Jag växte upp med en älskad hund: blandras, intelligent, fina vallegenskaper.
För att den här berättelsen ska bli begriplig är det mycket viktigt att jag avslöjar hundens ras.
Glöm därför inte bort namnen nu:
Lunnehund och norsk buhund.
Två urgamla nordiska raser i en fantastisk blandning.
På en fest talade vi om hundar och då hände det som händer mig ibland. Jag förlorade mig i andra tankar. Jag har, som en del stackars läsare av denna blogg blivit varse, redan skrivit om mitt dagdrömmeri. (Ältat, skulle en del säkert hävda.)
Men medan dagdrömmeri är en aktiv handling, en medvetet riktad avslappning kan man säga, handlar det här mer om en partiell nedsläckning av hjärnan.
Jag vill hävda att jag sover trots att ögonen är öppna.
Man ska inte sova på fest.
Det är oartigt, särskilt att sova under middagen.
Det hela ter sig dessutom extra konstigt om man är spik nykter.
Nå.
På festen tittade jag på min bordsherre. Jag såg hans mun röra sig. Jag hade säkert berättat att min älskade hund nu var död. Att hunden betytt oerhört mycket för mig. Så hörde jag plötsligt mannen tala väldigt högt, väldigt nära mig, och insåg att jag måste ha tagit några sekunders mikrosömn. Han försökte helt enkelt väcka mig med en fråga.
Det måste ha låtit ungefär så här: (Jag illustrerar med hjälp av bokstävernas storlek.)
-Vad var det för ras på din hund?
-Vad var det för ras?
-Vad var det för ras?
-Vad var det för ras?
-Vad var det för ras!?
Då! Vaknade jag! Sa:
- En korsning mellan lunnehund och norsk fjordlax. Två urgamla nordiska raser.
Sen tvärdök jag i tallriken.
Tur att det inte var soppa.
Tuesday, September 23, 2008
Thursday, September 11, 2008
Till min son; somt jag inte har berättat
En kväll ville maken och jag veta lite mer om sonens liv (ja, främst om hans fredags- och lördagsnätter). Vad gör han? Vilka gör han det med? Vi kände oss plötsligt utanför och ville att han skulle tala med oss.
-Varför då? svarade han. Ni berättar ju aldrig vad som hände när ni var 17. Jag vet ingenting om hur ni hade det när ni var unga. Ingenting!
Berättar – aldrig!? Jag?! Har jag inte strösslat med historier ur mitt liv?
Frågar du maken skulle han svara: ”Jodå, alldeles för ofta.”
När jag cyklade till jobbet i morse tänkte jag vidare. Kanske har sonen rätt? Har mina anekdoter stannat vid de milda åren, de före 12? Hängt fast vid det sockersöta; dagarna i blåbärsskogen, sommaren då vi lekte flottare i Dalarna, överlevnadsblandningen av nötter, russin och krossad choklad från Winner som mamma stoppade i anorakens bröstficka när första snöstormen kom till ön och vi skulle ut och leka. Jag, som kände mig lite svag redan i farstun, var tvungen att stärka mig med både min egen överlevnadsblandning och lillebrorsans. Han var så rund och go och livlig ändå.
De är minnen - halvt verkliga, halvt fabricerade – som jag tycker att jag generöst delat med mig av. Men frågan är: Vad hände åren efter de sockersöta? Har jag listigt rasslat förbi dem för att göra mig lite finare? Lite bättre?
Jag flyttade hemifrån tidigt, till ett stort hus av pepparkakstyp från 1908. Säkert k-märkt. Ägarna skulle till Schweiz och rädda världen via något FN-organ. De hade tidigare räddat världen i Afrika och senare i England. I våra ögon var de hjältar (i ärlighetens namn mest för att de lät oss fem ungdomar ta hand om huset medan de var borta).
I hyresavtalet ingick även en hund och en segelbåt.
Fortfarande i dag förstår jag inte varifrån dessa föräldrar hämtade sitt mod. Mamman är psykolog - borde hon inte haft insikt i 17-åringars hjärnor? Pappan - läkare. Herregud, borde de inte ha förstått?
Nå.
Här, min älskade son, är några saker som hände för länge sen. Här alla vuxna som vojar sig över dagens ansvarslösa ungdomar. Jag tar den korta listan:
1. Huset brann. Inte hela men delar av övervåningen och taket. Vattenskadorna letade sig neråt i trossbottnar och golv.
2. Båten seglade på ett grund.
3. En månadslön försvann. Någon av oss hade slarvigt lagt pengar på hallbordet strax före en fest och plötsligt var de borta. Det visade sig att hunden käkat upp hela sedelbunten. Vi ringde polisen, de gav oss rådet att leta hundbajs i trädgården och sen skicka hela klabbet till Kriminaltekniska laboratoriet, SKL, i Linköping. Kunde man bara hitta några sedelhörn skulle vi få ut pengar på försäkringen. (Fortfarande i dag hör jag hur man skrattar sig igenom personalmöten och fikaraster på alla Sveriges polisstationer när den här historien berättas.)
4. Allt av växtkaraktär dog. Antingen var vi olyckligt kära och tappade greppet om det levande. Eller så lyckligt förälskade att vi gav fan i blommor och blader.
5. Hunden började gå i cirklar på hallmattan. Stannade aldrig. Skickades till hundpsykolog i Uppsala. Återkom inte.
6. En morgon hittade jag en liten människa på hatthyllan. Hon sov. Fortfarande i dag vet jag inte vem hon är.
7. Vi drack. Vi gjorde annat. Det fanns ibland ingen hejd på eländet.
8. Slutligen imploderade septiktanken. Hela härligheten föll ihop och fick grävas fram.
I ärlighetens namn ska jag säga att vi var strävsamma i det vi just då höll på med; plugg eller jobb. Det var, vill jag hävda, inte fullständigt tomt i skallen på någon av oss. I dag är alla ansvarsfulla medborgare och trevliga typer överlag.
Segelbåten lagades och såldes. Hunden är dess värre, men helt naturligt död. Huset är i dag anslutet till kommunalt vatten- och avlopp. För några helger sedan firade fastigheten Tallen 100-årsjubileum. Vi var bjudna.
-Varför då? svarade han. Ni berättar ju aldrig vad som hände när ni var 17. Jag vet ingenting om hur ni hade det när ni var unga. Ingenting!
Berättar – aldrig!? Jag?! Har jag inte strösslat med historier ur mitt liv?
Frågar du maken skulle han svara: ”Jodå, alldeles för ofta.”
När jag cyklade till jobbet i morse tänkte jag vidare. Kanske har sonen rätt? Har mina anekdoter stannat vid de milda åren, de före 12? Hängt fast vid det sockersöta; dagarna i blåbärsskogen, sommaren då vi lekte flottare i Dalarna, överlevnadsblandningen av nötter, russin och krossad choklad från Winner som mamma stoppade i anorakens bröstficka när första snöstormen kom till ön och vi skulle ut och leka. Jag, som kände mig lite svag redan i farstun, var tvungen att stärka mig med både min egen överlevnadsblandning och lillebrorsans. Han var så rund och go och livlig ändå.
De är minnen - halvt verkliga, halvt fabricerade – som jag tycker att jag generöst delat med mig av. Men frågan är: Vad hände åren efter de sockersöta? Har jag listigt rasslat förbi dem för att göra mig lite finare? Lite bättre?
Jag flyttade hemifrån tidigt, till ett stort hus av pepparkakstyp från 1908. Säkert k-märkt. Ägarna skulle till Schweiz och rädda världen via något FN-organ. De hade tidigare räddat världen i Afrika och senare i England. I våra ögon var de hjältar (i ärlighetens namn mest för att de lät oss fem ungdomar ta hand om huset medan de var borta).
I hyresavtalet ingick även en hund och en segelbåt.
Fortfarande i dag förstår jag inte varifrån dessa föräldrar hämtade sitt mod. Mamman är psykolog - borde hon inte haft insikt i 17-åringars hjärnor? Pappan - läkare. Herregud, borde de inte ha förstått?
Nå.
Här, min älskade son, är några saker som hände för länge sen. Här alla vuxna som vojar sig över dagens ansvarslösa ungdomar. Jag tar den korta listan:
1. Huset brann. Inte hela men delar av övervåningen och taket. Vattenskadorna letade sig neråt i trossbottnar och golv.
2. Båten seglade på ett grund.
3. En månadslön försvann. Någon av oss hade slarvigt lagt pengar på hallbordet strax före en fest och plötsligt var de borta. Det visade sig att hunden käkat upp hela sedelbunten. Vi ringde polisen, de gav oss rådet att leta hundbajs i trädgården och sen skicka hela klabbet till Kriminaltekniska laboratoriet, SKL, i Linköping. Kunde man bara hitta några sedelhörn skulle vi få ut pengar på försäkringen. (Fortfarande i dag hör jag hur man skrattar sig igenom personalmöten och fikaraster på alla Sveriges polisstationer när den här historien berättas.)
4. Allt av växtkaraktär dog. Antingen var vi olyckligt kära och tappade greppet om det levande. Eller så lyckligt förälskade att vi gav fan i blommor och blader.
5. Hunden började gå i cirklar på hallmattan. Stannade aldrig. Skickades till hundpsykolog i Uppsala. Återkom inte.
6. En morgon hittade jag en liten människa på hatthyllan. Hon sov. Fortfarande i dag vet jag inte vem hon är.
7. Vi drack. Vi gjorde annat. Det fanns ibland ingen hejd på eländet.
8. Slutligen imploderade septiktanken. Hela härligheten föll ihop och fick grävas fram.
I ärlighetens namn ska jag säga att vi var strävsamma i det vi just då höll på med; plugg eller jobb. Det var, vill jag hävda, inte fullständigt tomt i skallen på någon av oss. I dag är alla ansvarsfulla medborgare och trevliga typer överlag.
Segelbåten lagades och såldes. Hunden är dess värre, men helt naturligt död. Huset är i dag anslutet till kommunalt vatten- och avlopp. För några helger sedan firade fastigheten Tallen 100-årsjubileum. Vi var bjudna.
Wednesday, September 3, 2008
Tänk så lite som möjligt
För ganska många bloggar sen skrev jag om mina dagdrömmar. Att tanken plötsligt bara vinglar iväg. Jag drömmer ofta att jag äger städer, länder, platser i himlen, att jag räddar livet på människor. En gång drömde jag att ett gigantiskt transportflygplan cirklade över vår tomt. Plötsligt öppnades en lucka och ut virvlade enorma mängder miljondollarsedlar (det fanns sådana i drömmen, sedlar breda som albatrossvingar). Jag stod i grönskan och kunde inte göra annat än se hur min trädgård pengabombades av främmande makt. Äppelträd, vinbärsbuskar och barn försvann under de prasslande sedelmassorna. Som en höstdag då en plötslig frost nyper löven av alla träd. Förmodligen var hela aktionen ett tack för tidigare utfört stordåd.
I min förra blogg garderade jag lite fåfängt, kvittrade att det säkert finns en psykiatrisk diagnos för mitt beteende. Varför räddar jag livet på människor? Varför får jag alltid egna fördelar i mina drömmar?
Frågorna är adekvata, men svaren bryr jag mig inte om det minsta. Skulle jag drömma att allt gick åt helvete vore jag ju ingen dagdrömmare utan en mardrömmare (nytt ord!). Vem vill vara det?
Nå. Jag hävdar, utan någon som helst medicinsk bakgrund, att jag är rimligt frisk.
Nu har jag fått många reaktioner.
Någon sa: ”Åh så fantastiskt! Jag skulle också vilja kunna drömma mig bort. Det verkar så befriande ovuxet.”
Någon skrev: ”Jag dagdrömde alltid som barn men jag har tappat förmågan. Jag saknar det så.”
Någon bad till och med om goda råd, av typen: ”Fyra steg till ett fungerande dagdrömmeri. ”
Jag har inga råd att ge.
Men reaktionerna fick mig att fundera. Många nämnde nämligen det ovuxna i beteendet. Det verkar mena att bara barn dagdrömmer. Jag gick tillbaka i minnet: Fanns det något när jag var barn som jag trodde att jag absolut inte skulle göra som vuxen? Något som inte var vuxet?
Svaret är: Nästan allt.
Jag trodde till exempel i min barnsliga naivitet att alla stora beslut i livet skulle vara väl förberedda. Att ett gigantiskt tankearbete, långa diskussioner och en gedigen research med minst 15 samtal till berörda instanser alltid föregick ett VIKTIGT BESLUT. Man skulle gärna ha högskoleutbildning, i alla fall något eftergymnasialt för att klara av beslutsfattandet.
Men nu inser jag hur fel jag hade.
Inte ett stort beslut i mitt vuxna liv har jag lagt mycket tankemöda på. Betyder det att jag är en virrpanna? En människa utan förmåga till logiskt tänkande? Nä, inte alls. Jag är hur sorterad som helst, finns inte ett glapp mellan synapserna vad jag vet.
Än, får man kanske tillägga.
Nu ger jag dig några exempel på livsviktiga beslut jag fattat utan att tänka (ja, du fattar vad jag menar):
1. Bostad. Villan köpte vi efter att jag hade sett den en gång. Maken ville snickra och på visningen kunde jag konstatera att hela huset var av trä. Mycket att göra med andra ord. Vi slog till. Ingen av oss hade fast inkomst.
2. Barn. Alla ungarna kom till utan minsta planering. Vore jag religiös skulle jag börja varje dag på knä i tacksamhet över dessa tre underbara, helt oplanerade människor.
3. Jobb. En del kvinnor, särskilt yngre tror jag, ägnar mycket tid åt så kallade karriärstrategier. Det verkar betrakta livet i tydliga steg som alltid leder framåt, alltid uppåt. Jag tänker varje gång jag byter jobb: Sköter jag nu detta efter bästa förmåga så ordnar det sig nog med karriären vad det lider.
Är jag naiv? Dum i huvudet?
Jag tänker att det mesta löser sig.
Sorgerna kommer ändå.
Har du – ung eller gammal – som orkat läsa ända hit någon åsikt om mina tankar kring vådan av alltför mycket planerande? Maila gärna.
I min förra blogg garderade jag lite fåfängt, kvittrade att det säkert finns en psykiatrisk diagnos för mitt beteende. Varför räddar jag livet på människor? Varför får jag alltid egna fördelar i mina drömmar?
Frågorna är adekvata, men svaren bryr jag mig inte om det minsta. Skulle jag drömma att allt gick åt helvete vore jag ju ingen dagdrömmare utan en mardrömmare (nytt ord!). Vem vill vara det?
Nå. Jag hävdar, utan någon som helst medicinsk bakgrund, att jag är rimligt frisk.
Nu har jag fått många reaktioner.
Någon sa: ”Åh så fantastiskt! Jag skulle också vilja kunna drömma mig bort. Det verkar så befriande ovuxet.”
Någon skrev: ”Jag dagdrömde alltid som barn men jag har tappat förmågan. Jag saknar det så.”
Någon bad till och med om goda råd, av typen: ”Fyra steg till ett fungerande dagdrömmeri. ”
Jag har inga råd att ge.
Men reaktionerna fick mig att fundera. Många nämnde nämligen det ovuxna i beteendet. Det verkar mena att bara barn dagdrömmer. Jag gick tillbaka i minnet: Fanns det något när jag var barn som jag trodde att jag absolut inte skulle göra som vuxen? Något som inte var vuxet?
Svaret är: Nästan allt.
Jag trodde till exempel i min barnsliga naivitet att alla stora beslut i livet skulle vara väl förberedda. Att ett gigantiskt tankearbete, långa diskussioner och en gedigen research med minst 15 samtal till berörda instanser alltid föregick ett VIKTIGT BESLUT. Man skulle gärna ha högskoleutbildning, i alla fall något eftergymnasialt för att klara av beslutsfattandet.
Men nu inser jag hur fel jag hade.
Inte ett stort beslut i mitt vuxna liv har jag lagt mycket tankemöda på. Betyder det att jag är en virrpanna? En människa utan förmåga till logiskt tänkande? Nä, inte alls. Jag är hur sorterad som helst, finns inte ett glapp mellan synapserna vad jag vet.
Än, får man kanske tillägga.
Nu ger jag dig några exempel på livsviktiga beslut jag fattat utan att tänka (ja, du fattar vad jag menar):
1. Bostad. Villan köpte vi efter att jag hade sett den en gång. Maken ville snickra och på visningen kunde jag konstatera att hela huset var av trä. Mycket att göra med andra ord. Vi slog till. Ingen av oss hade fast inkomst.
2. Barn. Alla ungarna kom till utan minsta planering. Vore jag religiös skulle jag börja varje dag på knä i tacksamhet över dessa tre underbara, helt oplanerade människor.
3. Jobb. En del kvinnor, särskilt yngre tror jag, ägnar mycket tid åt så kallade karriärstrategier. Det verkar betrakta livet i tydliga steg som alltid leder framåt, alltid uppåt. Jag tänker varje gång jag byter jobb: Sköter jag nu detta efter bästa förmåga så ordnar det sig nog med karriären vad det lider.
Är jag naiv? Dum i huvudet?
Jag tänker att det mesta löser sig.
Sorgerna kommer ändå.
Har du – ung eller gammal – som orkat läsa ända hit någon åsikt om mina tankar kring vådan av alltför mycket planerande? Maila gärna.
Wednesday, August 27, 2008
Leverera - eller dö!
Nu viner bloggpiskan på redaktionen igen. Jenny Morelli, vår webbredaktör, vädjade till oss spontanbloggare på ett möte. Eller vädjade förresten…får man med orden ”ni är döda!” i en vädjan så inser nog varje vettig människa att det snarare handlar om en mycket skarp uppmaning. Till vad? Att skriva förstås.
Enligt bloggdramaturgin dör man nämligen om man först börjar skriva och sen plötsligt upphör, exempelvis under en kortare semester. Bloggare får inte ta ledigt, enligt Jenny. Eller snarare, det är klart att de får men de ska sammanfatta väder och vind, middagar och människor (helst kända) som de mött under ledigheten. Helst ska de visa bilder på hela klabbet. Allt ska uppdateras 2-3 gånger dagligen.
Jag tänkte, när jag krampaktigt vred servetten i händerna, att bara i en genomsjuk värld är någon intresserad av min semester.
Nu eldade Jenny upp sig (mindre luttrade skribenter skulle i det här skedet inte ha förmåga att läsa in det faktiska berömmet i hennes ord):
-Men var inte så ambitiösa människor! Ni behöver inte skriva så himla långt varje gång! Skriv sämre! Mindre genomtänkt! Bara skriv!
Herregud, tänkte jag, vi har fått en femtekolonnare på redaktionen. Mindre ambitiöst? Sämre?? Finns det en sämre nivå än den jag befinner mig på? Hur lågt vill hon att jag ska sjunka? Hoten växte i min trötta redaktörshjärna, huvudvärkens epicentrum låg nånstans i tinningsloben.
-Men… men..om vi inte har nåt att skriva om då? stammade jag. Och exakt hur kort är kort?
-Äh, skriv vad du åt till lunch! Bara skriv!
Efter mötet försökte jag sammanfatta:
Det finns bara två lägen i livet.
Leverera. Eller dö.
P.S. Till lunch, som åts under ett arbetsmöte med mediabloggaren Olle Lidbom, fick jag en god kycklingsallad som Susanna Berglid hade beställt. Den bestod av kyckling förstås men även gröna bönor, rödlök, tomater och gurka. Jag drack vatten till. Två glas faktiskt. Det var gott. D.S.
Enligt bloggdramaturgin dör man nämligen om man först börjar skriva och sen plötsligt upphör, exempelvis under en kortare semester. Bloggare får inte ta ledigt, enligt Jenny. Eller snarare, det är klart att de får men de ska sammanfatta väder och vind, middagar och människor (helst kända) som de mött under ledigheten. Helst ska de visa bilder på hela klabbet. Allt ska uppdateras 2-3 gånger dagligen.
Jag tänkte, när jag krampaktigt vred servetten i händerna, att bara i en genomsjuk värld är någon intresserad av min semester.
Nu eldade Jenny upp sig (mindre luttrade skribenter skulle i det här skedet inte ha förmåga att läsa in det faktiska berömmet i hennes ord):
-Men var inte så ambitiösa människor! Ni behöver inte skriva så himla långt varje gång! Skriv sämre! Mindre genomtänkt! Bara skriv!
Herregud, tänkte jag, vi har fått en femtekolonnare på redaktionen. Mindre ambitiöst? Sämre?? Finns det en sämre nivå än den jag befinner mig på? Hur lågt vill hon att jag ska sjunka? Hoten växte i min trötta redaktörshjärna, huvudvärkens epicentrum låg nånstans i tinningsloben.
-Men… men..om vi inte har nåt att skriva om då? stammade jag. Och exakt hur kort är kort?
-Äh, skriv vad du åt till lunch! Bara skriv!
Efter mötet försökte jag sammanfatta:
Det finns bara två lägen i livet.
Leverera. Eller dö.
P.S. Till lunch, som åts under ett arbetsmöte med mediabloggaren Olle Lidbom, fick jag en god kycklingsallad som Susanna Berglid hade beställt. Den bestod av kyckling förstås men även gröna bönor, rödlök, tomater och gurka. Jag drack vatten till. Två glas faktiskt. Det var gott. D.S.
Tuesday, July 22, 2008
Harmoni? Nä, en spark i duktiga mamma-magen
Jag frågade sonen igen.
Det var juli och vi hade plockat kantareller. Han var väl elva.
Nu är det viktigt att det här inte hamnar snett från början. Jag gillar att plocka svamp. Så långt är allt rätt. Jag älskar min son. Därom råder inga tvivel. Men svamp plockar vi sällan tillsammans. Räknar vi bort de få gånger det hänt kan man väl sammanfatta just den aktiviteten med ett aldrig.
Nu hade vi gjort det två dagar i rad.
Jag strålade. Den lilla korgen var full. Jag tänkte där vi travade omkring i skogen på ön: ”Vilka dagar! Så roligt att vi hinner prata, skratta. Så fint att jag kan ge…”
Något mer än vanlig lycka smög emellertid sig in i tankeflödet. Något belåtet, ja, något lite självgott. Mitt i allt det fina kände jag mig plötsligt så d u k t i g. Inför vem? Sonen? Jag hade knappt hunnit tänka ordet svampmacka förrän jag glömde honom och solen och blåbärsriset. I stället la jag all min kraft på att bocka av i min mentala mamma-bok, den som läses upp hos shrinken vid 50 eller hos Sankte Per om man är lagd åt det hållet, han ni vet vid porten.
Jag hade presterat. Igen.
Jag är en person som presterar. Det skäms jag inte för. Jag är till och med stolt över förmågan att leverera men när det gäller barn (alltså utöver sånt som barn bör kunna kräva av oss vuxna i form mat, närhet, vatten, värme och rimligt hela kläder) så tycker jag att det är dåligt att tänka i termer av duktighet. Det är ganska kackigt, om jag ska vara ärlig.
I stället för att njuta började jag jämföra mig med andra. Vilka skulle jag berätta svamphistorierna för? Vem skulle jag kunna trycka till en aning? Kia, Eva, Lena? Möjligen. Mamma? Aldrig, funkar inte. Cecilia? Nej, hon plockar säkert svamp med sina ungar. Eller simmar. Eller pusslar. Jag kalkylerade och sonen förvandlades till staffagefigur i min mammaframgångssaga.
Det känns lite skämmigt att skriva det här men jag gör det i alla fall. Varför? För jag vet att många andra känner likadant. Och för jag ju vet att hämnden kommer. Barnets hämnd. Läs vidare – om du orkar.
Nästa dag längtade jag efter repris. Ville förädla, göra de enskilda händelserna till något större. En gång är ingen gång, heter det ju. Två på väg att bli en vana. Tre är något inbyggt, livsnödvändigt. Nästan genetiskt. Jag ville att våra svampstunder skulle vara nödvändiga.
Så jag frågade igen:
-Du, ska vi gå ut och plocka svamp?
Pojken såg på mig med sina fina ögon. Tyst stod han. Länge. Kanske hade jag varit lite för ivrig? Hörde jag inte en liten suck precis innan han skulle svara? Så knallade han iväg mot stövlarna i hallen, grabbade tag i korgen, vände sig för att se om jag kom efter och sa mycket lugnt:
-När tar smärtan slut?
Så gick han ut.
Det var juli och vi hade plockat kantareller. Han var väl elva.
Nu är det viktigt att det här inte hamnar snett från början. Jag gillar att plocka svamp. Så långt är allt rätt. Jag älskar min son. Därom råder inga tvivel. Men svamp plockar vi sällan tillsammans. Räknar vi bort de få gånger det hänt kan man väl sammanfatta just den aktiviteten med ett aldrig.
Nu hade vi gjort det två dagar i rad.
Jag strålade. Den lilla korgen var full. Jag tänkte där vi travade omkring i skogen på ön: ”Vilka dagar! Så roligt att vi hinner prata, skratta. Så fint att jag kan ge…”
Något mer än vanlig lycka smög emellertid sig in i tankeflödet. Något belåtet, ja, något lite självgott. Mitt i allt det fina kände jag mig plötsligt så d u k t i g. Inför vem? Sonen? Jag hade knappt hunnit tänka ordet svampmacka förrän jag glömde honom och solen och blåbärsriset. I stället la jag all min kraft på att bocka av i min mentala mamma-bok, den som läses upp hos shrinken vid 50 eller hos Sankte Per om man är lagd åt det hållet, han ni vet vid porten.
Jag hade presterat. Igen.
Jag är en person som presterar. Det skäms jag inte för. Jag är till och med stolt över förmågan att leverera men när det gäller barn (alltså utöver sånt som barn bör kunna kräva av oss vuxna i form mat, närhet, vatten, värme och rimligt hela kläder) så tycker jag att det är dåligt att tänka i termer av duktighet. Det är ganska kackigt, om jag ska vara ärlig.
I stället för att njuta började jag jämföra mig med andra. Vilka skulle jag berätta svamphistorierna för? Vem skulle jag kunna trycka till en aning? Kia, Eva, Lena? Möjligen. Mamma? Aldrig, funkar inte. Cecilia? Nej, hon plockar säkert svamp med sina ungar. Eller simmar. Eller pusslar. Jag kalkylerade och sonen förvandlades till staffagefigur i min mammaframgångssaga.
Det känns lite skämmigt att skriva det här men jag gör det i alla fall. Varför? För jag vet att många andra känner likadant. Och för jag ju vet att hämnden kommer. Barnets hämnd. Läs vidare – om du orkar.
Nästa dag längtade jag efter repris. Ville förädla, göra de enskilda händelserna till något större. En gång är ingen gång, heter det ju. Två på väg att bli en vana. Tre är något inbyggt, livsnödvändigt. Nästan genetiskt. Jag ville att våra svampstunder skulle vara nödvändiga.
Så jag frågade igen:
-Du, ska vi gå ut och plocka svamp?
Pojken såg på mig med sina fina ögon. Tyst stod han. Länge. Kanske hade jag varit lite för ivrig? Hörde jag inte en liten suck precis innan han skulle svara? Så knallade han iväg mot stövlarna i hallen, grabbade tag i korgen, vände sig för att se om jag kom efter och sa mycket lugnt:
-När tar smärtan slut?
Så gick han ut.
Monday, July 14, 2008
Sju punkter från grötig hjärna + fyra extra
Har vi helt tappat greppet om tiden? Har jag?
Vart tog årstidernas lugna grepp om dagen och natten vägen? Alla uttryck som sätter tiden på plats? Livet på plats. Ord om månens olika faser finns numera bara i korsord. Vem har koll på ny och nedan? Inte vi. Inte jag i alla fall. (Självklart ska jag inte dra in varenda svensk i min grötiga tankevärld.) Men månen, hävdar jag, vimsar mest hit och dit. Och stjärnorna sen. De bara kommer och går.
Och plötsligt är det vinter.
Nä, vi behöver struktur. Äh, nu gjorde jag det igen. Drog alla över den berömda kammen.
Jag. Behöver struktur. Jag behöver lära mig vissa saker.
Här är mitt kontrakt med livet. För att få lite mer kontakt med livet.
1. Se till att ha hunnit andas rejält innan du dör.
2. När första blåsippan syns i hasselskogen: häng undan vinterkläderna. När syrenbusken står och svajar med allt sitt lila: ta ner sommarkjolarna från vinden. Tänk säsong.
3. Lär dig att känna igen fem småfåglar. Ta reda på hur de flyttar. Och vart. Tänk bortom vanliga charterorter som Ibiza och Mallis. Fåglar flyger enorma sträckor har jag förstått. Det här är en ganska tråkig punkt, det medger jag. Och ett mycket litet antal djur att specialstudera men för mig går gränsen vid fem. I alla fall när det gäller småfåglar. Jag är närsynt och utan glasögon förvandlas en örn lätt till en jäktande humla. Dessutom är jag faktiskt ganska ointresserad av fåglar men jag har förstått att det finns något större i de flaxande vännerna.
4. Ät snö fast du säger till barnen att man kan dö av det. Nåja, halvdö. Låt barnen tugga vidare på sina snötunga Lovikka-vantar. Det är gott. Och billigt.
5. Jordgubbar på sommaren. Äpplen på hösten. Tänk säsong.
6. Lek mera. Barnlekar och vuxenlekar. Alla lekar.
7. Kissa utomhus när möjlighet ges. Tänk säsong.
Mina extramål, vid stunder av obändig energi:
1. Lär dig att byta däck på bilen. Låt inte fadren göra jobbet. Eller maken. Eller sonen. Och nej, det är inte troligt att domkraften brakar ihop just när du av någon anledning har krånglat dig under bilen. Ytterst få däckbytare, statistiskt sett, dör mosdöden.
2. Försök att förstå njutningen med att kitta fönster. Nu kan det här låta lite skrytigt men mitt totala fönsterinnehav uppgår till 63 stycken. Med spröjs. Jag har i ärlighetens namn kittat under tio. Vi talar ental trots detta enorma utbud av fönster. I framtiden ska råda jämlikhet även på kittningssidan. Annars får jag ställa sängen vid fönstret och dö i kallraset. Rätt ska vara rätt.
3. Prata inte så mycket innan du hoppar i vattnet. Du tröttar ut dina medbadare. Hoppa bara i. Östersjöns vatten blir inte varmare av kallprat.
4. Räds ingen människa. Möt de onda med ett: ”Hipp, hopp, hej! Du skrämmer inte mej!”
Vart tog årstidernas lugna grepp om dagen och natten vägen? Alla uttryck som sätter tiden på plats? Livet på plats. Ord om månens olika faser finns numera bara i korsord. Vem har koll på ny och nedan? Inte vi. Inte jag i alla fall. (Självklart ska jag inte dra in varenda svensk i min grötiga tankevärld.) Men månen, hävdar jag, vimsar mest hit och dit. Och stjärnorna sen. De bara kommer och går.
Och plötsligt är det vinter.
Nä, vi behöver struktur. Äh, nu gjorde jag det igen. Drog alla över den berömda kammen.
Jag. Behöver struktur. Jag behöver lära mig vissa saker.
Här är mitt kontrakt med livet. För att få lite mer kontakt med livet.
1. Se till att ha hunnit andas rejält innan du dör.
2. När första blåsippan syns i hasselskogen: häng undan vinterkläderna. När syrenbusken står och svajar med allt sitt lila: ta ner sommarkjolarna från vinden. Tänk säsong.
3. Lär dig att känna igen fem småfåglar. Ta reda på hur de flyttar. Och vart. Tänk bortom vanliga charterorter som Ibiza och Mallis. Fåglar flyger enorma sträckor har jag förstått. Det här är en ganska tråkig punkt, det medger jag. Och ett mycket litet antal djur att specialstudera men för mig går gränsen vid fem. I alla fall när det gäller småfåglar. Jag är närsynt och utan glasögon förvandlas en örn lätt till en jäktande humla. Dessutom är jag faktiskt ganska ointresserad av fåglar men jag har förstått att det finns något större i de flaxande vännerna.
4. Ät snö fast du säger till barnen att man kan dö av det. Nåja, halvdö. Låt barnen tugga vidare på sina snötunga Lovikka-vantar. Det är gott. Och billigt.
5. Jordgubbar på sommaren. Äpplen på hösten. Tänk säsong.
6. Lek mera. Barnlekar och vuxenlekar. Alla lekar.
7. Kissa utomhus när möjlighet ges. Tänk säsong.
Mina extramål, vid stunder av obändig energi:
1. Lär dig att byta däck på bilen. Låt inte fadren göra jobbet. Eller maken. Eller sonen. Och nej, det är inte troligt att domkraften brakar ihop just när du av någon anledning har krånglat dig under bilen. Ytterst få däckbytare, statistiskt sett, dör mosdöden.
2. Försök att förstå njutningen med att kitta fönster. Nu kan det här låta lite skrytigt men mitt totala fönsterinnehav uppgår till 63 stycken. Med spröjs. Jag har i ärlighetens namn kittat under tio. Vi talar ental trots detta enorma utbud av fönster. I framtiden ska råda jämlikhet även på kittningssidan. Annars får jag ställa sängen vid fönstret och dö i kallraset. Rätt ska vara rätt.
3. Prata inte så mycket innan du hoppar i vattnet. Du tröttar ut dina medbadare. Hoppa bara i. Östersjöns vatten blir inte varmare av kallprat.
4. Räds ingen människa. Möt de onda med ett: ”Hipp, hopp, hej! Du skrämmer inte mej!”
Tuesday, June 17, 2008
Tråkig? Nä, nyförlöst!
Det är flera kvinns på redaktionen som väntar barn. Må det gå väl för varenda unge. När jag ser en bild på en nyfödd tänker jag alltid på maken. På vad han ville göra med vår yngsta. Den nyfödda vägde väl ungefär som två mjölkpaket. Ja, lägg på en tre deciliters vispgrädde så närmar vi oss verklighetens bebis.
Söt som en blomma förstås.
Ett mirakel tyckte vi då. Och tycker fortfarande.
Men liten var hon. Och jag nyförlöst. Lycklig så klart, men lite skör får jag tillstå.
Så kom maken på att han ville föreviga hennes unika litenhet.
Hur tänkte han? Jo, han skulle lägga en tändsticksask bredvid flickebarnet för att fotografiets betraktare lättare skulle förstå hur ynklig hon var. Inget märkligt alls egentligen. Men nu kommer tricket. Maken ville ta en ask med den berömda solstickepojken - fast av en större storlek! Så att flickan skulle framstå som ännu mindre. En optisk villa, kan man säga. Ganska smart, tyckte jag. En rolig idé – kanske lite pikant - men rolig. Hennes litenhet var ju ett faktum och inte skulle hon må dåligt av att ligga på en mjuk filt och bli fotograferad bredvid en tändsticksask av det något större slaget.
Hade han frågat då hade han fått ja.
Men sen. Sen spårade allt ur.
Vi hade ätit kyckling. Underbar kyckling lagad i lergryta med morötter i lagom bitar och lökar. Kycklingen blev saftig, köttet liksom rann av benen. Krispig yta. (Maken lagar väldigt god mat.) Ris till, tror jag. En sallad.
Nå. Kanske inspirerad av den lyckade måltiden ville han nu plötsligt ta Römertopfen (grytan heter så), lägga i den nakna bebisen och fotografera. Grytan skulle diskas ordentligt först förstås och visst skulle han bädda mjukt under henne. Vid minsta lilla pip skulle han självklart avbryta.
Han är inte tokig på det viset.
Roligt?
Nä. Det gick så oerhört fort för tanken att förvandlas till en mycket verklighetstrogen bildsekvens i mitt huvud. En bebis, min bebis, i en lergryta. Naken. En liten klick smör. (Grejen med mat i lergrytor är just att det inte behövs så mycket fett.) Låg värme som gradvis ökas. Ris? Potatis?
Ni hör. Römertopfen sätter igång sjuka tankar.
Riktigt sjuka tankar.
Plötsligt skrek hela mitt system nej! Varje hormon i kroppen laddade för strid. ”Åker ungen ner i en gryta, vilken som helst i det här köket, så åker du på en jävla smäll!”
Så reagerar kroppen hos en nybliven trebarnsmamma.
Man slåss. Eller dör.
Så här långt i texten får jag plötsligt kalla fötter. Tänk om jag hittat på allt? Om jag överdrivit kraftigt? Det är ju ganska länge sen nu. Tänk om jag efter kejsarsnittet varit så förvirrad att jag helt enkelt hämtat detta makabra minne ur ett töcken av smärtstillande medel?
Men om det är sant – och jag skriver det? Kommer folk tro att jag lever med en fullständig blådåre, en barnamördare som garnerar lik med rosmarinkvistar? Måste jag stå till svars för mitt val av man?
Precis i det här skedet av skrivandet var jag tvungen att ringa honom:
-Hej, jag bloggar och funderar på att skriva om den där lergrytan du vet, ja, när du ville lägga…
Det blir tyst i luren. .
-Ja, om du inte vill det så gör jag det inte så klart. Tyckte bara det var en bra en ganska rolig historia. För att avdramatisera det här med barn lite…
-Skriv du.
Sen blir det tyst. Som om det ändå finns en tveksamhet i hans ja. Och jag ångrar redan att jag dragit upp det gamla minnet.
Så säger han, plötsligt ivrig:
-Men du, glöm inte det där med morotsstavarna! Och löken som jag hade tänkt skära och lägga lite vid sidan av… som fina klyftor kring henne. Rosmarinen! Glöm för sjutton inte rosmarinen!
Söt som en blomma förstås.
Ett mirakel tyckte vi då. Och tycker fortfarande.
Men liten var hon. Och jag nyförlöst. Lycklig så klart, men lite skör får jag tillstå.
Så kom maken på att han ville föreviga hennes unika litenhet.
Hur tänkte han? Jo, han skulle lägga en tändsticksask bredvid flickebarnet för att fotografiets betraktare lättare skulle förstå hur ynklig hon var. Inget märkligt alls egentligen. Men nu kommer tricket. Maken ville ta en ask med den berömda solstickepojken - fast av en större storlek! Så att flickan skulle framstå som ännu mindre. En optisk villa, kan man säga. Ganska smart, tyckte jag. En rolig idé – kanske lite pikant - men rolig. Hennes litenhet var ju ett faktum och inte skulle hon må dåligt av att ligga på en mjuk filt och bli fotograferad bredvid en tändsticksask av det något större slaget.
Hade han frågat då hade han fått ja.
Men sen. Sen spårade allt ur.
Vi hade ätit kyckling. Underbar kyckling lagad i lergryta med morötter i lagom bitar och lökar. Kycklingen blev saftig, köttet liksom rann av benen. Krispig yta. (Maken lagar väldigt god mat.) Ris till, tror jag. En sallad.
Nå. Kanske inspirerad av den lyckade måltiden ville han nu plötsligt ta Römertopfen (grytan heter så), lägga i den nakna bebisen och fotografera. Grytan skulle diskas ordentligt först förstås och visst skulle han bädda mjukt under henne. Vid minsta lilla pip skulle han självklart avbryta.
Han är inte tokig på det viset.
Roligt?
Nä. Det gick så oerhört fort för tanken att förvandlas till en mycket verklighetstrogen bildsekvens i mitt huvud. En bebis, min bebis, i en lergryta. Naken. En liten klick smör. (Grejen med mat i lergrytor är just att det inte behövs så mycket fett.) Låg värme som gradvis ökas. Ris? Potatis?
Ni hör. Römertopfen sätter igång sjuka tankar.
Riktigt sjuka tankar.
Plötsligt skrek hela mitt system nej! Varje hormon i kroppen laddade för strid. ”Åker ungen ner i en gryta, vilken som helst i det här köket, så åker du på en jävla smäll!”
Så reagerar kroppen hos en nybliven trebarnsmamma.
Man slåss. Eller dör.
Så här långt i texten får jag plötsligt kalla fötter. Tänk om jag hittat på allt? Om jag överdrivit kraftigt? Det är ju ganska länge sen nu. Tänk om jag efter kejsarsnittet varit så förvirrad att jag helt enkelt hämtat detta makabra minne ur ett töcken av smärtstillande medel?
Men om det är sant – och jag skriver det? Kommer folk tro att jag lever med en fullständig blådåre, en barnamördare som garnerar lik med rosmarinkvistar? Måste jag stå till svars för mitt val av man?
Precis i det här skedet av skrivandet var jag tvungen att ringa honom:
-Hej, jag bloggar och funderar på att skriva om den där lergrytan du vet, ja, när du ville lägga…
Det blir tyst i luren. .
-Ja, om du inte vill det så gör jag det inte så klart. Tyckte bara det var en bra en ganska rolig historia. För att avdramatisera det här med barn lite…
-Skriv du.
Sen blir det tyst. Som om det ändå finns en tveksamhet i hans ja. Och jag ångrar redan att jag dragit upp det gamla minnet.
Så säger han, plötsligt ivrig:
-Men du, glöm inte det där med morotsstavarna! Och löken som jag hade tänkt skära och lägga lite vid sidan av… som fina klyftor kring henne. Rosmarinen! Glöm för sjutton inte rosmarinen!
Subscribe to:
Posts (Atom)
