Det kändes inte konstnärligt det minsta. Bara konstigt. Jag tänker inte använda ordet kränkt för just det ordet hatar jag. Men han nafsade på min integritet och då reagerar jag starkt. Alltför starkt ibland. Men jag återkommer till det. Så fort jag vaknat till liv. Igen.