Om augusti

Jag ville göra min minsta dotter lite gladare, få henne att för bara några sekunder släppa tankarna på katastrofen.
Vi pratade väder.
Aldrig tidigare har jag fokuserat så på snöblandat regn och årstidernas växlingar.
Det var på blodigt allvar.
Jag menar det, på blodigt allvar.
Vi stod vid randen av ett stup, både hon och jag.
Nu hakade jag i varje ord hon sa, varje utandning. All sorg och rädsla försökte jag stänga ute med hjälp av hög- och lågtryck.
-Du sötnos, vad är bäst - snövit vinter eller mild sommar?
-Vinter. Man blir glad av snö. Man kan bygga med snö, om det är kram. Men det är fint med torr snö också.
-Om du får välja – tar du de mörka dagarna före jul eller de ljusare som kommer i mars?
-De ljusare såklart. Fast då dröjer det ju långt till julklapparna. Men om jag bara ska tänka på vädret så gillar jag det ljusa.
-Jag tycker om våren med de illgröna bladen och ljusa, lite krispiga kvällarna. Och du?
-Så klart.
-En riktigt varm sommardag då, du vet när luften över asfalten flyter, slår den en vårmorgon med kvillrande fåglar?
-Barn växer mest på sommaren, vet du det mamma? Alla barnens skor är för små när skolan börjar, säger min fröken. Men det måste väl bero på hur stora skor man köper på våren?
-Ja, det är klart. Om du får bestämma, vilken månad skulle du inte kunna vara utan?
-Jag vill ha alla. Till och med november. Då fyller du år.
-Men om du måste välja en favorit?
-Då tar jag en augustikväll.
-Varför?
-Det är så vackert i luften då, allt det där tunga, milda.

Allt det där tunga, milda.
Kan en augustikväll beskrivas bättre?

Vem är tomten på Strandvägen?

Varje dag, ett drama.
Eller djama som förrförre Dramaten-chefen Ingrid Dahlberg skulle säga. Hon, liksom mitt yngsta barn, talar så underbart utan rullande r.
De säger bollaj, kojvaj, joligt.
De hävdar att maj, juni, juli är månader utan äj.
Det är fint.
Nå.
Varje dag cyklar jag förbi husen på Strandvägen och våren 2008 upptäckte jag en balkong med en stor röd neontomte som försökte ta sig över räcket. Där fanns också grönt pynt i plast, tomtens stege förstås och över allt lyste en lykta, finurligt hopsatt av en gnistrande ljusslinga. Man kan säga att balkongen helt dominerades av denna upplysta tablå över en tomtes kamp mot ensamheten.
Finstämt och diskret är inte ord som passade på arrangemanget. Samma tomte dinglande från en mexitegel-villa i slutet på maj skulle signalera kitsch och kulturskymning.
Världen är orättvis, tänkte jag när jag cyklade till jobbet.
Morgon och kväll, hela våren, tittade jag upp på tomten. Tankarna tog fart. Säkert hade mannen, för jag såg en åldrande vänlig bostadsrättsinnehavare framför mig, halkat när han skulle ta ner julstjärnan i fönstret och hela nedmonteringen av julen hade därmed tragiskt avstannat.
Mannen var död insåg jag.
Kanske bråkade barnen om våningen och pengarna så mycket att ingen ville förbarma sig över den kämpande tomten. Den blev hängande bland kvillrande koltrastar och skrålande storstadsmåsar.
Sånt är förnedrande för tomtar.
Mannen fick i alla fall uppleva en sista jul, tänkte jag.

Igår cyklade jag som vanligt förbi huset och upptäckte återigen tomten. Men inte bara den. Varje fönster ut mot vattnet sprakade av julstjärnor, ljusstakar och vitt tomteskäggsfluff! Och tittade det inte fram en tomte i manshöjd bakom gardinen?
Han lever, tänkte jag. Mannen lever ju!
Sen slog det mig att tjugonde knut åker julen enligt traditionen ut. Ska gubben låta tomten hänga 10 meter över marken genom denna vår och sommar också ?
Vad är det för fel på människan?
Jag var redan sen och borde cykla vidare, men blev stående. Vad är det i den mannen som gör att han inte kan släppa julen? Inte kan gå vidare i sitt liv? Jag svängde in på tvärgatan, stirrade upp mot våningsplanet. Ett fönster skymdes helt av en julgran med enbart röda, stora julgranskulor. Granen var enorm – hur i hela friden han fått in den i lägenheten? Kran? Inhyrda bärare? Barnen? Nä, tänkte jag föraktfullt, de har säkert inte lyft ett finger.
Den mannen - det är tydligt - bär sin dröm om en evig jul ensam.
I ett annat fönster såg jag mer tomteskäggsfluff, mängder av ljusstakar. I rum efter rum såg jag rött. Jag skymtade ett underbart kassett-tak täckt med juldekorationer.
Jag kunde inte sluta titta.
Nu kan jag kan inte sluta tänka på de här tomtarna; den i neon och den som hasar omkring i den enorma lägenheten.
Jag skulle så innerligt gärna veta vem han är. Jag hoppas att min lilla text inte andas det minsta förakt, för det känner jag inte. Bara nyfikenhet. Jag kommer att möta både människan och den passionerade inredningen med största respekt.
Så. Känner du någon som kanske känner någon som känner den, eller kanske de, som bor på Strandvägen…äh, jäklar, jag har ju glömt att kolla vilket nummer huset har.
Jag gör det i kväll.
Tvärgatan heter i alla fall Grev Magni.
Har du vägarna förbi - lyft blicken en aning.
I de rummen bor en hemlighet, tror jag.

Dikt i signad juletid

Ingen gran inga barn inte en
klapp våga vägra tipp tapp
inget pepparkaksslott inget
hoho ingen fåle i nåt apelgrått
bort med önskelistor lussebröd
Sankt Nikolaus är död ingen
mandel i gröten ingen Staffan
aldrig mera någon stalledräng
ingen bakfull tomte i en
barnasäng inget pappersprassel
inga russin under
skorna ingen stjärna ingen
tärna inget elljustrassel

Modig man

Lidingös camorra

I går skulle jag hämta nya kontaktlinser på Posten. Eller Posten förresten, våra paket finns numera i öns tidnings- och spelaffär. Det doftade bryggkaffe och stekt korv. Spelare följde travloppen på tv-apparater eller satt vid runda bord och läste listor. Vid en monitor stod två män: medelålders, ordinärt klädda. Precis när jag skulle ta emot mitt paket hörde jag dem nämna en barndomsvän, en numera mycket känd man. Tankarna tog fart. Vilka var de? Kände jag inte de flesta av min väns vänner? Nu kunde jag inte sluta lyssna, låtsades leta efter bilnyckeln i väskan och blev stående två meter från dem när en av männen sa, uppenbarligen syftande på en av mina närmaste vänner:
-Du vet, han klev av horan och sa att ”det här var ju inte så jävla bra”.

Jag har nyligen genomgått ett begåvnings – och personlighetstest. I slutet på den långa och vänliga genomgången av resultatet avslöjade personlighetstestaren att de hade utfärdat en ”urspårningsvarning” på mig. Ytterst måttlig visserligen, inget att fästa något avseende vid, men under mycket stark press kunde den här egenskapen förstärkas hos just mig. Jag har aldrig i mitt underbara och snart 25-åriga journalistiska yrkesliv kommit ens i närheten av det jag kallar stark negativ stress men under den halvminut som passerade innan mannen avslöjade min egenhet, hann jag måla upp de mest fasansfulla bilder av mänsklig urspårning. Tänk om jag vid mycket hård press blir fullständigt sjövild, tuggar fradga, skriker vidrigheter till människor? Tänk om personlighetstestaren ville varna mig – och kanske min arbetsgivare som ju betalt undersökningen - för att jag vid extrem stress tar till extremt våld? Vad kostar inte en bärsärkagång i form av sjukskriven personal, debriefing, inköp av ny inredning?
Ja herregud, vad vet man om sitt innersta?
Allt det hann jag fundera över innan han klämde ur sig att ”vår undersökning visar att du vid extrem stress kan du bli väldigt kreativ”. Kreativ?! När blev det något att vara rädd för? Jag tänkte att den där urspårningsinformationen hade min arbetsgivare kunnat få väldigt mycket billigare från min mamma som alltid hävdat att jag har ett rikt inre liv, en nåd som är ytterst få förunnad. Men den vänlige mannen menade förstås ”föööööör” kreativ tänkte jag, annars hade det ju inte utfärdats varning på ett så milt men ändå högtidligt sätt.

Detta personliga särdrag i kombination med den chockartade information som de mystiska männen i spelbutiken levererat, triggade igång mig. Visste min väns fru att han gick till prostituerade? Hur hade han kunnat dölja det för oss? Vad skulle hända när pressen fick nys om det? Och vilka var männen som skröt om min kompis besök i horhusen? Såg de inte lite sjaviga, lite… ja…kriminella ut?
Jag hade gått in i öns tidningskiosk/spelbutik/postkontor för att hämta ett paket med endagslinser. Tio minuter senare lämnade jag butiken med information som skulle krossa en man, en familj, ett helt samhälles bild av en älskad människa.
Jag bar en mans liv på mina axlar. Jag skulle förlora en vän. Han sin heder.

Hemma väntade middagen. Mannen var också makens vän. Kanske mer hans vän än min, om jag ska vara ärlig. Jag drog hela historien om kontaktlinserna, hororna, männen i spelhålan, vår vän numera djupt insyltad i den undre världen. Jag var saklig. Maken tittade på mig med sina kloka ögon. Lite bekymrad var han, det såg jag, men märkligt avspänd ändå.
-De där männen, undrade maken, pratade de om bilar?
Bilar, tänkte jag och såg framför mig shoot outs i stulna bilar utanför Konsum där barn och åldringar fick kasta sig handlöst för att undkomma kulorna från k-pistarna.
-Talade de om bilar, envisades maken.
Nä, som jag minns det talade de om en ond, grym värld där våld är vardag och kvinnor skändas. ”Lidingös camorra”, viskade jag men maken ville inte lyssna. Förvandlingen av statliga posten till den privata spelbutiken är genial, tjatade jag vidare. Här kunde de båda männen tvätta svarta pengar vita. Här hade de full kontroll över inkommande paket, kunde styra utförseln av tjuvgods (förmodligen tonvis med knark). Maken spetsade lugnt en bit mozzarella med gaffeln. Jag blev allt mer frustrerad. Menade människan som jag delade liv och just nu en pastarätt med, att bilmekar på någon vis lättare kunde kopplas till prostitution!? Höll maken fullständigt på att spåra ur?
Kanske befann han sig i chock, tänkte jag.
– Du vet, sa han lugnt, den där låga vagnen som bilmekaniker ligger på, som de rullar in under bilar? Den kallas för hora. Märkligt, men så är det. Kan det ha varit så att männen pratade om en vän som var bilmekaniker? Att deras vän, som kanske heter som vår, kollat underredet på en bil med hjälp av en sån vagn? Rullat fram, klivit av vagnen och berättat att bilen var rejält risig? Det kan ha varit kardanaxeln, bromsskivorna, hela karossen kan ju ha rostat sönder. Han kanske just insett att bilen var ett vrak. Då säger man kanske: ”Det här var ju inte så jävla bra.” Kan det vara så?
Jag satt tyst. Stirrade ner i spagettin.
Ja, tänkte jag. Så kan det ha varit. Så var det säkert. Horan var en vagn. Vännen var någon annans vän. Och männen var som vilka män som helst.
Varning utfärdas. Kombinera aldrig postala ärenden i spelbutiker med information som kan fungera ytterst pressande om du är en person med extremt kreativ läggning. Det kan sluta hur som helst. Det kan spåra ur fullständigt. Tur att maken är av det normalare slaget.

Dumma saker jag lyckligtvis inte sagt

En väns pappa.
Han skulle ha sitt första möte med personalen på det internationella hjälpkontoret i ett hårt drabbat afrikanskt land. Han var deras nye chef, utsänd av FN, och ville göra ett gott intryck, gjuta mod och kraft i de tröttkörda medarbetare han nu skulle leda. Han var en man som klarade –och gillade – att ha många bollar i luften. Det ville han att de skulle veta. Han sträckte ut händerna i luften, log och sa:
-I like to keep my balls in the air.

En vän.
Hon var utbytesstudent i USA och ombads på första lektionen att berätta lite om Sverige; fanns det kanske något uttryck som var typiskt svenskt? Jorå, många svenska talesätt är lite speciella. Hon sa:
-For example, to have a prick over the eye.

En vän.
Han skulle träffa sin pappa och dennes nya engelsktalande fru. Det var första mötet och han var lite nervös. Ville förstås att hon skulle tycka om honom. I trappen träffade han en granne som ville diskutera ombildningen av husets hyresrätter till bostadsrätter. Samtalet drog ut på tiden och han fick bråttom, rusade till restaurangen där pappan och kvinnan väntade, räckte fram handen och flämtade:
-I am sorry I am late, I was talking with a neighbour about making the house into a condom.

Trevlig helg!

Kaos i glaset

1. Kaos betyder utveckling på kroatiska, kinesiska, finsk-ugriska.
2. Är du en människa som upplever glaset som halvfullt eller halvtomt?

Kunde jag skulle jag utrota dessa två meningar.
Jag hatar dem.
De är meningslösa.
De är pretentiösa.
De används ofta av amatörpsykologer som tror sig veta mer om livet än andra, som tror sig ha kunskapen att utifrån bilden av ett glas kunna bedöma en människa.

Är jag väldigt törstig önskar jag att glaset innehöll mer.
Mer har jag inte att säga om ett glas vatten.