Galen av kärlek

Hunden håller på att göra mig fullständigt bindgalen. Det handlar inte om tofflorna som inte längre finns, inte om den frysta halvätna fågeln jag plockade ur munnen på honom, inte om alla blåmärken från sylvassa valptänder och anfallande tassar.
Jag, som är en utpräglad morgonmänniska, hade äntligen lärt mig att sova på mornarna. Jag lade mig senare och senare, gick upp vid 10, 11. En gång somnade jag om vid 9-snåret och vaknade inte förrän halv tolv. Vid lunch! Det har hänt kanske två gånger i mitt liv. Ett år av intensiv träning hade förvandlat mig till en avslappnad helgnjutare. En sån jag alltid velat vara.
Den träningen var till ingen nytta, inser jag när står jag i snögloppet iförd morgonrock och gummistövlar, iskylan tar sig in under kläderna, får kroppen att stelna. Klockan är 06.27, det är lördag och jag tittar på en hund som färgar trådgårdens vita snö alldeles gul.
Jag tycker att han gör det så otroligt bra.
När han bajsar säger jag ”duktig vovve”.
När vi går in igen är jag klarvaken. Och stolt.

Galenskapen kom inte smygande. Den anföll mig.
Och nu skriver jag en text som jag aldrig trodde att jag skulle göra.
En blödig om en hund.
Min hund.
Kapten Archibald Haddock Jofs.

Galenskapen består av kärlek förstås. Inte bara den blinda till hunden utan också till det han gör med oss. Det finns inga förlorare i kärlek. Dubbelsängen, den tomma, är nu full av klappande hjärtan igen; där sover 11-åringen tryggt, där snusar gosedjuret i form av en vänlig och ytterst lojal tygsäl, den utflyttade 22-åringen som så intensivt längtat efter en hund, snarkar vid min sida. Där ligger jag och blinkar av kärlek i mörkret, flockledaren, trygg i förvissningen om att mina flockmedlemmar har det fint. Att de är varma, mätta, glada.
Där ligger kaptenen, som en ullig boll i mitten. Han ligger där och snarkar, drömmer, ger ifrån sig små upprörda skall, men anar inte vilken kärleksalstrare han är.

Min yngsta dotter sa i höstas: ”Vi behöver en till man i huset!”
Så kom kaptenen. Han gjorde något med oss.
18-årige sonen, som först deklarerade att han inte ville ta ansvar för ett djur, hävdar nu han och kaptenen har ett förhållande som bara kan finnas mellan två män. Det handlar om respekt. Om tysta överenskommelser, om förståelse via hormoner.
Ja, du hör. Man kan bli galen av kärlek.
Kanske ska inte hundar sova i människosängar, säkert är det fjolligt, men små valpar som just lämnat mamma och syskon, som berövats allt det varma och trånga kan behöva det. Så i går kastade jag alla valpböcker och ropade:
-Kapten Archibald Haddock Jofs. Upp i sängen! Duktig hund. Duktig vovve.

Kapten Archibald Haddock Jofs

Ett kapital felbedömning

11-åringen sitter vid köksbordet. Lap topen framför sig, djupt koncentrerad. Det är ganska sent och jag suckar:
-Har du inte läxor att göra? Matteprov i morgon va?
Ungen fortsätter att stirra in i skärmen, fingrarna hoppar över tangenterna som dansmöss på en cirkus.
Jag tänker: Morgondagens ledare? Bah! Framtidens hopp? Äh! Dagens ungar sitter med sina förbannade dataspel; det är hus som ska byggas, personligheter som ska skapas, de har fullständigt tappat känslan för verkligheten. Och så kastas mina ord som spottloskor mot henne ”att man alltid ska, att du aldrig kan...Du kan väl åtminstone svara när jag pratar med dig!”.
Men hon kniper. Än mer koncentrerad. Ser jag en svettdroppe i pannan? Är hon inte väldigt röd om kinderna? Det här, tänker jag, kräver vuxeningripande. Nu.
Då! Flyger hon upp från stolen.
-YES!YES!YES!!! 12 sekunder! Morsan, 12 f uc k i n g sekunder. Jag äger!

Ungen har hittat en sajt med multiplikationstabeller. Där finns ett tidtagarur, talen poppar upp huller om buller, nu har hon övat i en vecka och varje gång har hjärnan vunnit över tiden, varje dag har hon knappat in någon sekund.
-Fattar du?! Jag klarade det! Alla rätt! Jag har till och med 12 sekunder att bara göra ingenting på. Jag kan sitta och tokskaka om jag vill. I 12 – t o l v - sekunder, fattar du?!
När jag ser den rödmosiga lyckliga ungen tänker jag: Där sitter framtidens hopp ju. Hur kunde jag tvivla?


Om du läser detta fredagen den 22 januari, håll en tumme för henne. I dag är provet. 10 multiplikationstabeller. På tid. Vi som hoppas på en framtid är helt beroende av ungar som hon.

Se på hatten!

Jag kniper åt mig dotterns gamla jacka från inspelningen av barnprogrammet ”Habib”. Filmjackor följer alltid samma mönster; de är varma, vindtäta, har en skrikande färg och namnet på filmen eller tv-serien tryckt på minst tre ställen. Gärna stort. Jackan är sponsrad och företaget som vill förknippas med film syns lika tydligt. Inget märkligt med det. Den som tror att film inte handlar om pengar ner till minsta ostmacka borde gå en liten kurs i kreativt skapande.
Nå.
Vi har många såna jackor, fula men praktiska. Jackor som signalerar gemenskap. Eller inte.
Jag cyklar på. Färgen på jackan? Den är grön åt det illaste hållet.
Blir omkörd av en man i en likadan jacka. En cyklist, mer vet jag inte.
Möter en grävmaskin. I styrhytten sitter en man i en illgrön jacka.
Och så plötsligt i halvmörkret, en hel patrull av gröna små människor. Som en lysande armé av marscherande pygméer på väg mot strid. I händerna pinnar, grenar, nallar. Efter barnen öppnar sig dörrarna till den gröna världen, jag ser de gröna vägarbetarna, sopgubbarna (inte de som kör den gröna sopbilen, de har orange overaller), poliserna, löparna, hundarna med gröna västar och halsband, en häst och en ryttare. Plötsligt ser jag ett Vi – vi, de gröna. Och jag tänker att bakom varje illgrönt skal finns en människa (eller ett djur för den delen) som jag inte vet någonting om. Det gäller förstås lika mycket den gröna grävmaskinisten som de svartklädda, allvarliga juristerna jag möter när jag till slut når Riddarholmen med alla sina domstolar. Ibland tokar någon advokat till det med en beige rock i raglansnitt, men annars är färgerna dova. Och så alla randiga halsdukar på Söder som signalerar konstnärlighet. Och de konstiga glasögonen, och de…ja, gud vad vi håller på med markörer för tillhörande och avståndstagande.
När jag var barn tänkte jag att alla borde ha en flygande hatt, faktiskt en illgrön, över huvudet. En som signalerade: ”Här är jag ju, och jag är bra!” En hatt som ändrade färg utifrån humör, en ljusgrå som suckade: ”Kram, jag vill ha kram.” En djupröd som pulserade av kärlek. Och så tänkte jag att hatten kunde, som ett fyrverkeri, skicka ut tecken som sa: ”Ont i tån? Jag är doktor.” ”Behöver du en diktare! Det är jag!” "Sagostund? Det var en gång…en som kunde alla världens sagor. Och det är jag!”
Hattens uppgift skulle vara att hjälpa oss andra att se bärarens alla kvaliteter. Då begrep jag mig förstås inte på ord som kvalitet men jag kände att det inte alltid var så lätt att visa vem man var.
När jag mötte en tråkig tant med ondulerat hår, arga välansade ögonbryn, blusen knäppt högt i halsen och handväskan i ett hårt grepp tänkte jag intensivt på tantens flygande, illgula hatt med små knallgröna ”iiiiiiin!” som skrek av glädje. Jag gjorde det för att jag så innerligt hoppades att det bodde en snäll människa bakom de ilskna strecken över ögonen. "Jaha fru Surknopp", tänkte jag, "du är väl egentligen väldigt väldigt glad i dag för att du har lyckats med jämfotahoppet i soffan som du tränat på så länge? Jag gratulerar! Och ser du portvakten där borta, den tjocka? Tänk att han kan allt, precis allt, om marsipantårtor! Hur jag vet? Jo, tant Surknopp Jämfotahopp, ser du inte alla marsipanrosor och grisar som studsar ur hans rosa höga hatt? Ser du inte?!"
Tack vare hattarna fick jag lära mig allt om människorna och kunde sen berätta för andra, för mamma, pappa och mina syskon om allt det fantastiska som tråkiga människor gick och bar på. Man kan säga att det var en begåvning hos mig, att se de flygande hattarna och utifrån dem tolka en människas inre. (En människa inre, va?! Så talar ju inte en unge, men ändå.)
När jag nu cyklar - och är väl cirka 365 år äldre - tänker jag att bakom varje kostym och uniform av det militära eller civila slaget, finns en människa jag inte alls känner. Och över varje okänd seglar en osynlig hatt som jag måste lära mig att se igen. Jag måste återta min unika begåvning, den att se flygande hattar över grävmaskinister, matematiker, revisorer, jollrande barn och finniga tonåringar. Annars blir livet …ja...livet blir så onödigt oäventyrligt. Och ganska ensamt.

Varför låter maskinen men inte lådorna?

Hemma har vi kökslådor som liksom bromsar in, och försiktigt smyger tillbaka till stängt läge. Hur det går till har jag ingen aning om men det behövs bara ett litet tryck - och lådorna glider ljudlöst på plats igen. Jag brukar stå och titta på de där lådorna; öppna dem, stänga, öppna igen, lyssna efter dunsen som aldrig kommer. Jag behöver aldrig skrika till ungarna: ”Du kan väl för satan sluta att slå i skåpen. Det är inte du som betalar snickaren!”
Nej, allt andas fullständig harmoni.
Numera finns toalettstolar som fungerar på samma sätt. Man släpper toalettlocket och i stället för att klumpigt dimpa ner sjunker locket sakta mot toalettringen. Det dalar, glider...ja, ljudlöst återtar det sin plats.
Ett i-landsproblem? Onekligen. Men andra lyckliga ägare av toaletter och köksskåp kanske tänker som jag? Om inredningsindustrin ändå ska ta steg i någon riktning, kan den ju lika gärna gå åt detta ljudlösa håll.
Nå.
På jobbet har vi en väldigt lyxig kaffemaskin. Man får pyttelite men starkt kaffe i små dockserviskoppar, vilkas öron är så minimala att man bara kan hålla dem mellan tumme och pekfinger. På så vis känns det som om kaffedrickandet når en förfinad, ja, högre, nivå. Men - och detta har jag funderat ganska länge på nu - när man trycker på startknappen så dröjer det inte länge förrän det börjar dunsa och slå och bråka! Det smäller i maskinen, ja det låter…som när en riktig barista gör i ordning espresson på en bar i Italien! Hur kommer det sig att kaffemaskinsteknikutvecklarna inte klarar det köks – och toalettillverkarna så uppenbart grejat? Varför kan inte maskinen göra lika gott kaffe, men ljudlöst? Eller kan den? Jag tänker att det kanske är så; att tillverkarna lagt till oljudet, liksom fejkat baristaljuden för att vi ska tro att kaffet är finare och godare än vanligt svenskt kaffe från en elektrisk bryggare som visserligen sörplar och fräser men ändå på ett ganska stillsamt vis? Jag känner mig väldigt vilse i den här frågan. Ja, nästan rädd.

Surrealism på E18

Min pappa fyllde åttio i april. Han är klok, rolig, möjligen lite egen men oftast på ett positivt sätt. Nu sitter vi i hans hemmabygge, en husbil, på väg till Dalarna. Min 11-åriga dotter älskar sin morfar, hon har lärt sig att en tom blick inte är elakt menad. Han hör bara lite illa.
-Jag hoppas att vi hittar några lingon, säger jag och tittar på pappa som kör.
-?
-Jag sa att det vore roligt om…
Han nickar, formar munnen till ”ja?”.
-LINGON! DET VORE KUL OM…
-Visst, visst, det blir bra, blir bra.
Jag lägger ner. Njuter. I höjd med Naturhistoriska riksmuseet strax utanför tullarna bryts bilens stilla brummande av en mild men bestämd kvinnoröst:
-Vänd när du har möjlighet.
-Morfar, säger ungen, vi verkar vara på väg åt fel håll.
Han bryr sig inte. Kvinnorösten fortsätter.
-Vänd när du har möjlighet.
-Ska vi inte kolla kartan mamma?
-Nä, skatt. Morfar har åkt till Dalarna en miljon gånger.
-Men tanten säger att vi är på väg åt fel håll ju!
Pappa pekar på apparaten framför sig. Ler.
-Visst är hon lite tjatig? Hon vill alltid att jag ska vända.
Så förklarar pappa att han alltid har GPS:en inställd på Tyskland, dit han åker en gång per år. Till Rhendalen, där vill han möta våren. Men nu ska vi ju till Dalarna försöker jag, vi ska norrut. Det är klart att hon protesterar!
-Manualen är så jävla trasslig. Nä, jag har helt enkelt råkat köpa en GPS med en kvinna som bara vill till Tyskland. Ingen katastrof! Tyskland är ett bra land. Dessutom brukar hon ge sig efter ett tag, säger pappa och skrattar. Jag låter henne tjata på. Det är ju lite sällskap om man är ensam.
Jag försöker stänga av ljudet, men lyckas bara skruva ner volymen. Vi äter godis, njuter av ett Sverige som går mot höst. I bakgrunden, nu lite lågt den vänliga rösten som manar oss att vända.
Snart, tänker jag, förstår nog även hon att vi ska plocka lingon i Dalarna.
-Morfar, säger ungen. Kan vi lyssna på lite musik?
-GÄRNA! Jag har en bra skiva. Sätt in den här, är du snäll.
Dottern trycker in cd:n, skruvar upp ljudet, vi hör skriande måsar och plaskande vatten. Sommar, tänker jag men i stället för musik hörs en monotont malande mansröst:
-Absalon, byggd i Hornbäck. Längd 45 fot. Har en en-cylindrig Hundested på 98 hkr vid 322 v/m. Tillverkningsår 1949. Modifierad med lättmetallkolv och supertopp.
Dunk. Dunk. Dunkdunkdunk. Dunk.
Dottern och jag tittar på varandra.
-Är det inte vackert? SKRUVA UPP! Skriker pappa.
DUNK. DUNK. DUNKDUNKDUNK. DUNK.
-Hörni, nu gasar dom! Det här kan vi tacka Föreningen L. Laurin för! Det är skiva nummer två, fortsätter han, nu väldigt engagerad. ”Det finns även ”Tändkuledunk 1, ljuv musik från gamla fartyg!”.
Dottern skrattar, ”det är ju bra morfar, disco!” börjar dansa i passagerarsätet som hon och jag delar, pappa skrattar. Kvinnan, hon som bara vill söderut, har fogat sig. Jag tänker: Vad händer om pappa kör i diket? Om bilen voltar, vi dör men inte motorn? Kanske ska man inte skoja om det. Döden är mycket allvarlig, särskild för dem som ska släpa sig igenom dagar och nätter av bottenlös saknad. Men ändå? Hur ska räddningsmanskapet få ihop husbilen från 2006 med ljudet från en båtmotor från 1949? När jag ser min gråhårige pappa, lycklig med dunket som kastar honom tillbaka till åren som flottare och ungen i värsta danstrancen, tänker jag att livet inte blev vad jag trodde. Inte anade jag, när jag var 11 som min älskade flicka, att just detta skulle komma. Att GPS-tekniken skulle finnas. Att jag skulle få barn, tänk vilket mirakel! Att ett av mina tre mirakel en dag skulle dansa till ljudet från en tändkulemotor. Från en cd. Att jag skulle sitta lycklig med en gammal, men högst levande, pappa och en lika levande dotter i en husbil, på väg norrut. Jag har fått mycket mer än jag någonsin kunde ha drömt om. Mycket mer.

Någon ser oss!

Det bara rasslar in fina prisnomineringar till tidningarna Vi och vår ett år gamla dottertidning ViLäser; årets tidskrift, årets journalist, årets krönikör och -ja, nu kan jag faktiskt unna mig lyxen att skriva mm, det vill säga, med mera.
För vi njuter av ytterligare två snoffsiga nomineringar. I förmiddags drack vi champagne. Åt små snittar. Mådde bra. Tyckte att vi varit duktiga. Att vi är duktiga. Det är roligt att få känna så ibland. Underbart att bli sedd och bekräftad.
Och när Ingemar Unge kom in från lunchen frågade han glatt:
-Har det blivit några fler nomineringar medan jag varit borta?