Sonen gjorde mat till sina systrar i går kväll. I köket var det mesta undanstädat när jag kom hem vid tiotiden. Utom den stora kastrullen på spisen. Resterna av den goda såsen tänkte jag och hojtade till ungarna som satt vid teven:
-Hemma! Tack för hjälpen. Jag fixar det sista i köket!
-Rör inte kastrullen, skriker äldsta dottern tillbaka.
Jag tittar ner på sörjan. Nåt simmigt grått som kanske en gång varit en god sås.
-Det är hjärnsubstans! Fortsätter hon.
Ungarna kan uppenbarligen inte slita sig från teven. Jag stirrar ner i kastrullen. Det finns ungefär tre liter hjärnsubstans i mitt kök och ingen verkar bry sig. Huvudet surrar av, i mitt tycke, relevanta frågor: Vems hjärna? Morgondagens lunchlåda? Komplettera med vitlöksbröd?
22-åringen kommer insläntrande.
-Den förra substansen funkade inte, man halkade i sörjan. Jag behöver petflaskor, har du några?
Morgonen därpå kliver hon upp, trött, nästan okontaktbar, äter upp min frukostmacka, tar ut hjärnsubstansen ur kylskåpet, stoppar ner flaskorna i sin väska.
-Jag drar nu, ses sen.
Livet är en gåta.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
men vad är det? har tänkt på vad det skulle kunna vara nu i flera dar! pasta marinara?
teaterattribut vet ni kvinns.
kram 22-åringen
Post a Comment