Harmoni? Nä, en spark i duktiga mamma-magen

Jag frågade sonen igen.
Det var juli och vi hade plockat kantareller. Han var väl elva.
Nu är det viktigt att det här inte hamnar snett från början. Jag gillar att plocka svamp. Så långt är allt rätt. Jag älskar min son. Därom råder inga tvivel. Men svamp plockar vi sällan tillsammans. Räknar vi bort de få gånger det hänt kan man väl sammanfatta just den aktiviteten med ett aldrig.
Nu hade vi gjort det två dagar i rad.
Jag strålade. Den lilla korgen var full. Jag tänkte där vi travade omkring i skogen på ön: ”Vilka dagar! Så roligt att vi hinner prata, skratta. Så fint att jag kan ge…”
Något mer än vanlig lycka smög emellertid sig in i tankeflödet. Något belåtet, ja, något lite självgott. Mitt i allt det fina kände jag mig plötsligt så d u k t i g. Inför vem? Sonen? Jag hade knappt hunnit tänka ordet svampmacka förrän jag glömde honom och solen och blåbärsriset. I stället la jag all min kraft på att bocka av i min mentala mamma-bok, den som läses upp hos shrinken vid 50 eller hos Sankte Per om man är lagd åt det hållet, han ni vet vid porten.
Jag hade presterat. Igen.
Jag är en person som presterar. Det skäms jag inte för. Jag är till och med stolt över förmågan att leverera men när det gäller barn (alltså utöver sånt som barn bör kunna kräva av oss vuxna i form mat, närhet, vatten, värme och rimligt hela kläder) så tycker jag att det är dåligt att tänka i termer av duktighet. Det är ganska kackigt, om jag ska vara ärlig.
I stället för att njuta började jag jämföra mig med andra. Vilka skulle jag berätta svamphistorierna för? Vem skulle jag kunna trycka till en aning? Kia, Eva, Lena? Möjligen. Mamma? Aldrig, funkar inte. Cecilia? Nej, hon plockar säkert svamp med sina ungar. Eller simmar. Eller pusslar. Jag kalkylerade och sonen förvandlades till staffagefigur i min mammaframgångssaga.
Det känns lite skämmigt att skriva det här men jag gör det i alla fall. Varför? För jag vet att många andra känner likadant. Och för jag ju vet att hämnden kommer. Barnets hämnd. Läs vidare – om du orkar.
Nästa dag längtade jag efter repris. Ville förädla, göra de enskilda händelserna till något större. En gång är ingen gång, heter det ju. Två på väg att bli en vana. Tre är något inbyggt, livsnödvändigt. Nästan genetiskt. Jag ville att våra svampstunder skulle vara nödvändiga.
Så jag frågade igen:
-Du, ska vi gå ut och plocka svamp?
Pojken såg på mig med sina fina ögon. Tyst stod han. Länge. Kanske hade jag varit lite för ivrig? Hörde jag inte en liten suck precis innan han skulle svara? Så knallade han iväg mot stövlarna i hallen, grabbade tag i korgen, vände sig för att se om jag kom efter och sa mycket lugnt:
-När tar smärtan slut?
Så gick han ut.