Jag drömmer som Jean. Som Marie. Gustave. Som Le. Och Clézio.

I nästa nummer av Vi publicerar vi en liten intervju med årets nobelpristagare i litteratur. När jag försöker lära tioåringen hemma vad han heter för att hon ska kunna chocka fröken, undrar ungen väldigt klokt:
1. Varför har mänskan så himla många namn? Hon räknar dem till fem där Le är extra märkligt. 2. Hur kul är det att heta Marie om man är kille?
3. Varför gör föräldrar så?

Jag har inte läst honom. Den sanningen kan jag gott bjussa på. Människor som ägnar alltför stor kraft åt att dölja sina kunskapsluckor möter jag numera med ett lågintensivt förakt. Kultur-Sverige vimlar av människor som yrar om böcker de inte har läst, filmer de inte sett, dikter de inte förstår. Man blir trött i öronen av alla orden. Yr. Ibland illamående.
Jag förstår inte varför de låtsas. En människa kan inte ha läst allt. Inte hört allt. Inte sett allt.
Det är omöjligt, rent fysiskt.

Jag ska förstås inte avslöja allt Le Clézio säger i intervjun men han berättar bland annat vad han gör när han inte författar.
Jo, han gillar att titta på fåglar. Och han dagdrömmer!
Ni som följt denna tramsiga blogg vet att jag också dagdrömmer. Ni vet att en del i min omgivning anser att dagdrömmande inte hör hemma i vuxenvärlden. De mest illasinnade förväxlar oss dagdrömmare med dagdrivare.
Men bryr vi oss, Jean-Marie och jag? Nä. Vi sitter bland fågelkvittret och drömmer oss fria.

Konst, del I. Den om investeringen.

Jag var fattig när jag bestämde mig för att investera i konst. Ordet relativt är på sin plats här. Jag svalt inte. Jag levde i en samtid som var ljus och hade tid att planera för en framtid, som jag också trodde skulle bli ljus.
Men pengar till annat än det absolut nödvändigaste hade jag inte.
I min värld hör inte konst dit.
Jag är uppvuxen på Lidingö. Om du är fördomsfullt lagd har du kanske redan bilden klar för dig; en sekelskiftesvilla, parkliknande tomt, salonger fyllda med tavlor. Glöm allt sånt. I mitt barndomshem hade vi kartor på väggarna och en turistbonad från Egypten förställande en dromedar samt en tavla föreställande pappa. Jag kunde ligga under bonaden i timmar och drömma om öknen. Porträttet var naturalistiskt så till vida att man såg att det föreställde ett manshuvud men vad det hade med min pappa att göra vet jag fortfarande inte.
Vi var ändå väldigt stolta över bilden som skulle föreställa far.
Varför dromedar på en bonad? När pappa var ung tröttnade han på att klafsa omkring på myrarna i Västerdalarna och rymde till Göteborg för att ta hyra på en båt. Han ville se världen, företrädesvis världen kring Östersjön, men kunde inte engelska och fattade inte att han att skrev på för en resa över Biscaya och vidare till Egypten.
Det blev en lång resa. Både för honom och dromedaren.

Nå, till min investering.
Jag var väl cirka 20 när det slog mig att jag skulle försöka tänka bortom det omedelbara behovet av ytterligare ett par byxor. Jag hade varit på en middag, en av gästerna var konstnär. Trevlig konstnär till och med, och man ska aldrig underskatta trevlighet vid köpbeslut.
Senare fick jag höra att konstvärlden - vilka den nu bestod av - t r o d d e på mannen. Det vill säga, mannens begåvning skulle en dag komma att mätas i pengar. Så läste i alla fall jag undertexten och tolkade middagsgästernas nickande. Någon skulle casha in, vad det led. Det var allas förhoppning.
Även konstnärens, tror jag.
Och inte minst min.

Jag gick på vernissage. Möttes jag av dystra målningar i grått, svart, vitt och grönt. ”Tur att jag har fantasi”, tänkte jag. ”Den här bilden får bli rasande forsar. Den här hav och himlar. Kanske hittar jag till och med en dromedar i eländet.”
Man kan säga - helt riktigt - att jag inte förstod konsten.
Man kan också säga som det var:
Att jag inte tyckte om den.
Precis när jag tänkte lämna galleriet för att ändå satsa på jeansen klev en konstförening in. De vandrade lokalen runt, parkerade sig till slut framför den tavla som jag tyckte minst illa om av alla de tavlor jag egentligen starkt ogillade.
”Hmm” sa den som uppenbarligen var konstföreningens ordförande. ”Intressant” sa en dam. Jag hörde dem humma. Såg deras huvuden göra ett sista beslutsamt och gemensamt knyck. Då! Rusade jag fram till galleriägaren, pekade på den tavla hela konstföreningen just bestämt sig för och sa högt:
-Den ska jag ha!
Jag berättade om köpet för mina vänner. Några skrattade. Några kommenterade det förslagna i mitt beteende. Några, som verkade kunna konst, försökte sig på tolkningar. Inte i någon fanns en vilsen dromedar eller en visslande fors. Andra, som inte brydde sig vidare om konst, sa att konstnären i alla fall inte snålat med färg. Någon ogillade att jag hade döpt min tavla för kluddet.
Jag har tavlan kvar.
Har jag blivit rik på min investering?
Nej.
Har jag blivit lycklig av min konst?
Inte särskilt.
Har jag ångrat mitt köp?
Aldrig.
Varje gång jag hör konstnärens namn hajar jag till. Genom tavlan har jag motvilligt, kan man säga, följt en svensk konstnär men också hans kollegor och rivaler. Plötsligt kan jag sätta in hans tavla i ett sammanhang. Nu kan jag ord som proveniens och a tergo. Det han målat efter kluddet tycker jag är bättre - nu kan jag förklara varför. Min kallhamrade investering blev helt enkelt startskottet till en privatfinansierad bildningsresa.
Igår kom katalogen från auktionsfirman Bukowski - ”Modern + contemporary & design”. Jag läste - och där fanns han ju! Eller i alla fall hans tavla. Det är en lika dyster sak som den jag har på väggen. Men utropspriset! Jag skulle kunna köpa drösvis med byxor för pengarna. Eller vackra bonader med dromedarer.

P.S. Bukowskis kataloger, som ges ut inför deras auktioner, är fantastiska. Auktionerna är öppna för allmänheten. Här finns massor att lära: om konstnärer, svenska och utländska, om design genom tiderna, om mattor, smycken, kläder. Har du möjlighet, läs dem. Eller gå dit och vidarutbilda dig.

Konst? Nä, pengar, hat och döden!

Jag ska skriva om konst. Bli inte rädd nu. Det kommer inte vara invecklade betraktelser om spatiala rum utan handla om:
1. En investering.
2. En hämnd.
3. En nära döden-upplevelse.
Jag delar upp berättelserna. Vår duktiga webbgeneral Jenny Morelli menar att en blogg ska vara kort. Hon är även en lysande psykolog för hon skriker aldrig över storrummet där vi arbetar:”Stina, du skriver för j-a långt! Ingen, absolut ingen, orkar läsa dina tröttande bokstäver staplade på varandra!”
Nej, Jenny låter blicken vänligt fara över alla i rummet och kvittrar att det nu är klarlagt att de mest lästa bloggarna är korta och innehåller bilder, samt känslor.
Jag vet att hon tänker på mig och jag är tacksam för att hon framför kritiken så fint.
Tyck inte synd om mig. Det gör inte jag.
Varför plötsligt skriva om konst?
Ingen aning. Kanske för att jag cyklade extra fort i morse. När jag var på väg över bron till fastlandet hade kylan precis krupit ur kläderna och kroppen. Jag var glad, såg det ångande havet och tänkte: ”Som en tavla! Ja minsann, jag cyklar i en tavla!”
Det och Bukowskis två tunga kataloger med titeln ”modern + contemporary art & design”, som damp ner i brevlådan igår, ligger till grund för Konst, del I, den om pengar.
Så fort jag får tid skriver jag.