Jag kniper åt mig dotterns gamla jacka från inspelningen av barnprogrammet ”Habib”. Filmjackor följer alltid samma mönster; de är varma, vindtäta, har en skrikande färg och namnet på filmen eller tv-serien tryckt på minst tre ställen. Gärna stort. Jackan är sponsrad och företaget som vill förknippas med film syns lika tydligt. Inget märkligt med det. Den som tror att film inte handlar om pengar ner till minsta ostmacka borde gå en liten kurs i kreativt skapande.
Nå.
Vi har många såna jackor, fula men praktiska. Jackor som signalerar gemenskap. Eller inte.
Jag cyklar på. Färgen på jackan? Den är grön åt det illaste hållet.
Blir omkörd av en man i en likadan jacka. En cyklist, mer vet jag inte.
Möter en grävmaskin. I styrhytten sitter en man i en illgrön jacka.
Och så plötsligt i halvmörkret, en hel patrull av gröna små människor. Som en lysande armé av marscherande pygméer på väg mot strid. I händerna pinnar, grenar, nallar. Efter barnen öppnar sig dörrarna till den gröna världen, jag ser de gröna vägarbetarna, sopgubbarna (inte de som kör den gröna sopbilen, de har orange overaller), poliserna, löparna, hundarna med gröna västar och halsband, en häst och en ryttare. Plötsligt ser jag ett Vi – vi, de gröna. Och jag tänker att bakom varje illgrönt skal finns en människa (eller ett djur för den delen) som jag inte vet någonting om. Det gäller förstås lika mycket den gröna grävmaskinisten som de svartklädda, allvarliga juristerna jag möter när jag till slut når Riddarholmen med alla sina domstolar. Ibland tokar någon advokat till det med en beige rock i raglansnitt, men annars är färgerna dova. Och så alla randiga halsdukar på Söder som signalerar konstnärlighet. Och de konstiga glasögonen, och de…ja, gud vad vi håller på med markörer för tillhörande och avståndstagande.
När jag var barn tänkte jag att alla borde ha en flygande hatt, faktiskt en illgrön, över huvudet. En som signalerade: ”Här är jag ju, och jag är bra!” En hatt som ändrade färg utifrån humör, en ljusgrå som suckade: ”Kram, jag vill ha kram.” En djupröd som pulserade av kärlek. Och så tänkte jag att hatten kunde, som ett fyrverkeri, skicka ut tecken som sa: ”Ont i tån? Jag är doktor.” ”Behöver du en diktare! Det är jag!” "Sagostund? Det var en gång…en som kunde alla världens sagor. Och det är jag!”
Hattens uppgift skulle vara att hjälpa oss andra att se bärarens alla kvaliteter. Då begrep jag mig förstås inte på ord som kvalitet men jag kände att det inte alltid var så lätt att visa vem man var.
När jag mötte en tråkig tant med ondulerat hår, arga välansade ögonbryn, blusen knäppt högt i halsen och handväskan i ett hårt grepp tänkte jag intensivt på tantens flygande, illgula hatt med små knallgröna ”iiiiiiin!” som skrek av glädje. Jag gjorde det för att jag så innerligt hoppades att det bodde en snäll människa bakom de ilskna strecken över ögonen. "Jaha fru Surknopp", tänkte jag, "du är väl egentligen väldigt väldigt glad i dag för att du har lyckats med jämfotahoppet i soffan som du tränat på så länge? Jag gratulerar! Och ser du portvakten där borta, den tjocka? Tänk att han kan allt, precis allt, om marsipantårtor! Hur jag vet? Jo, tant Surknopp Jämfotahopp, ser du inte alla marsipanrosor och grisar som studsar ur hans rosa höga hatt? Ser du inte?!"
Tack vare hattarna fick jag lära mig allt om människorna och kunde sen berätta för andra, för mamma, pappa och mina syskon om allt det fantastiska som tråkiga människor gick och bar på. Man kan säga att det var en begåvning hos mig, att se de flygande hattarna och utifrån dem tolka en människas inre. (En människa inre, va?! Så talar ju inte en unge, men ändå.)
När jag nu cyklar - och är väl cirka 365 år äldre - tänker jag att bakom varje kostym och uniform av det militära eller civila slaget, finns en människa jag inte alls känner. Och över varje okänd seglar en osynlig hatt som jag måste lära mig att se igen. Jag måste återta min unika begåvning, den att se flygande hattar över grävmaskinister, matematiker, revisorer, jollrande barn och finniga tonåringar. Annars blir livet …ja...livet blir så onödigt oäventyrligt. Och ganska ensamt.
Friday, December 4, 2009
Wednesday, October 21, 2009
Varför låter maskinen men inte lådorna?
Hemma har vi kökslådor som liksom bromsar in, och försiktigt smyger tillbaka till stängt läge. Hur det går till har jag ingen aning om men det behövs bara ett litet tryck - och lådorna glider ljudlöst på plats igen. Jag brukar stå och titta på de där lådorna; öppna dem, stänga, öppna igen, lyssna efter dunsen som aldrig kommer. Jag behöver aldrig skrika till ungarna: ”Du kan väl för satan sluta att slå i skåpen. Det är inte du som betalar snickaren!”
Nej, allt andas fullständig harmoni.
Numera finns toalettstolar som fungerar på samma sätt. Man släpper toalettlocket och i stället för att klumpigt dimpa ner sjunker locket sakta mot toalettringen. Det dalar, glider...ja, ljudlöst återtar det sin plats.
Ett i-landsproblem? Onekligen. Men andra lyckliga ägare av toaletter och köksskåp kanske tänker som jag? Om inredningsindustrin ändå ska ta steg i någon riktning, kan den ju lika gärna gå åt detta ljudlösa håll.
Nå.
På jobbet har vi en väldigt lyxig kaffemaskin. Man får pyttelite men starkt kaffe i små dockserviskoppar, vilkas öron är så minimala att man bara kan hålla dem mellan tumme och pekfinger. På så vis känns det som om kaffedrickandet når en förfinad, ja, högre, nivå. Men - och detta har jag funderat ganska länge på nu - när man trycker på startknappen så dröjer det inte länge förrän det börjar dunsa och slå och bråka! Det smäller i maskinen, ja det låter…som när en riktig barista gör i ordning espresson på en bar i Italien! Hur kommer det sig att kaffemaskinsteknikutvecklarna inte klarar det köks – och toalettillverkarna så uppenbart grejat? Varför kan inte maskinen göra lika gott kaffe, men ljudlöst? Eller kan den? Jag tänker att det kanske är så; att tillverkarna lagt till oljudet, liksom fejkat baristaljuden för att vi ska tro att kaffet är finare och godare än vanligt svenskt kaffe från en elektrisk bryggare som visserligen sörplar och fräser men ändå på ett ganska stillsamt vis? Jag känner mig väldigt vilse i den här frågan. Ja, nästan rädd.
Nej, allt andas fullständig harmoni.
Numera finns toalettstolar som fungerar på samma sätt. Man släpper toalettlocket och i stället för att klumpigt dimpa ner sjunker locket sakta mot toalettringen. Det dalar, glider...ja, ljudlöst återtar det sin plats.
Ett i-landsproblem? Onekligen. Men andra lyckliga ägare av toaletter och köksskåp kanske tänker som jag? Om inredningsindustrin ändå ska ta steg i någon riktning, kan den ju lika gärna gå åt detta ljudlösa håll.
Nå.
På jobbet har vi en väldigt lyxig kaffemaskin. Man får pyttelite men starkt kaffe i små dockserviskoppar, vilkas öron är så minimala att man bara kan hålla dem mellan tumme och pekfinger. På så vis känns det som om kaffedrickandet når en förfinad, ja, högre, nivå. Men - och detta har jag funderat ganska länge på nu - när man trycker på startknappen så dröjer det inte länge förrän det börjar dunsa och slå och bråka! Det smäller i maskinen, ja det låter…som när en riktig barista gör i ordning espresson på en bar i Italien! Hur kommer det sig att kaffemaskinsteknikutvecklarna inte klarar det köks – och toalettillverkarna så uppenbart grejat? Varför kan inte maskinen göra lika gott kaffe, men ljudlöst? Eller kan den? Jag tänker att det kanske är så; att tillverkarna lagt till oljudet, liksom fejkat baristaljuden för att vi ska tro att kaffet är finare och godare än vanligt svenskt kaffe från en elektrisk bryggare som visserligen sörplar och fräser men ändå på ett ganska stillsamt vis? Jag känner mig väldigt vilse i den här frågan. Ja, nästan rädd.
Thursday, October 15, 2009
Surrealism på E18
Min pappa fyllde åttio i april. Han är klok, rolig, möjligen lite egen men oftast på ett positivt sätt. Nu sitter vi i hans hemmabygge, en husbil, på väg till Dalarna. Min 11-åriga dotter älskar sin morfar, hon har lärt sig att en tom blick inte är elakt menad. Han hör bara lite illa.
-Jag hoppas att vi hittar några lingon, säger jag och tittar på pappa som kör.
-?
-Jag sa att det vore roligt om…
Han nickar, formar munnen till ”ja?”.
-LINGON! DET VORE KUL OM…
-Visst, visst, det blir bra, blir bra.
Jag lägger ner. Njuter. I höjd med Naturhistoriska riksmuseet strax utanför tullarna bryts bilens stilla brummande av en mild men bestämd kvinnoröst:
-Vänd när du har möjlighet.
-Morfar, säger ungen, vi verkar vara på väg åt fel håll.
Han bryr sig inte. Kvinnorösten fortsätter.
-Vänd när du har möjlighet.
-Ska vi inte kolla kartan mamma?
-Nä, skatt. Morfar har åkt till Dalarna en miljon gånger.
-Men tanten säger att vi är på väg åt fel håll ju!
Pappa pekar på apparaten framför sig. Ler.
-Visst är hon lite tjatig? Hon vill alltid att jag ska vända.
Så förklarar pappa att han alltid har GPS:en inställd på Tyskland, dit han åker en gång per år. Till Rhendalen, där vill han möta våren. Men nu ska vi ju till Dalarna försöker jag, vi ska norrut. Det är klart att hon protesterar!
-Manualen är så jävla trasslig. Nä, jag har helt enkelt råkat köpa en GPS med en kvinna som bara vill till Tyskland. Ingen katastrof! Tyskland är ett bra land. Dessutom brukar hon ge sig efter ett tag, säger pappa och skrattar. Jag låter henne tjata på. Det är ju lite sällskap om man är ensam.
Jag försöker stänga av ljudet, men lyckas bara skruva ner volymen. Vi äter godis, njuter av ett Sverige som går mot höst. I bakgrunden, nu lite lågt den vänliga rösten som manar oss att vända.
Snart, tänker jag, förstår nog även hon att vi ska plocka lingon i Dalarna.
-Morfar, säger ungen. Kan vi lyssna på lite musik?
-GÄRNA! Jag har en bra skiva. Sätt in den här, är du snäll.
Dottern trycker in cd:n, skruvar upp ljudet, vi hör skriande måsar och plaskande vatten. Sommar, tänker jag men i stället för musik hörs en monotont malande mansröst:
-Absalon, byggd i Hornbäck. Längd 45 fot. Har en en-cylindrig Hundested på 98 hkr vid 322 v/m. Tillverkningsår 1949. Modifierad med lättmetallkolv och supertopp.
Dunk. Dunk. Dunkdunkdunk. Dunk.
Dottern och jag tittar på varandra.
-Är det inte vackert? SKRUVA UPP! Skriker pappa.
DUNK. DUNK. DUNKDUNKDUNK. DUNK.
-Hörni, nu gasar dom! Det här kan vi tacka Föreningen L. Laurin för! Det är skiva nummer två, fortsätter han, nu väldigt engagerad. ”Det finns även ”Tändkuledunk 1, ljuv musik från gamla fartyg!”.
Dottern skrattar, ”det är ju bra morfar, disco!” börjar dansa i passagerarsätet som hon och jag delar, pappa skrattar. Kvinnan, hon som bara vill söderut, har fogat sig. Jag tänker: Vad händer om pappa kör i diket? Om bilen voltar, vi dör men inte motorn? Kanske ska man inte skoja om det. Döden är mycket allvarlig, särskild för dem som ska släpa sig igenom dagar och nätter av bottenlös saknad. Men ändå? Hur ska räddningsmanskapet få ihop husbilen från 2006 med ljudet från en båtmotor från 1949? När jag ser min gråhårige pappa, lycklig med dunket som kastar honom tillbaka till åren som flottare och ungen i värsta danstrancen, tänker jag att livet inte blev vad jag trodde. Inte anade jag, när jag var 11 som min älskade flicka, att just detta skulle komma. Att GPS-tekniken skulle finnas. Att jag skulle få barn, tänk vilket mirakel! Att ett av mina tre mirakel en dag skulle dansa till ljudet från en tändkulemotor. Från en cd. Att jag skulle sitta lycklig med en gammal, men högst levande, pappa och en lika levande dotter i en husbil, på väg norrut. Jag har fått mycket mer än jag någonsin kunde ha drömt om. Mycket mer.
-Jag hoppas att vi hittar några lingon, säger jag och tittar på pappa som kör.
-?
-Jag sa att det vore roligt om…
Han nickar, formar munnen till ”ja?”.
-LINGON! DET VORE KUL OM…
-Visst, visst, det blir bra, blir bra.
Jag lägger ner. Njuter. I höjd med Naturhistoriska riksmuseet strax utanför tullarna bryts bilens stilla brummande av en mild men bestämd kvinnoröst:
-Vänd när du har möjlighet.
-Morfar, säger ungen, vi verkar vara på väg åt fel håll.
Han bryr sig inte. Kvinnorösten fortsätter.
-Vänd när du har möjlighet.
-Ska vi inte kolla kartan mamma?
-Nä, skatt. Morfar har åkt till Dalarna en miljon gånger.
-Men tanten säger att vi är på väg åt fel håll ju!
Pappa pekar på apparaten framför sig. Ler.
-Visst är hon lite tjatig? Hon vill alltid att jag ska vända.
Så förklarar pappa att han alltid har GPS:en inställd på Tyskland, dit han åker en gång per år. Till Rhendalen, där vill han möta våren. Men nu ska vi ju till Dalarna försöker jag, vi ska norrut. Det är klart att hon protesterar!
-Manualen är så jävla trasslig. Nä, jag har helt enkelt råkat köpa en GPS med en kvinna som bara vill till Tyskland. Ingen katastrof! Tyskland är ett bra land. Dessutom brukar hon ge sig efter ett tag, säger pappa och skrattar. Jag låter henne tjata på. Det är ju lite sällskap om man är ensam.
Jag försöker stänga av ljudet, men lyckas bara skruva ner volymen. Vi äter godis, njuter av ett Sverige som går mot höst. I bakgrunden, nu lite lågt den vänliga rösten som manar oss att vända.
Snart, tänker jag, förstår nog även hon att vi ska plocka lingon i Dalarna.
-Morfar, säger ungen. Kan vi lyssna på lite musik?
-GÄRNA! Jag har en bra skiva. Sätt in den här, är du snäll.
Dottern trycker in cd:n, skruvar upp ljudet, vi hör skriande måsar och plaskande vatten. Sommar, tänker jag men i stället för musik hörs en monotont malande mansröst:
-Absalon, byggd i Hornbäck. Längd 45 fot. Har en en-cylindrig Hundested på 98 hkr vid 322 v/m. Tillverkningsår 1949. Modifierad med lättmetallkolv och supertopp.
Dunk. Dunk. Dunkdunkdunk. Dunk.
Dottern och jag tittar på varandra.
-Är det inte vackert? SKRUVA UPP! Skriker pappa.
DUNK. DUNK. DUNKDUNKDUNK. DUNK.
-Hörni, nu gasar dom! Det här kan vi tacka Föreningen L. Laurin för! Det är skiva nummer två, fortsätter han, nu väldigt engagerad. ”Det finns även ”Tändkuledunk 1, ljuv musik från gamla fartyg!”.
Dottern skrattar, ”det är ju bra morfar, disco!” börjar dansa i passagerarsätet som hon och jag delar, pappa skrattar. Kvinnan, hon som bara vill söderut, har fogat sig. Jag tänker: Vad händer om pappa kör i diket? Om bilen voltar, vi dör men inte motorn? Kanske ska man inte skoja om det. Döden är mycket allvarlig, särskild för dem som ska släpa sig igenom dagar och nätter av bottenlös saknad. Men ändå? Hur ska räddningsmanskapet få ihop husbilen från 2006 med ljudet från en båtmotor från 1949? När jag ser min gråhårige pappa, lycklig med dunket som kastar honom tillbaka till åren som flottare och ungen i värsta danstrancen, tänker jag att livet inte blev vad jag trodde. Inte anade jag, när jag var 11 som min älskade flicka, att just detta skulle komma. Att GPS-tekniken skulle finnas. Att jag skulle få barn, tänk vilket mirakel! Att ett av mina tre mirakel en dag skulle dansa till ljudet från en tändkulemotor. Från en cd. Att jag skulle sitta lycklig med en gammal, men högst levande, pappa och en lika levande dotter i en husbil, på väg norrut. Jag har fått mycket mer än jag någonsin kunde ha drömt om. Mycket mer.
Thursday, October 1, 2009
Någon ser oss!
Det bara rasslar in fina prisnomineringar till tidningarna Vi och vår ett år gamla dottertidning ViLäser; årets tidskrift, årets journalist, årets krönikör och -ja, nu kan jag faktiskt unna mig lyxen att skriva mm, det vill säga, med mera.
För vi njuter av ytterligare två snoffsiga nomineringar. I förmiddags drack vi champagne. Åt små snittar. Mådde bra. Tyckte att vi varit duktiga. Att vi är duktiga. Det är roligt att få känna så ibland. Underbart att bli sedd och bekräftad.
Och när Ingemar Unge kom in från lunchen frågade han glatt:
-Har det blivit några fler nomineringar medan jag varit borta?
För vi njuter av ytterligare två snoffsiga nomineringar. I förmiddags drack vi champagne. Åt små snittar. Mådde bra. Tyckte att vi varit duktiga. Att vi är duktiga. Det är roligt att få känna så ibland. Underbart att bli sedd och bekräftad.
Och när Ingemar Unge kom in från lunchen frågade han glatt:
-Har det blivit några fler nomineringar medan jag varit borta?
Monday, September 7, 2009
Tack gode gud - för spriten!
Nu talar alla om handsprit. Snart kommer vi att möta plågade människor som spritat (nytt verb)sig i ögonen och öronen. Som sköljt munnen med handsprit.
Det är, tycker jag, att driva skräcken för en ganska ordinär influensa för långt.
Jag tror att vi måste lugna ner oss en smula nu. Möta löpsedlarna med en - hälsosam - distans. Fick just ett mail från en mycket välpresterande kollega, ett av de många intelligenta, livskloka och starka kvinns jag dagligen möter. Vi skulle komma överens om en mötestid. Hon avslutade brevet:
Tack gode gud, för handspriten!
Om hon ändå skrivit: Tack gode gud, för spriten!
Det är, tycker jag, att driva skräcken för en ganska ordinär influensa för långt.
Jag tror att vi måste lugna ner oss en smula nu. Möta löpsedlarna med en - hälsosam - distans. Fick just ett mail från en mycket välpresterande kollega, ett av de många intelligenta, livskloka och starka kvinns jag dagligen möter. Vi skulle komma överens om en mötestid. Hon avslutade brevet:
Tack gode gud, för handspriten!
Om hon ändå skrivit: Tack gode gud, för spriten!
Monday, August 31, 2009
Akuta självbildsproblem
Beauty is in the eye of the beholder, heter det ju. Låter fint, men vad betyder det?
Hemma har jag två speglar.
Spegelmakarna - om de levde och jag kunde fråga - skulle säkert hävda att just deras spegel visar den sanna bilden av mig.
-En av er ljuger, skulle jag svara leende eftersom bästa sättet att avslöja en brottsling är att möta honom eller henne med ett leende. Samt iförd konstig hatt. Det är visdomar jag hämtat från miss Marple.
-Nej, vidhåller spegeltillverkarna då.
-Min spegel gör dig rättvisa.
-Nä, min spegel gör dig rättvisa!
Den ena säger det för att smickra mig.
Den andra för att lära mig att sanningen inte alltid är vacker.
Jag är nämligen två helt olika personer beroende på vilken spegel jag tittar i.
Nu tittar jag inte så ofta - det har jag nog mina bröder att tacka för. De jämförde aldrig midjemått eller noppade ögonbryn. De skulle aldrig nånsin på allvar hävda att mänskligt hår kan ha en riktigt dålig dag, en så kallad bad hair day.
(Min äldsta dotter, som är en av de vackraste kvinnor jag vet, hävdar med bestämdhet att hon har sjukligt lågt sittande ögonbryn. Ni hör, världen är galen när det vackra har råd att klaga.)
Nu menar jag förstås inte att alla vackra kvinnor är fåfänga. Jag menar bara att en sund uppväxt för en flicka består av, tror jag, två element: 1. Bröder av den gamla, lite skitiga sorten, inte de nya metrosexuella som kan bryta ihop på grund av en kollapsad page. 2. En genetisk uppsättning som något litet förvränger annars perfekta drag. De inte alltför söta får nämligen i lugn och ro utveckla sitt sinne för humor. Och sin intelligens. Den möjligheten har inte alltid vackra. I stället får de kämpa för att bli tagna på allvar alltmedan ytan krackelerar i ett oundvikligt, och dagligt, förfall.
Nå. I den ena spegeln är jag smärt, har normala ben och ett ganska intressant ansikte. Jag ser reslig ut trots mina 160 centimeter.
I den andra är jag något satt, benen mer åt det japanska hållet.
Jag ler alltid när jag står framför den första spegeln.
Framför den andra, den i hallen, suckar jag trött.
Vilken spegel ska jag tro på? Den som visar den Stina jag gillar – och känner mig som? Eller den som visar en Stina jag anar att jag ser ut som?
Är detta kanske rent av en existentiell fråga? Vad är sanning? Och vilken nytta har man av den? Vems sanning är viktigast – spegelmakarens eller min?
Ja, du hör, två speglar med varierande förmåga att återspegla ställer till det.
Det lutar åt att jag litar på den andra spegeln, den fula, men varför egentligen?
Är jag pessimistiskt lagd, och alltså tror att det skulle vara mer realistiskt att välja den fulare varianten?
Men jag är ju optimist!
Förmodligen har jag korta ben. Det är inget jag lider av men om jag ändå står inför två sanningar borde jag väl välja den jag gillar mest? Min bror kallade mig tax en gång. Det var längesen, då hittade jag inte andra sätt att tolka det på än jag har korta ben. Men han kanske menade att jag var envis som en tax, ja, kanske rentav gullig som en tax?
Jag, min toka, tänkte bara på benen. De korta.
Läste just om en svensk psykolog som menar att man ska möta motgångar och negativ stress med ett leende. Varför? Jo, leendet i sig signalerar goda nyheter till kroppen. Tror man att något gott ska hända så händer något gott. Det låter en aning flummigt, medger det, och det känns ju inte helt naturligt att le som en fåne när världen rasar samman. Men tänk om det stämmer? Om jag bestämmer mig för tro på spegel nummer 1 så kanske jag blir som Stina nummer 1?
Då kanske jag helt sonika ska plocka ner spegel nummer 2, den som dagligen hånar mig? Kanske ska den jävla mobbarspegeln bort! Eller. Borde jag kanske ändå välja spegel 2? Så att jag inte förhäver mig, liksom börjar tro att jag är snyggare än jag är? Herre gud, vilka frågor!
Eller så fortsätter jag att utveckla det vi halvfula alltid hävdat är det viktigaste - inre skönhet.
P.S. I går var jag Ella och Kalle på Grönan. Vi gick in i Skrattkammaren som ju innehåller mycket konkreta bevis för artificiell utseendeåtergivning. I ingången, före raden av konstiga speglar, finns en som ska återge ditt riktiga uteseende (så du har något att jämföra med). Men hur vet man att den första återger dig rätt? Man vet inte. Tror att daglig kroppsmätning är enda vägen framåt.
Hemma har jag två speglar.
Spegelmakarna - om de levde och jag kunde fråga - skulle säkert hävda att just deras spegel visar den sanna bilden av mig.
-En av er ljuger, skulle jag svara leende eftersom bästa sättet att avslöja en brottsling är att möta honom eller henne med ett leende. Samt iförd konstig hatt. Det är visdomar jag hämtat från miss Marple.
-Nej, vidhåller spegeltillverkarna då.
-Min spegel gör dig rättvisa.
-Nä, min spegel gör dig rättvisa!
Den ena säger det för att smickra mig.
Den andra för att lära mig att sanningen inte alltid är vacker.
Jag är nämligen två helt olika personer beroende på vilken spegel jag tittar i.
Nu tittar jag inte så ofta - det har jag nog mina bröder att tacka för. De jämförde aldrig midjemått eller noppade ögonbryn. De skulle aldrig nånsin på allvar hävda att mänskligt hår kan ha en riktigt dålig dag, en så kallad bad hair day.
(Min äldsta dotter, som är en av de vackraste kvinnor jag vet, hävdar med bestämdhet att hon har sjukligt lågt sittande ögonbryn. Ni hör, världen är galen när det vackra har råd att klaga.)
Nu menar jag förstås inte att alla vackra kvinnor är fåfänga. Jag menar bara att en sund uppväxt för en flicka består av, tror jag, två element: 1. Bröder av den gamla, lite skitiga sorten, inte de nya metrosexuella som kan bryta ihop på grund av en kollapsad page. 2. En genetisk uppsättning som något litet förvränger annars perfekta drag. De inte alltför söta får nämligen i lugn och ro utveckla sitt sinne för humor. Och sin intelligens. Den möjligheten har inte alltid vackra. I stället får de kämpa för att bli tagna på allvar alltmedan ytan krackelerar i ett oundvikligt, och dagligt, förfall.
Nå. I den ena spegeln är jag smärt, har normala ben och ett ganska intressant ansikte. Jag ser reslig ut trots mina 160 centimeter.
I den andra är jag något satt, benen mer åt det japanska hållet.
Jag ler alltid när jag står framför den första spegeln.
Framför den andra, den i hallen, suckar jag trött.
Vilken spegel ska jag tro på? Den som visar den Stina jag gillar – och känner mig som? Eller den som visar en Stina jag anar att jag ser ut som?
Är detta kanske rent av en existentiell fråga? Vad är sanning? Och vilken nytta har man av den? Vems sanning är viktigast – spegelmakarens eller min?
Ja, du hör, två speglar med varierande förmåga att återspegla ställer till det.
Det lutar åt att jag litar på den andra spegeln, den fula, men varför egentligen?
Är jag pessimistiskt lagd, och alltså tror att det skulle vara mer realistiskt att välja den fulare varianten?
Men jag är ju optimist!
Förmodligen har jag korta ben. Det är inget jag lider av men om jag ändå står inför två sanningar borde jag väl välja den jag gillar mest? Min bror kallade mig tax en gång. Det var längesen, då hittade jag inte andra sätt att tolka det på än jag har korta ben. Men han kanske menade att jag var envis som en tax, ja, kanske rentav gullig som en tax?
Jag, min toka, tänkte bara på benen. De korta.
Läste just om en svensk psykolog som menar att man ska möta motgångar och negativ stress med ett leende. Varför? Jo, leendet i sig signalerar goda nyheter till kroppen. Tror man att något gott ska hända så händer något gott. Det låter en aning flummigt, medger det, och det känns ju inte helt naturligt att le som en fåne när världen rasar samman. Men tänk om det stämmer? Om jag bestämmer mig för tro på spegel nummer 1 så kanske jag blir som Stina nummer 1?
Då kanske jag helt sonika ska plocka ner spegel nummer 2, den som dagligen hånar mig? Kanske ska den jävla mobbarspegeln bort! Eller. Borde jag kanske ändå välja spegel 2? Så att jag inte förhäver mig, liksom börjar tro att jag är snyggare än jag är? Herre gud, vilka frågor!
Eller så fortsätter jag att utveckla det vi halvfula alltid hävdat är det viktigaste - inre skönhet.
P.S. I går var jag Ella och Kalle på Grönan. Vi gick in i Skrattkammaren som ju innehåller mycket konkreta bevis för artificiell utseendeåtergivning. I ingången, före raden av konstiga speglar, finns en som ska återge ditt riktiga uteseende (så du har något att jämföra med). Men hur vet man att den första återger dig rätt? Man vet inte. Tror att daglig kroppsmätning är enda vägen framåt.
Thursday, August 27, 2009
Ivar Lo, döden och bron
I morse cyklade jag som vanligt över bron. När den invigdes 1925 skrev Ivar Lo-Johansson, då reporter på Lidingö Tidning, en dikt som börjar: "I ingenjörens tankar du låg som en dröm, först en mulen grå, så blev du en dagdröm i ritstiftets spår när i tuschstreck vi sågo dig stå".
Ode till en bro, det är väl flott, och inte helt vanligt i dag.
Sen skrev han ju annat, den där Ivar, långt från högstämda dikter om infrastrukturen i välmående kranskommuner.
Men bron står kvar. På den smala cykelbanan pressas varje morgon stressade Lidingöbor ihop till en klunga i stil med slutspurtarna på Tour de France. I morse var klungen tätare än vanligt – och stod märkligt nog still.
Cyklister som inte cyklar väcker misstanke.
Cyklister som tysta stirrar ut över grågrönt vatten är än mer skrämmande.
Jag tänkte direkt på döden.
Inom loppet av en sekund stod bilden klar för mig. I kris skärps ju som bekant sinnena.
Ett lik, uppsvullet grönlila hade flutit upp och låg nu och guppade vid brofästet. En kvinna, eller en ung flicka, svårt att avgöra, äventyrligt lagd, dotter till en förmögen men bisarr bilhandlare, hade dansat sin sista dans. Jag tänkte på bilhandlaren, fortfarande ovetande om det oerhörda. Livet ger och livet tar, tänkte jag när en man med rostig cykel, skäggstubb och en Fjällrävenjacka av det mer antika slaget mötte min nyfikna blick med en bekymrad min.
-Oerhört märkligt detta, oerhört.
Lilla gubben, ville jag säga, ett mord är alltid något oerhört.
-Så här nära stan, mumlade han förvirrat vidare.
Den mannen hade inte alla hästar hemma, insåg jag direkt. De flesta brott begås i städer. Det sa jag nu högt så att mannen, men även alla andra, kunde höra:
-Det här är bara ett av alla tragiska…
Mer hann jag inte utveckla om brottsstatistiken i Stockholm innan mannen vräkte ur sig:
-Men det finns en permanent…
-Permanent! Nu är väl inte tillfälle att tänka på ondulerat hår, fräste jag till honom. Att hennes permanent inte hållit för flera dygn i vatten fattar väl vem som helst!
Mannen såg förvånat på mig. Jag fortsatte:
-Och vem är du att tala om hår. Det där jävla rufset du har på huvudet skulle behöva hela världens samlade stylingprodukter för att få kallas frisyr. Du borde raka dig, kamma dig och skaffa ny jacka i stället för att smäda de döda.
Jag ångrade direkt hårdheten. Säkert var han en av många fattigpensionärer på ön – för de finns - som varje morgon trasslar sig till t-banan vid Ropsten för att hämta en gratistidning.
-Döden, sa jag nu så vänligt jag kunde, döden skrämmer oss alla.
Mannen fortsatte att stirra ut över vattnet.
Jag sträckte mig nu fram mot räcket för att äntligen få se det jag redan sett för mitt inre. Då hördes högljudda suckar i gruppen av människor, några skrek ”titta”, och ”åh vad söt”.
När började vi betrakta ett uppsvullet lik som något gulligt? Det är tevens fel, hann jag tänka innan mannen öppnade munnen:
-Det finns en permanent sälpopulation utanför Möja, men inga studier som visar att sälarna tar sig så här långt in i skärgården. Det är i alla händelser mycket ovanligt.
P.S. Jag såg en säl i morse vid Ivar Lo-Johanssons gamla diktarbro, det är SANT, för första gången nånsin och då kan jag räkna mina cykelfärder i tusental. Mannen som verkade kunna allt om sälar träffade jag men allt annat i berättelsen är - mer, eller snarare mindre - sant.
Ode till en bro, det är väl flott, och inte helt vanligt i dag.
Sen skrev han ju annat, den där Ivar, långt från högstämda dikter om infrastrukturen i välmående kranskommuner.
Men bron står kvar. På den smala cykelbanan pressas varje morgon stressade Lidingöbor ihop till en klunga i stil med slutspurtarna på Tour de France. I morse var klungen tätare än vanligt – och stod märkligt nog still.
Cyklister som inte cyklar väcker misstanke.
Cyklister som tysta stirrar ut över grågrönt vatten är än mer skrämmande.
Jag tänkte direkt på döden.
Inom loppet av en sekund stod bilden klar för mig. I kris skärps ju som bekant sinnena.
Ett lik, uppsvullet grönlila hade flutit upp och låg nu och guppade vid brofästet. En kvinna, eller en ung flicka, svårt att avgöra, äventyrligt lagd, dotter till en förmögen men bisarr bilhandlare, hade dansat sin sista dans. Jag tänkte på bilhandlaren, fortfarande ovetande om det oerhörda. Livet ger och livet tar, tänkte jag när en man med rostig cykel, skäggstubb och en Fjällrävenjacka av det mer antika slaget mötte min nyfikna blick med en bekymrad min.
-Oerhört märkligt detta, oerhört.
Lilla gubben, ville jag säga, ett mord är alltid något oerhört.
-Så här nära stan, mumlade han förvirrat vidare.
Den mannen hade inte alla hästar hemma, insåg jag direkt. De flesta brott begås i städer. Det sa jag nu högt så att mannen, men även alla andra, kunde höra:
-Det här är bara ett av alla tragiska…
Mer hann jag inte utveckla om brottsstatistiken i Stockholm innan mannen vräkte ur sig:
-Men det finns en permanent…
-Permanent! Nu är väl inte tillfälle att tänka på ondulerat hår, fräste jag till honom. Att hennes permanent inte hållit för flera dygn i vatten fattar väl vem som helst!
Mannen såg förvånat på mig. Jag fortsatte:
-Och vem är du att tala om hår. Det där jävla rufset du har på huvudet skulle behöva hela världens samlade stylingprodukter för att få kallas frisyr. Du borde raka dig, kamma dig och skaffa ny jacka i stället för att smäda de döda.
Jag ångrade direkt hårdheten. Säkert var han en av många fattigpensionärer på ön – för de finns - som varje morgon trasslar sig till t-banan vid Ropsten för att hämta en gratistidning.
-Döden, sa jag nu så vänligt jag kunde, döden skrämmer oss alla.
Mannen fortsatte att stirra ut över vattnet.
Jag sträckte mig nu fram mot räcket för att äntligen få se det jag redan sett för mitt inre. Då hördes högljudda suckar i gruppen av människor, några skrek ”titta”, och ”åh vad söt”.
När började vi betrakta ett uppsvullet lik som något gulligt? Det är tevens fel, hann jag tänka innan mannen öppnade munnen:
-Det finns en permanent sälpopulation utanför Möja, men inga studier som visar att sälarna tar sig så här långt in i skärgården. Det är i alla händelser mycket ovanligt.
P.S. Jag såg en säl i morse vid Ivar Lo-Johanssons gamla diktarbro, det är SANT, för första gången nånsin och då kan jag räkna mina cykelfärder i tusental. Mannen som verkade kunna allt om sälar träffade jag men allt annat i berättelsen är - mer, eller snarare mindre - sant.
Subscribe to:
Posts (Atom)
