Vad gör man inte för konsten?

Det är om honom allt handlar.
Eller åtminstone om hans hjärna.
Den har puttrat på vår spis.
Den har legat i vårt kylskåp
Den har suttit på min dotters kläder.
Den har forslats i min bil.

I lördags hade pjäsen Hantverkarna av Line Knutzon premiär på Dramaten i Stockholm. Jag har inte sett den än, men skulle gärna. Framförallt är jag intresserad av avsnittet då Örjan Rambergs hjärna sprängs. Eller klyvs den? Nå, spelar mindre roll, substansen ska i alla fall flyga två meter rakt upp i luften.
Rätt ljussatt kan det nog bli väldigt effektfullt.
Jag är så stolt över min dotter Klara. Hon har provat allt: tapetklister, vetemjöl med lite råg, en nypa graham.
Till slut hittade hon uppenbarligen något som funkar.
Men vad vet hon om hjärnan?

Jag tänker på Oma, min mormor. Frau Lina Maria Stubenvoll. Jag är kanske tio år, vi står i hennes mörka kök, i stenhuset inte så långt från torget med brunnen, apotekaren, vintillverkaren och slaktaren. Oma ska bjuda på middag. Det blir som alltid först en soppa, sen varmrätt och kanske en kaka till de vuxnas kaffe. Pflaumenkuchen eller min favorit, Käsekuchen.
Jag ser henne skära något i smala remsor. Blek, om jag kommer ihåg rätt. Inte Oma, utan det hon skär i. Hon har varit hos slaktaren och köpt kalv, har lagat en fond med mycket grönsaker. Nu rinner det lite vatten från skärbrädan ner på vaxduken.
Inte tänkte jag då på något slemmigt som skulle kunna slungas ut två meter. Nä, det hon skar var mer som ljust kött med en massa vindlingar. En valnöt fast sladdrig. Lite blöt.
Jag mådde illa då, minns fortfarande att jag såg djurets ögon framför mig, den lilla kalven som bad för sitt liv. Jag var ganska blödig som barn, vilket påverkade min matlust negativt.

Idag skulle jag verkligen kunna njuta av Omas hemmagjorda buljong på grönsaker och kalvhjärna. I alla fall njuta mer av hennes hjärna (inte bokstavligen Omas förstås, utan kalvens) än den gröt som uppenbarligen flyger omkring på Dramatens stora scen varje kväll.

Inför resan

Vi är lyckliga som barn, Jenny, Ingemar och jag. Nya halsdukar. 100 procent bomull. Eller pure cotton, som det heter på engelska. Låter snoffsigt med pure, tycker jag.
Alla på redaktionen har fått halsdukar.
Inför resan över havet.

Tre händelser som jag tycker skänker livet ett visst skimmer

1. Äldsta ungen undrar om jag kan hämta henne med bilen.
-Jag har hjärnsubstans över hela kroppen. Pumphelvetet gick sönder.

2. På min vänstra sida ligger en snarkande 11-åring och helt tätt till höger, så nära att jag inte kan vända mig, trycker valpen. Han drömmer, gnyr och morrar. Är dessa två varelser svaret på den största frågan av dem alla: Varför lever jag? Tygsälen Knuffe kan inte hjälpa mig. Han är också vaken, det ser jag, men verkar ha nog med sitt.

3. ”Är du isflaksansvarig”, undrar Ingemar Unge. De stora flaken på Riddarholmsfjärden utanför vår redaktion glider in under bron för att sen krossas i fallen mot Östersjön. Någon, menar IU, bör tillse att minsta lilla frysta flarn tar sig lyckligt ut till stora havet.

Hjärnsubstans till frukost

Sonen gjorde mat till sina systrar i går kväll. I köket var det mesta undanstädat när jag kom hem vid tiotiden. Utom den stora kastrullen på spisen. Resterna av den goda såsen tänkte jag och hojtade till ungarna som satt vid teven:
-Hemma! Tack för hjälpen. Jag fixar det sista i köket!
-Rör inte kastrullen, skriker äldsta dottern tillbaka.
Jag tittar ner på sörjan. Nåt simmigt grått som kanske en gång varit en god sås.
-Det är hjärnsubstans! Fortsätter hon.
Ungarna kan uppenbarligen inte slita sig från teven. Jag stirrar ner i kastrullen. Det finns ungefär tre liter hjärnsubstans i mitt kök och ingen verkar bry sig. Huvudet surrar av, i mitt tycke, relevanta frågor: Vems hjärna? Morgondagens lunchlåda? Komplettera med vitlöksbröd?
22-åringen kommer insläntrande.
-Den förra substansen funkade inte, man halkade i sörjan. Jag behöver petflaskor, har du några?

Morgonen därpå kliver hon upp, trött, nästan okontaktbar, äter upp min frukostmacka, tar ut hjärnsubstansen ur kylskåpet, stoppar ner flaskorna i sin väska.
-Jag drar nu, ses sen.

Livet är en gåta.

Galen av kärlek

Hunden håller på att göra mig fullständigt bindgalen. Det handlar inte om tofflorna som inte längre finns, inte om den frysta halvätna fågeln jag plockade ur munnen på honom, inte om alla blåmärken från sylvassa valptänder och anfallande tassar.
Jag, som är en utpräglad morgonmänniska, hade äntligen lärt mig att sova på mornarna. Jag lade mig senare och senare, gick upp vid 10, 11. En gång somnade jag om vid 9-snåret och vaknade inte förrän halv tolv. Vid lunch! Det har hänt kanske två gånger i mitt liv. Ett år av intensiv träning hade förvandlat mig till en avslappnad helgnjutare. En sån jag alltid velat vara.
Den träningen var till ingen nytta, inser jag när står jag i snögloppet iförd morgonrock och gummistövlar, iskylan tar sig in under kläderna, får kroppen att stelna. Klockan är 06.27, det är lördag och jag tittar på en hund som färgar trådgårdens vita snö alldeles gul.
Jag tycker att han gör det så otroligt bra.
När han bajsar säger jag ”duktig vovve”.
När vi går in igen är jag klarvaken. Och stolt.

Galenskapen kom inte smygande. Den anföll mig.
Och nu skriver jag en text som jag aldrig trodde att jag skulle göra.
En blödig om en hund.
Min hund.
Kapten Archibald Haddock Jofs.

Galenskapen består av kärlek förstås. Inte bara den blinda till hunden utan också till det han gör med oss. Det finns inga förlorare i kärlek. Dubbelsängen, den tomma, är nu full av klappande hjärtan igen; där sover 11-åringen tryggt, där snusar gosedjuret i form av en vänlig och ytterst lojal tygsäl, den utflyttade 22-åringen som så intensivt längtat efter en hund, snarkar vid min sida. Där ligger jag och blinkar av kärlek i mörkret, flockledaren, trygg i förvissningen om att mina flockmedlemmar har det fint. Att de är varma, mätta, glada.
Där ligger kaptenen, som en ullig boll i mitten. Han ligger där och snarkar, drömmer, ger ifrån sig små upprörda skall, men anar inte vilken kärleksalstrare han är.

Min yngsta dotter sa i höstas: ”Vi behöver en till man i huset!”
Så kom kaptenen. Han gjorde något med oss.
18-årige sonen, som först deklarerade att han inte ville ta ansvar för ett djur, hävdar nu han och kaptenen har ett förhållande som bara kan finnas mellan två män. Det handlar om respekt. Om tysta överenskommelser, om förståelse via hormoner.
Ja, du hör. Man kan bli galen av kärlek.
Kanske ska inte hundar sova i människosängar, säkert är det fjolligt, men små valpar som just lämnat mamma och syskon, som berövats allt det varma och trånga kan behöva det. Så i går kastade jag alla valpböcker och ropade:
-Kapten Archibald Haddock Jofs. Upp i sängen! Duktig hund. Duktig vovve.

Kapten Archibald Haddock Jofs

Ett kapital felbedömning

11-åringen sitter vid köksbordet. Lap topen framför sig, djupt koncentrerad. Det är ganska sent och jag suckar:
-Har du inte läxor att göra? Matteprov i morgon va?
Ungen fortsätter att stirra in i skärmen, fingrarna hoppar över tangenterna som dansmöss på en cirkus.
Jag tänker: Morgondagens ledare? Bah! Framtidens hopp? Äh! Dagens ungar sitter med sina förbannade dataspel; det är hus som ska byggas, personligheter som ska skapas, de har fullständigt tappat känslan för verkligheten. Och så kastas mina ord som spottloskor mot henne ”att man alltid ska, att du aldrig kan...Du kan väl åtminstone svara när jag pratar med dig!”.
Men hon kniper. Än mer koncentrerad. Ser jag en svettdroppe i pannan? Är hon inte väldigt röd om kinderna? Det här, tänker jag, kräver vuxeningripande. Nu.
Då! Flyger hon upp från stolen.
-YES!YES!YES!!! 12 sekunder! Morsan, 12 f uc k i n g sekunder. Jag äger!

Ungen har hittat en sajt med multiplikationstabeller. Där finns ett tidtagarur, talen poppar upp huller om buller, nu har hon övat i en vecka och varje gång har hjärnan vunnit över tiden, varje dag har hon knappat in någon sekund.
-Fattar du?! Jag klarade det! Alla rätt! Jag har till och med 12 sekunder att bara göra ingenting på. Jag kan sitta och tokskaka om jag vill. I 12 – t o l v - sekunder, fattar du?!
När jag ser den rödmosiga lyckliga ungen tänker jag: Där sitter framtidens hopp ju. Hur kunde jag tvivla?


Om du läser detta fredagen den 22 januari, håll en tumme för henne. I dag är provet. 10 multiplikationstabeller. På tid. Vi som hoppas på en framtid är helt beroende av ungar som hon.