Friday, May 28, 2010

Historiens plingdag

I går invigde Historiska museet sin stora utställning Sveriges historia: röd matta, bubbel i långsmala glas, ett hotande regn, stilettklackar nerkörda i en svampartad gräsmatta. Jag tror att det stod något om ”kavaj, eller varför inte historisk dräkt” på inbjudan. Jag hade på mig en röd kappa av modernare snitt men räddades av mitt reporterblock.
En journalist skall iakttaga – icke deltaga.
Så jag iakttog minst två akrobater, en hovdam à la 1600, en 20-talspingla och såg något som liknade en klänning tagen ur den amerikanska TV-serien Mad men. Jag vill också hävda att jag såg några skälmar, hur de nu ser ut. Dessutom iakttog jag Arne Weise, även han av det antikare slaget.
Nå.
Några gånger sa det PLING! i huvudet. Det gör det när jag plötsligt mitt i ett nu inser att jag upplever saker jag aldrig tidigare upplevt. Gårdagen blev om inte fylld av historiens vingslag, så åtminstone något av en plingdag.

1. Jag såg kungen och drottningen livs levande.
2. Jag insåg, när jag tittade på en månghövdad kör, att färgen vit egentligen är hundratals olika färger. Vilken av alla dessa vita skulle jag kalla verkligt vit?
3. Mitt i kungens tal om framtid och samtid tittade jag åt vänster och insåg att jag delade upplevelsen med Kevin Borg, ni vet vinnaren i Idol.
4. Jag mötte Elisabeth Mansén, Sveriges enda kvinnliga professor i idéhistoria tror jag. Tillika en av författarna till böckerna som ingår i utställningen. Vi var inte på mingelhumör någon av oss, vilket jag i dag är väldigt tacksam för. Jag lärde mig massor om den akademiska världen, om salongskulturen, om kurorter (hon har skrivit Ett paradis på jorden. Om den svenska kurortskulturen). Vi diskuterade kläder, avund och historikers fallenhet för inbördes tjafs. Jag lämnade mitt visitkort, tänkte att hon kanske någon gång i framtiden skulle vilja medverka i vår nya tidning, Vi Biografi.
5. Jag fick peka på John Chrispinsson. Elisabeth Mansén skulle nämligen intervjuas av honom efter minglet. Jag hoppas innerligt att jag pekade rätt.
6. Jag hörde en eventansvarig fråga en av gästerna: ”Vilket är ditt förnamn? Vi listar alla anmälda efter förnamn.” Så svenskt. I stället för att upprepa något som lät som von Knöligsbergheusen fick han nu säga Ove. Bara Ove. Stod förmodligen efter Olle och Otto i listan. Fint, tycker jag.

En sådan dag. En sådan vingslagsplingdag.
Nu är även den historisk.

No comments: