Lidingös camorra

I går skulle jag hämta nya kontaktlinser på Posten. Eller Posten förresten, våra paket finns numera i öns tidnings- och spelaffär. Det doftade bryggkaffe och stekt korv. Spelare följde travloppen på tv-apparater eller satt vid runda bord och läste listor. Vid en monitor stod två män: medelålders, ordinärt klädda. Precis när jag skulle ta emot mitt paket hörde jag dem nämna en barndomsvän, en numera mycket känd man. Tankarna tog fart. Vilka var de? Kände jag inte de flesta av min väns vänner? Nu kunde jag inte sluta lyssna, låtsades leta efter bilnyckeln i väskan och blev stående två meter från dem när en av männen sa, uppenbarligen syftande på en av mina närmaste vänner:
-Du vet, han klev av horan och sa att ”det här var ju inte så jävla bra”.

Jag har nyligen genomgått ett begåvnings – och personlighetstest. I slutet på den långa och vänliga genomgången av resultatet avslöjade personlighetstestaren att de hade utfärdat en ”urspårningsvarning” på mig. Ytterst måttlig visserligen, inget att fästa något avseende vid, men under mycket stark press kunde den här egenskapen förstärkas hos just mig. Jag har aldrig i mitt underbara och snart 25-åriga journalistiska yrkesliv kommit ens i närheten av det jag kallar stark negativ stress men under den halvminut som passerade innan mannen avslöjade min egenhet, hann jag måla upp de mest fasansfulla bilder av mänsklig urspårning. Tänk om jag vid mycket hård press blir fullständigt sjövild, tuggar fradga, skriker vidrigheter till människor? Tänk om personlighetstestaren ville varna mig – och kanske min arbetsgivare som ju betalt undersökningen - för att jag vid extrem stress tar till extremt våld? Vad kostar inte en bärsärkagång i form av sjukskriven personal, debriefing, inköp av ny inredning?
Ja herregud, vad vet man om sitt innersta?
Allt det hann jag fundera över innan han klämde ur sig att ”vår undersökning visar att du vid extrem stress kan du bli väldigt kreativ”. Kreativ?! När blev det något att vara rädd för? Jag tänkte att den där urspårningsinformationen hade min arbetsgivare kunnat få väldigt mycket billigare från min mamma som alltid hävdat att jag har ett rikt inre liv, en nåd som är ytterst få förunnad. Men den vänlige mannen menade förstås ”föööööör” kreativ tänkte jag, annars hade det ju inte utfärdats varning på ett så milt men ändå högtidligt sätt.

Detta personliga särdrag i kombination med den chockartade information som de mystiska männen i spelbutiken levererat, triggade igång mig. Visste min väns fru att han gick till prostituerade? Hur hade han kunnat dölja det för oss? Vad skulle hända när pressen fick nys om det? Och vilka var männen som skröt om min kompis besök i horhusen? Såg de inte lite sjaviga, lite… ja…kriminella ut?
Jag hade gått in i öns tidningskiosk/spelbutik/postkontor för att hämta ett paket med endagslinser. Tio minuter senare lämnade jag butiken med information som skulle krossa en man, en familj, ett helt samhälles bild av en älskad människa.
Jag bar en mans liv på mina axlar. Jag skulle förlora en vän. Han sin heder.

Hemma väntade middagen. Mannen var också makens vän. Kanske mer hans vän än min, om jag ska vara ärlig. Jag drog hela historien om kontaktlinserna, hororna, männen i spelhålan, vår vän numera djupt insyltad i den undre världen. Jag var saklig. Maken tittade på mig med sina kloka ögon. Lite bekymrad var han, det såg jag, men märkligt avspänd ändå.
-De där männen, undrade maken, pratade de om bilar?
Bilar, tänkte jag och såg framför mig shoot outs i stulna bilar utanför Konsum där barn och åldringar fick kasta sig handlöst för att undkomma kulorna från k-pistarna.
-Talade de om bilar, envisades maken.
Nä, som jag minns det talade de om en ond, grym värld där våld är vardag och kvinnor skändas. ”Lidingös camorra”, viskade jag men maken ville inte lyssna. Förvandlingen av statliga posten till den privata spelbutiken är genial, tjatade jag vidare. Här kunde de båda männen tvätta svarta pengar vita. Här hade de full kontroll över inkommande paket, kunde styra utförseln av tjuvgods (förmodligen tonvis med knark). Maken spetsade lugnt en bit mozzarella med gaffeln. Jag blev allt mer frustrerad. Menade människan som jag delade liv och just nu en pastarätt med, att bilmekar på någon vis lättare kunde kopplas till prostitution!? Höll maken fullständigt på att spåra ur?
Kanske befann han sig i chock, tänkte jag.
– Du vet, sa han lugnt, den där låga vagnen som bilmekaniker ligger på, som de rullar in under bilar? Den kallas för hora. Märkligt, men så är det. Kan det ha varit så att männen pratade om en vän som var bilmekaniker? Att deras vän, som kanske heter som vår, kollat underredet på en bil med hjälp av en sån vagn? Rullat fram, klivit av vagnen och berättat att bilen var rejält risig? Det kan ha varit kardanaxeln, bromsskivorna, hela karossen kan ju ha rostat sönder. Han kanske just insett att bilen var ett vrak. Då säger man kanske: ”Det här var ju inte så jävla bra.” Kan det vara så?
Jag satt tyst. Stirrade ner i spagettin.
Ja, tänkte jag. Så kan det ha varit. Så var det säkert. Horan var en vagn. Vännen var någon annans vän. Och männen var som vilka män som helst.
Varning utfärdas. Kombinera aldrig postala ärenden i spelbutiker med information som kan fungera ytterst pressande om du är en person med extremt kreativ läggning. Det kan sluta hur som helst. Det kan spåra ur fullständigt. Tur att maken är av det normalare slaget.