Allt är bra!

På fem dagar hann jag åka slalom, äta en trerätters middag, köra rallybil på isen, äta en trerätters middag, köra nån annan bil (glömt namnet), äta en trerättersmiddag, åka hundspann med nio hundar, äta en trerätters middag, se norrsken, åka skidor, vandra upp på toppen av ett berg, träffa trevliga norrlänningar, äta en trerätters middag, se norrsken igen, möta tre renar, köra skoter i 15 mil. Jag är glad och väldigt tacksam. Högra tummen, den man gasar med på skotern, gör väldigt ont dock. Men den - och här kommer miraklet - använder jag aldrig när jag skriver! Det märker jag nu vid tangentbordet, har aldrig ens tänkt tanken att den lilla kroppsdelen inte är inblandad i mitt yrkesliv. Då kan jag gasa vidare ju.

Vem vill du vara?

Jag frågar på jobbet.

Först Tomas, andreredaktörn.

Vem vill du vara?

Ställd inför flera alternativ svarar han:

-Eftersom jag är anglofil blir det hertigen Arthur av Connaught och Strathearn.

Sen Maggie, redaktionssekreteraren:

-Jag väljer förstås prinsessan Beatrice av Sachsen-Coburg-Gotha.

Tomas får därmed följa med till Egypten vintern 1905 och Maggie blir en av tärnorna när prinsessan Margareta gifter med den svenske tronföljaren Gustaf Adolf i Saint George's Chapel samma år.

En resa i tiden. Sannerligen en utmaning för fantasin.

Jag läser en nyutgiven bok, Ingrid - prinsessa av Sverige, drottning av Danmark av Roger Lundgren (Fischer & Co) och kan inte sluta grubbla över namnen. De långa, snirkliga.

Tänk att skriva dem! "Ja, det blir 365 kronor. Har ni chip? Kod? Nähä, då tar får jag be er att skriva ert namn på den streckade linjen prins Gustav av Sayn-Wittgenstein-Berleburg."

Och tänk att komma ihåg dem! "Det ringde nån och sökte dig. Vem? Ingen aning, men jag tror att det var nåt med furstinnan Anastasia av Löwenstein-Wertheim-Rosenberg."

Så vi fortsätter leken.

Vem vill du vara av följande fem alternativ?

Arvstorhertig Friedrich Franz av Mecklenburg-Schwerin

Prins Christian av Schaumburg-Lippe

Grevinnan Anne Dorte af Rosenborg

Prins Charles Emmanuel av Bourbon-Parma

Prinsessan Marie-Alix, hertiginna av Schleswig-Holstein-Sonderburg-Glückburg

Vem jag tar?

Han med whiskyn och skinkan.

Rättning i bloggledet!

Min mamma läste min förra blogg.
Först sa hon :
-Bah!
Sen:
-Men var får du allt ifrån människa!?

Det visar sig att allt om buljongen och hjärnan och mormors kök var rätt, men att smälla till med ett tung kaka efter först en närande och god soppa, följd av en lika närande och god varmrätt.
-Vad tänker du med? Det skulle vi aldrig göra!

Jag önskedrömde nog om mina kakor med plommon und Streussel, eller färskost, citron, ägg och socker.
Jag skrev bloggen när jag var hungrig, det ska erkännas. Och eftersom jag är en sockermänniska tänkte jag nog mer på efterrätten än allt det nyttiga.
-Grovdöppa först! Sa min farmor Back-Greta i Dalarna när hon hade bullat upp för fikastund. Det betydde att man först skulle trycka i sig smörgås, skorpa och bulle för att sen äntligen få gå vidare till fatet med småkakor, till rulltårtan och bakelsen.
Men herregud, då var man ju proppmätt! Vilket slöseri.
Varför måste det alltid vara tråkigt först för att kunna det ska bli lite roligt sen?
Har aldrig förstått logiken i det där. Lika bra att gå på det roliga först.

Nå. Enligt min mamma Irene, en riktig matmor, skulle hennes mamma Lina Maria, ävenså en underbar matmor, aldrig nånsin bjuda på fläskig efterrätt efter stor middag.
En frukt på sin höjd. En nyplockad persika, skuren i fina bitar.
Sen får det vara nog.
-Det är inte bara att ha och ha, som mamma sa när jag var liten och ville ha mer av det söta.
Eller:
-Kvällen är lång, som hon sa när jag skulle spara på det goda.

Men rätt ska vara rätt. Även bland rätterna.

Vad gör man inte för konsten?

Det är om honom allt handlar.
Eller åtminstone om hans hjärna.
Den har puttrat på vår spis.
Den har legat i vårt kylskåp
Den har suttit på min dotters kläder.
Den har forslats i min bil.

I lördags hade pjäsen Hantverkarna av Line Knutzon premiär på Dramaten i Stockholm. Jag har inte sett den än, men skulle gärna. Framförallt är jag intresserad av avsnittet då Örjan Rambergs hjärna sprängs. Eller klyvs den? Nå, spelar mindre roll, substansen ska i alla fall flyga två meter rakt upp i luften.
Rätt ljussatt kan det nog bli väldigt effektfullt.
Jag är så stolt över min dotter Klara. Hon har provat allt: tapetklister, vetemjöl med lite råg, en nypa graham.
Till slut hittade hon uppenbarligen något som funkar.
Men vad vet hon om hjärnan?

Jag tänker på Oma, min mormor. Frau Lina Maria Stubenvoll. Jag är kanske tio år, vi står i hennes mörka kök, i stenhuset inte så långt från torget med brunnen, apotekaren, vintillverkaren och slaktaren. Oma ska bjuda på middag. Det blir som alltid först en soppa, sen varmrätt och kanske en kaka till de vuxnas kaffe. Pflaumenkuchen eller min favorit, Käsekuchen.
Jag ser henne skära något i smala remsor. Blek, om jag kommer ihåg rätt. Inte Oma, utan det hon skär i. Hon har varit hos slaktaren och köpt kalv, har lagat en fond med mycket grönsaker. Nu rinner det lite vatten från skärbrädan ner på vaxduken.
Inte tänkte jag då på något slemmigt som skulle kunna slungas ut två meter. Nä, det hon skar var mer som ljust kött med en massa vindlingar. En valnöt fast sladdrig. Lite blöt.
Jag mådde illa då, minns fortfarande att jag såg djurets ögon framför mig, den lilla kalven som bad för sitt liv. Jag var ganska blödig som barn, vilket påverkade min matlust negativt.

Idag skulle jag verkligen kunna njuta av Omas hemmagjorda buljong på grönsaker och kalvhjärna. I alla fall njuta mer av hennes hjärna (inte bokstavligen Omas förstås, utan kalvens) än den gröt som uppenbarligen flyger omkring på Dramatens stora scen varje kväll.

Inför resan

Vi är lyckliga som barn, Jenny, Ingemar och jag. Nya halsdukar. 100 procent bomull. Eller pure cotton, som det heter på engelska. Låter snoffsigt med pure, tycker jag.
Alla på redaktionen har fått halsdukar.
Inför resan över havet.

Tre händelser som jag tycker skänker livet ett visst skimmer

1. Äldsta ungen undrar om jag kan hämta henne med bilen.
-Jag har hjärnsubstans över hela kroppen. Pumphelvetet gick sönder.

2. På min vänstra sida ligger en snarkande 11-åring och helt tätt till höger, så nära att jag inte kan vända mig, trycker valpen. Han drömmer, gnyr och morrar. Är dessa två varelser svaret på den största frågan av dem alla: Varför lever jag? Tygsälen Knuffe kan inte hjälpa mig. Han är också vaken, det ser jag, men verkar ha nog med sitt.

3. ”Är du isflaksansvarig”, undrar Ingemar Unge. De stora flaken på Riddarholmsfjärden utanför vår redaktion glider in under bron för att sen krossas i fallen mot Östersjön. Någon, menar IU, bör tillse att minsta lilla frysta flarn tar sig lyckligt ut till stora havet.

Hjärnsubstans till frukost

Sonen gjorde mat till sina systrar i går kväll. I köket var det mesta undanstädat när jag kom hem vid tiotiden. Utom den stora kastrullen på spisen. Resterna av den goda såsen tänkte jag och hojtade till ungarna som satt vid teven:
-Hemma! Tack för hjälpen. Jag fixar det sista i köket!
-Rör inte kastrullen, skriker äldsta dottern tillbaka.
Jag tittar ner på sörjan. Nåt simmigt grått som kanske en gång varit en god sås.
-Det är hjärnsubstans! Fortsätter hon.
Ungarna kan uppenbarligen inte slita sig från teven. Jag stirrar ner i kastrullen. Det finns ungefär tre liter hjärnsubstans i mitt kök och ingen verkar bry sig. Huvudet surrar av, i mitt tycke, relevanta frågor: Vems hjärna? Morgondagens lunchlåda? Komplettera med vitlöksbröd?
22-åringen kommer insläntrande.
-Den förra substansen funkade inte, man halkade i sörjan. Jag behöver petflaskor, har du några?

Morgonen därpå kliver hon upp, trött, nästan okontaktbar, äter upp min frukostmacka, tar ut hjärnsubstansen ur kylskåpet, stoppar ner flaskorna i sin väska.
-Jag drar nu, ses sen.

Livet är en gåta.