Dumma saker man säger, del I

Jag växte upp med en älskad hund: blandras, intelligent, fina vallegenskaper.
För att den här berättelsen ska bli begriplig är det mycket viktigt att jag avslöjar hundens ras.
Glöm därför inte bort namnen nu:
Lunnehund och norsk buhund.
Två urgamla nordiska raser i en fantastisk blandning.

På en fest talade vi om hundar och då hände det som händer mig ibland. Jag förlorade mig i andra tankar. Jag har, som en del stackars läsare av denna blogg blivit varse, redan skrivit om mitt dagdrömmeri. (Ältat, skulle en del säkert hävda.)
Men medan dagdrömmeri är en aktiv handling, en medvetet riktad avslappning kan man säga, handlar det här mer om en partiell nedsläckning av hjärnan.
Jag vill hävda att jag sover trots att ögonen är öppna.
Man ska inte sova på fest.
Det är oartigt, särskilt att sova under middagen.
Det hela ter sig dessutom extra konstigt om man är spik nykter.

Nå.
På festen tittade jag på min bordsherre. Jag såg hans mun röra sig. Jag hade säkert berättat att min älskade hund nu var död. Att hunden betytt oerhört mycket för mig. Så hörde jag plötsligt mannen tala väldigt högt, väldigt nära mig, och insåg att jag måste ha tagit några sekunders mikrosömn. Han försökte helt enkelt väcka mig med en fråga.
Det måste ha låtit ungefär så här: (Jag illustrerar med hjälp av bokstävernas storlek.)

-Vad var det för ras på din hund?
-Vad var det för ras?
-Vad var det för ras?
-Vad var det för ras?
-Vad var det för ras!?

Då! Vaknade jag! Sa:
- En korsning mellan lunnehund och norsk fjordlax. Två urgamla nordiska raser.

Sen tvärdök jag i tallriken.
Tur att det inte var soppa.