Till min son; somt jag inte har berättat

En kväll ville maken och jag veta lite mer om sonens liv (ja, främst om hans fredags- och lördagsnätter). Vad gör han? Vilka gör han det med? Vi kände oss plötsligt utanför och ville att han skulle tala med oss.
-Varför då? svarade han. Ni berättar ju aldrig vad som hände när ni var 17. Jag vet ingenting om hur ni hade det när ni var unga. Ingenting!
Berättar – aldrig!? Jag?! Har jag inte strösslat med historier ur mitt liv?
Frågar du maken skulle han svara: ”Jodå, alldeles för ofta.”

När jag cyklade till jobbet i morse tänkte jag vidare. Kanske har sonen rätt? Har mina anekdoter stannat vid de milda åren, de före 12? Hängt fast vid det sockersöta; dagarna i blåbärsskogen, sommaren då vi lekte flottare i Dalarna, överlevnadsblandningen av nötter, russin och krossad choklad från Winner som mamma stoppade i anorakens bröstficka när första snöstormen kom till ön och vi skulle ut och leka. Jag, som kände mig lite svag redan i farstun, var tvungen att stärka mig med både min egen överlevnadsblandning och lillebrorsans. Han var så rund och go och livlig ändå.
De är minnen - halvt verkliga, halvt fabricerade – som jag tycker att jag generöst delat med mig av. Men frågan är: Vad hände åren efter de sockersöta? Har jag listigt rasslat förbi dem för att göra mig lite finare? Lite bättre?

Jag flyttade hemifrån tidigt, till ett stort hus av pepparkakstyp från 1908. Säkert k-märkt. Ägarna skulle till Schweiz och rädda världen via något FN-organ. De hade tidigare räddat världen i Afrika och senare i England. I våra ögon var de hjältar (i ärlighetens namn mest för att de lät oss fem ungdomar ta hand om huset medan de var borta).
I hyresavtalet ingick även en hund och en segelbåt.
Fortfarande i dag förstår jag inte varifrån dessa föräldrar hämtade sitt mod. Mamman är psykolog - borde hon inte haft insikt i 17-åringars hjärnor? Pappan - läkare. Herregud, borde de inte ha förstått?

Nå.
Här, min älskade son, är några saker som hände för länge sen. Här alla vuxna som vojar sig över dagens ansvarslösa ungdomar. Jag tar den korta listan:

1. Huset brann. Inte hela men delar av övervåningen och taket. Vattenskadorna letade sig neråt i trossbottnar och golv.
2. Båten seglade på ett grund.
3. En månadslön försvann. Någon av oss hade slarvigt lagt pengar på hallbordet strax före en fest och plötsligt var de borta. Det visade sig att hunden käkat upp hela sedelbunten. Vi ringde polisen, de gav oss rådet att leta hundbajs i trädgården och sen skicka hela klabbet till Kriminaltekniska laboratoriet, SKL, i Linköping. Kunde man bara hitta några sedelhörn skulle vi få ut pengar på försäkringen. (Fortfarande i dag hör jag hur man skrattar sig igenom personalmöten och fikaraster på alla Sveriges polisstationer när den här historien berättas.)
4. Allt av växtkaraktär dog. Antingen var vi olyckligt kära och tappade greppet om det levande. Eller så lyckligt förälskade att vi gav fan i blommor och blader.
5. Hunden började gå i cirklar på hallmattan. Stannade aldrig. Skickades till hundpsykolog i Uppsala. Återkom inte.
6. En morgon hittade jag en liten människa på hatthyllan. Hon sov. Fortfarande i dag vet jag inte vem hon är.
7. Vi drack. Vi gjorde annat. Det fanns ibland ingen hejd på eländet.
8. Slutligen imploderade septiktanken. Hela härligheten föll ihop och fick grävas fram.

I ärlighetens namn ska jag säga att vi var strävsamma i det vi just då höll på med; plugg eller jobb. Det var, vill jag hävda, inte fullständigt tomt i skallen på någon av oss. I dag är alla ansvarsfulla medborgare och trevliga typer överlag.
Segelbåten lagades och såldes. Hunden är dess värre, men helt naturligt död. Huset är i dag anslutet till kommunalt vatten- och avlopp. För några helger sedan firade fastigheten Tallen 100-årsjubileum. Vi var bjudna.