Tuesday, February 23, 2010

Galen av kärlek

Hunden håller på att göra mig fullständigt bindgalen. Det handlar inte om tofflorna som inte längre finns, inte om den frysta halvätna fågeln jag plockade ur munnen på honom, inte om alla blåmärken från sylvassa valptänder och anfallande tassar.
Jag, som är en utpräglad morgonmänniska, hade äntligen lärt mig att sova på mornarna. Jag lade mig senare och senare, gick upp vid 10, 11. En gång somnade jag om vid 9-snåret och vaknade inte förrän halv tolv. Vid lunch! Det har hänt kanske två gånger i mitt liv. Ett år av intensiv träning hade förvandlat mig till en avslappnad helgnjutare. En sån jag alltid velat vara.
Den träningen var till ingen nytta, inser jag när står jag i snögloppet iförd morgonrock och gummistövlar, iskylan tar sig in under kläderna, får kroppen att stelna. Klockan är 06.27, det är lördag och jag tittar på en hund som färgar trådgårdens vita snö alldeles gul.
Jag tycker att han gör det så otroligt bra.
När han bajsar säger jag ”duktig vovve”.
När vi går in igen är jag klarvaken. Och stolt.

Galenskapen kom inte smygande. Den anföll mig.
Och nu skriver jag en text som jag aldrig trodde att jag skulle göra.
En blödig om en hund.
Min hund.
Kapten Archibald Haddock Jofs.

Galenskapen består av kärlek förstås. Inte bara den blinda till hunden utan också till det han gör med oss. Det finns inga förlorare i kärlek. Dubbelsängen, den tomma, är nu full av klappande hjärtan igen; där sover 11-åringen tryggt, där snusar gosedjuret i form av en vänlig och ytterst lojal tygsäl, den utflyttade 22-åringen som så intensivt längtat efter en hund, snarkar vid min sida. Där ligger jag och blinkar av kärlek i mörkret, flockledaren, trygg i förvissningen om att mina flockmedlemmar har det fint. Att de är varma, mätta, glada.
Där ligger kaptenen, som en ullig boll i mitten. Han ligger där och snarkar, drömmer, ger ifrån sig små upprörda skall, men anar inte vilken kärleksalstrare han är.

Min yngsta dotter sa i höstas: ”Vi behöver en till man i huset!”
Så kom kaptenen. Han gjorde något med oss.
18-årige sonen, som först deklarerade att han inte ville ta ansvar för ett djur, hävdar nu han och kaptenen har ett förhållande som bara kan finnas mellan två män. Det handlar om respekt. Om tysta överenskommelser, om förståelse via hormoner.
Ja, du hör. Man kan bli galen av kärlek.
Kanske ska inte hundar sova i människosängar, säkert är det fjolligt, men små valpar som just lämnat mamma och syskon, som berövats allt det varma och trånga kan behöva det. Så i går kastade jag alla valpböcker och ropade:
-Kapten Archibald Haddock Jofs. Upp i sängen! Duktig hund. Duktig vovve.

1 comment:

Bodil Sjöström said...

Säg så här: jag är med dig. jag känner igen mig. Väldigt fint gestaltat.
Jag är galet glad att fler får känna den förbehållslösa kärleken.
/Bodil