Världsherravälde?

Jag fick nyss ett mail från en god vän. Vi kan kalla henne A.
A föreslog den 5 september.
Jag svarade:
”Kära du, ja tack. Nu vet jag inte exakt vad som ska göras men jag tror till exempel att det är dags att vända komposten. Det är ett hårt och smutsigt jobb, bör utföras av två intelligenta och starka kvinns.
Den 5 september har nog inte löven börjat singla från träden, men vi kan alltid titta på de svajande kronorna, liksom låtsas granska dem med expertögon. Svajar de rätt? För mycket? För lite?
Vi kan klippa ner krusbärsbuskarna på ett för dem alldeles nytt sätt.
Vi kan oja oss över sniglar, sucka över allt det gröna som sticker upp mellan stenarna i grusgångarna. Vi kan åka till sopstationen med kvistar som spretar ur stora blekbruna säckar.
Jag tror att det är sånt man gör.
Du är så välkommen den 5 september.”

Låter jag som en idiot?
Jag är det.
I 16 år har jag ägt en trädgård. Där finns ett urgammalt melonäppelträd, plommon av tre sorter, vinbär, krusbär, hallon. När flädern blommar känner jag mig yr, varje gång syrenen vajar med allt sitt lila blir jag lika uppriktigt förvånad: I år igen?! Hur går det till? I min trädgård ringlar murgröna uppför det grå planket, rosor klättrar över den gröna trägrinden. Vindruvorna hänger i klasar, blå under altantaket, vita utanför min dotters fönster. Hon är en av få, vill jag påstå, svenska 11-åringar som kan öppna sitt fönster och plocka en perfekt klase vindruvor. Och när hon slängde ner några gamla potatisar i sandlådan kunde vi skörda underbara - röda! – potatisar.
Säg några gamla växter och jag har dem. Tror det i alla fall. Jag är nämligen ingen trädgårdsmänniska, uppfödd i lägenhet som jag är. Natur för mig är skog, inte rabatter. Men att ha en trädgård är något alldeles speciellt. Man blir lätt lite tårmild, börjar svamla om att man inte kan äga träd utan lånar dem av framtida generationer. Ja, du hör, något sitter löst i huvudet.
Nå. Jag äger alltså, men mer än jag klarar av. Och fortfarande vet jag inte vad som är ogräs och vad som är eftertraktade perenner. Jag bryr mig inte, i min trädgård råder ingen klasskamp. Jag tyckte när jag var 28 att rosmarinbuskens blad var misstänkt lika lavendelns. Det tycker jag fortfarande.
Minns första sommaren. Jag låg platt på gräset, händerna utsträckta, tittade upp i en klarblå himmel och tänkte: ”Allt jag kan se rakt upp från denna plats, så långt ögonen når, är bara mitt. Och varenda millimeter under mig äger jag.”
Larvigt va? Och inte heller sant, jag kan ju inte hävda något världsherravälde från mina ynka 1000 kvadratmeter.
Men ibland känns det faktiskt så.

Mysskarpt läge

En av de starkaste tidningsmyterna är den om pressläggning. Ni har säkert sett filmerna med stressvettsdrypande redaktörer som skriker ”Stoppa pressarna!” De har inte sovit på dygn, inte bytt kläder, svettringarna är stora som den ryska taigan. I sekvens på sekvens får man följa de uppslitande bråken mellan redaktörerna. Anar konkurrensen mellan journalisterna som slåss om utrymme.
Myten fortplantas än. Varför? För att den gör sig bra på bild förstås.
Och den driver nog fortfarande många unga som drömmer om en framtid inom journalistiken.
Visst ska man vilja berätta. Man ska våga slåss för sin sak. För sina ord. För rätten att skriva. Tala. Avslöja.
Så långt stämmer myten.
Men det där skarpa läget är det lugnaste jag vet.
Så har det varit på alla olika redaktioner jag varit under mina snart 25 år som journalist. Så är det nu. Jag känner mig som tjuren Ferdinand under korkeken när jag ser ut över redaktionshagen på Vi. Pressläggning. Inte bara modertidningen slutspurtar just nu utan även dottern Vi Läser. Det är ungefär 175 sidor som ska vara korrekta, ner till minsta kommatecken. Skriker vi? Svettas vi kopiöst? Klöser kulturredaktör Nina Solomin ut ögonen på skribenten Ingemar Unge? Nä, lugnet råder. Vi har tagit en kaka till kaffet, haft möte, hunnit prata lite om privata saker. Vore jag psykolog skulle jag kalla detta för en stund av mindfulness, det är väl då vi förväntas vara i nuet? Det är väl i den totala koncentrationen och närvaron vi förväntas vara som lyckligast?
Ibland tror jag att det är så.
18 kolugna superproffs vet vad de ska göra. Var och en av dem. Ingen behöver skrika att tryckeriet väntar, att man förväntas leverera rättstavat. Snyggt. I tid. Nä, de bara matar på. Ibland hörs en litet skratt, ett ”bra tänkt!", knattret från tangentborden blandas med ord som bara hör till vårt jobb: bildbyline, horunge, lågupplöst, kägel, typsnitt.
Klart att sånt obegripligt prat inte gör sig på film, men som redaktionschef kan jag inte bli annat än stolt.
Och om möjligt ännu lugnare.

Gillar alla rally?

Jag ställde en fråga i min förra blogg.
Fick ett svar: Helikopter.
Listan över konstiga ord skapar jag utifrån från ordet helikopter. Varför? För att min son när han var liten och pekade på en polishelikopter, skrek:
-Titta mamma, en hepilopter!
I dag kallar han, och andra ungdomar med ett lika nydanande språkbruk, samma sak för flygaina.
Hepilopter har blivit flygaina.
Det är väl underbart?
Har aldrig förstått de stränga ordrevisorer som säger sig vårda vårt svenska språk, men egentligen med verbala hugg och slag klamrar sig fast vid något som ju lever på förändring. Kontrollerar man deras ursvenska så är den inte särskilt gammal. Eller särskilt svensk.
Ett språk måste vidare, precis som vi människor.
-Hur stavar du det? frågar jag sonen när vi övningskör ute på ön. Hur stavar du flygaina?
Han suckar.
-Stava hur du vill, svarar han, och vill med det markera att han inte är upplagd för en semantisk diskussion. Nu sitter han bakom ratten, på näsan enorma solbrillor och på huvudet en keps.
-Håll hastigheten. Det är 50 här, säger jag.
Sen rabblar jag det jag alltid rabblar. Fem meningar, först i lugn ton, sen allt häftigare och högre:
1. Jaha, kör du så här får du aldrig körkort.
2. Tar polisen dig blir det en prick (det sa alltid mamma till mig, den där pricken har jag aldrig fattat var den sitter).
3. Du vet väl att det är mitt körkort som ryker om du inte sköter dig?
4. Håll avstånd, det kan rusa ut en unge på gatan, eller en älg, ett rådjur, en förvirrad gamling, vad som helst kan rusa ut precis framför dig!
5. Det här är inte roligt!!
Då säger han, eller snarare skriker, för att överrösta radion:
-Mor!
(Han kallar mig så och det låter inte alls så vördnadsfullt som det ser ut i text.)
-Mor! Alla gillar rally!
-Men aina då, skriker jag tillbaka, tänk om flygaina ser dig!?
Och precis då glömmer jag bilen och hastigheten och förvirrade älgar, galna katter och självmordsbenägna pensionärer som väntar på att få kasta sig framför bilen. Jag tänker på den enda Aina jag känt. Farmor Aina. Inte min farmor men nästan. Jag var 20 år när jag träffade henne första gången. Hon är en av de få personer jag beundrat och velat likna. En grå vacker knut, höga kindknotor, fräknar, ett bullrande skratt, pigga ögon. Aina gillade hocky och drack nubbe med Zingo, kunde mängder av fräcka snapsvisor, lekte till hon dog. Kallade mig prinsessa - fast då var hon märkt av sjukdom och lite snurrig. Hade hon sett mig och sonen komma farande hade hon säkert skrikit:
-Ja! Ja! Alla gillar rally!

P.S. En dag för länge sen bestämde jag mig för att lösenordet till min dator skulle grundas på varianter av ordet helikopter. Vet inte hur många jag kommit upp i. Det går säkert att med hjälp av en matematisk formel räkna ut ett maxantal, men jag vill inte veta. För den som tänker utnyttja denna information kan jag också meddela att jag härmed lagt av med leken. I alla fall i formella sammanhang. D.S.

Pepilopter vadå?

Nyss var det rekopter.
En annan gång pelopter.
Och ännu tidigare:
teropter
perikter
polipikter
kopepter
kehopter
holipopter

Anar du ett mönster? Att alla ord slutar på ”ter”. Ja. Att bokstäverna t, p, k, h, e och o är vanligt förekommande. Men sen då? Vad håller jag på med?

Hur gör vi med boktitlar?

Jag är redaktör. Eller hellre redaktris, det låter snyggare.
Är det ett roligt jobb? Jo, faktiskt det roligaste jag kan tänka mig.
En fråga på jobbet kan vara: Ska vi kursivera titlar på böcker?
Så får man grunna på det ett tag. Väga för och emot. Föreställa sig hur läsaren reagerar på kursiva titlar. Hjälper kursiven eller trasslar den bara till det för ögat och hjärnan?
Låter det nördigt?
Låter det aptrist?
Jag tycker att det är underbart.

Mitt liv i garderoben

Jag står inför en stor förändring.
Valet är inte mitt, sorgen pyramidal men beskedet glasklart:
Ut med det gamla, in med det nya.
Alltså börjar jag städa.
Längst ner i garderoben hittar jag:

1. Ett indianskärp. Kommer du ihåg - små färgglada pärlor, ljust läder, en artefakt med traditioner i ursprungsbefolkningar världen över. Ja, där indianer med små pärlor har funnits alltså. Till Sverige kom det på 70-talet och jag kan nu glatt konstatera att det jag bar som späd tonåring fortfarande går runt midjan.
2. Ett nej tack-brev från ett stort förlags litterära chef. Mannen ”anade en talang, en komisk särart”, men såg också något repetitivt i mina små berättelser. Han sa nej men jag min toka, läste minsann mellan raderna. Där stod: ”Nej tack för stunden, alltså just i dag är jag lite tveksam, kanske är jag på dåligt humör, fick ingen riktig frukost i morse, osten var slut, men återkom hemskt gärna med din slumrande, men ändå överväldigande talang.”
Han gav mig ett konkret råd: etablera dig först som journalist, bli ett namn, sen kan vi fortsätta prata bok. Nu, 350 år senare, är jag visserligen journalist men så mycket till namn vet jag inte om jag är. Mannen eller förlaget återkom jag aldrig till. Det ska alla läskunniga svenskar vara glada för.
3. Telefonkort med motiv som smultron, flygplan, teckningar. Varför har jag sparat dem? För att någon av Antikrundans Knut Knutssons dignitet en gång har sagt att framtidens antikvitet är telefonkorten. Jag har väl 5-6 och tänker mig att de ska inbringa si så där 15 miljarder dollar på den internationella marknaden. Inte i dag kanske, men framgent, när jag landat i mitt nya liv.
4. En låda med brev till mina barn. Jag började jobba tidigt efter förlossningarna, slet väl på för att mannen i punkt nummer 2 skulle se att jag ville bli något så att berättelserna i punkt nr 5 skulle kunna samlas i en bok. Så fort jag hade en stund över, fem minuter mellan andra jobb, skrev jag: fort, läste aldrig igenom, lade brevet i närmaste kuvert, klistrade samt tejpade igen, skrev datum och till vem brevet var ämnat. Sen gömde jag det i svarta lådan. Glömde det. Vad de innehåller? Allt (tror jag); livet, samtiden, roliga saker barnen sagt, politik, trista saker, längtan, sorg och glädje. Dessa brev kan antingen vara underbara, fulla med i dag bortglömda minnen. Eller ett fullständigt värdelöst rabblande av ointressanta händelser. Ja, man kan faktiskt använda ordet mannen i punkt nr 2 så träffande använde: repetitivt. Men så är livet för en del, de betraktar vägen mellan BB och graven som en enda lång upprepning. Har man lyckan att se undren varje dag så gör man det. Jag tillhör den senare sorten. Ibland. Mitt råd till mina barn: Ge åtminstone 3-4 stycken av breven en chans. Duger de inte så släng, bränn, gå ut i solen, ha roligt.
5. Berättelser som hörde till brevet i punkt nummer 2. Nu, i städningen, läser jag någon rad här och där, och kroppstemperaturen skiftar mellan iskall och nära kokpunkten. Herregud, vad jag har skrivit; dikter, noveller, sagor, berättelser. Så många ord! Så många hemska ord staplade på varandra. Och till vilken nytta? Eller äh, inte ska jag förödmjuka mig. Jag hade roligt när jag skrev, det räcker långt. Jag har fortfarande roligt när jag skriver. Det är en lek i ordets bästa bemärkelse, lekt med ett allvar och en ambition jag annars enbart haft när det gäller att sörja för mina barn och dem jag älskar. Aldrig ville jag vinna lika mycket i squash som jag ville skriva bra. Aldrig någonsin ville jag sjunga lika fint som jag hoppades att jag en gång skulle kunna skriva.
6. Resterna av en snuttefilt. Jag luktar. Tiden stannar, ett uttryck som dåliga skribenter tenderar att använda. Tiden stannar alltså, men bara ett tag för sen hittar jag:
7. Egenhändigt tillverkade presentkort från underbara och mentalt rikt begåvade barn som velat ge något personligt och samtidigt förstått att jag inte skulle komma att kräva något av följande: 1 timmes kill på ryggen, extra noggrann biltvätt, strumpsortering, en middag på stan, en resa vart som helst, en helkväll med teater och middag.
Korten är väldigt fina.

Så - efter en snabb genomgång av botten på en garderob - där har du mitt liv.
På ett ungefär i alla fall. Sammanfattningsvis kan man väl konstatera att jag åtminstone en gång i livet träffat rätt vad gäller trender (skärpet), har haft roligt medan jag slitit, har en enorm förmögenhet som väntar. Skulle den av något skäl inte landa hos mig kan jag passa på att utnyttja 20 års samlande av presentkort från mina barn.
Jag lär överleva.

Ungar gör jävlar i mig som vuxna gör

Vi svor väldigt mycket som barn, jag och storebror.
Men bara när vi var Dalarna. Och bara när en släkting till oss, Fräs-Karin tror jag hon hette, fanns i närheten.
Mamma svor aldrig. Fräs-Karin såg hennes oro och sa på dalmål:
-Du, jag kan inte förstå varför ungjävlarna svär nåt så ini helvete.