Wednesday, December 17, 2008

Thursday, December 11, 2008

Lidingös camorra

I går skulle jag hämta nya kontaktlinser på Posten. Eller Posten förresten, våra paket finns numera i öns tidnings- och spelaffär. Det doftade bryggkaffe och stekt korv. Spelare följde travloppen på tv-apparater eller satt vid runda bord och läste listor. Vid en monitor stod två män: medelålders, ordinärt klädda. Precis när jag skulle ta emot mitt paket hörde jag dem nämna en barndomsvän, en numera mycket känd man. Tankarna tog fart. Vilka var de? Kände jag inte de flesta av min väns vänner? Nu kunde jag inte sluta lyssna, låtsades leta efter bilnyckeln i väskan och blev stående två meter från dem när en av männen sa, uppenbarligen syftande på en av mina närmaste vänner:
-Du vet, han klev av horan och sa att ”det här var ju inte så jävla bra”.

Jag har nyligen genomgått ett begåvnings – och personlighetstest. I slutet på den långa och vänliga genomgången av resultatet avslöjade personlighetstestaren att de hade utfärdat en ”urspårningsvarning” på mig. Ytterst måttlig visserligen, inget att fästa något avseende vid, men under mycket stark press kunde den här egenskapen förstärkas hos just mig. Jag har aldrig i mitt underbara och snart 25-åriga journalistiska yrkesliv kommit ens i närheten av det jag kallar stark negativ stress men under den halvminut som passerade innan mannen avslöjade min egenhet, hann jag måla upp de mest fasansfulla bilder av mänsklig urspårning. Tänk om jag vid mycket hård press blir fullständigt sjövild, tuggar fradga, skriker vidrigheter till människor? Tänk om personlighetstestaren ville varna mig – och kanske min arbetsgivare som ju betalt undersökningen - för att jag vid extrem stress tar till extremt våld? Vad kostar inte en bärsärkagång i form av sjukskriven personal, debriefing, inköp av ny inredning?
Ja herregud, vad vet man om sitt innersta?
Allt det hann jag fundera över innan han klämde ur sig att ”vår undersökning visar att du vid extrem stress kan du bli väldigt kreativ”. Kreativ?! När blev det något att vara rädd för? Jag tänkte att den där urspårningsinformationen hade min arbetsgivare kunnat få väldigt mycket billigare från min mamma som alltid hävdat att jag har ett rikt inre liv, en nåd som är ytterst få förunnad. Men den vänlige mannen menade förstås ”föööööör” kreativ tänkte jag, annars hade det ju inte utfärdats varning på ett så milt men ändå högtidligt sätt.

Detta personliga särdrag i kombination med den chockartade information som de mystiska männen i spelbutiken levererat, triggade igång mig. Visste min väns fru att han gick till prostituerade? Hur hade han kunnat dölja det för oss? Vad skulle hända när pressen fick nys om det? Och vilka var männen som skröt om min kompis besök i horhusen? Såg de inte lite sjaviga, lite… ja…kriminella ut?
Jag hade gått in i öns tidningskiosk/spelbutik/postkontor för att hämta ett paket med endagslinser. Tio minuter senare lämnade jag butiken med information som skulle krossa en man, en familj, ett helt samhälles bild av en älskad människa.
Jag bar en mans liv på mina axlar. Jag skulle förlora en vän. Han sin heder.

Hemma väntade middagen. Mannen var också makens vän. Kanske mer hans vän än min, om jag ska vara ärlig. Jag drog hela historien om kontaktlinserna, hororna, männen i spelhålan, vår vän numera djupt insyltad i den undre världen. Jag var saklig. Maken tittade på mig med sina kloka ögon. Lite bekymrad var han, det såg jag, men märkligt avspänd ändå.
-De där männen, undrade maken, pratade de om bilar?
Bilar, tänkte jag och såg framför mig shoot outs i stulna bilar utanför Konsum där barn och åldringar fick kasta sig handlöst för att undkomma kulorna från k-pistarna.
-Talade de om bilar, envisades maken.
Nä, som jag minns det talade de om en ond, grym värld där våld är vardag och kvinnor skändas. ”Lidingös camorra”, viskade jag men maken ville inte lyssna. Förvandlingen av statliga posten till den privata spelbutiken är genial, tjatade jag vidare. Här kunde de båda männen tvätta svarta pengar vita. Här hade de full kontroll över inkommande paket, kunde styra utförseln av tjuvgods (förmodligen tonvis med knark). Maken spetsade lugnt en bit mozzarella med gaffeln. Jag blev allt mer frustrerad. Menade människan som jag delade liv och just nu en pastarätt med, att bilmekar på någon vis lättare kunde kopplas till prostitution!? Höll maken fullständigt på att spåra ur?
Kanske befann han sig i chock, tänkte jag.
– Du vet, sa han lugnt, den där låga vagnen som bilmekaniker ligger på, som de rullar in under bilar? Den kallas för hora. Märkligt, men så är det. Kan det ha varit så att männen pratade om en vän som var bilmekaniker? Att deras vän, som kanske heter som vår, kollat underredet på en bil med hjälp av en sån vagn? Rullat fram, klivit av vagnen och berättat att bilen var rejält risig? Det kan ha varit kardanaxeln, bromsskivorna, hela karossen kan ju ha rostat sönder. Han kanske just insett att bilen var ett vrak. Då säger man kanske: ”Det här var ju inte så jävla bra.” Kan det vara så?
Jag satt tyst. Stirrade ner i spagettin.
Ja, tänkte jag. Så kan det ha varit. Så var det säkert. Horan var en vagn. Vännen var någon annans vän. Och männen var som vilka män som helst.
Varning utfärdas. Kombinera aldrig postala ärenden i spelbutiker med information som kan fungera ytterst pressande om du är en person med extremt kreativ läggning. Det kan sluta hur som helst. Det kan spåra ur fullständigt. Tur att maken är av det normalare slaget.

Friday, December 5, 2008

Dumma saker jag lyckligtvis inte sagt

En väns pappa.
Han skulle ha sitt första möte med personalen på det internationella hjälpkontoret i ett hårt drabbat afrikanskt land. Han var deras nye chef, utsänd av FN, och ville göra ett gott intryck, gjuta mod och kraft i de tröttkörda medarbetare han nu skulle leda. Han var en man som klarade –och gillade – att ha många bollar i luften. Det ville han att de skulle veta. Han sträckte ut händerna i luften, log och sa:
-I like to keep my balls in the air.

En vän.
Hon var utbytesstudent i USA och ombads på första lektionen att berätta lite om Sverige; fanns det kanske något uttryck som var typiskt svenskt? Jorå, många svenska talesätt är lite speciella. Hon sa:
-For example, to have a prick over the eye.

En vän.
Han skulle träffa sin pappa och dennes nya engelsktalande fru. Det var första mötet och han var lite nervös. Ville förstås att hon skulle tycka om honom. I trappen träffade han en granne som ville diskutera ombildningen av husets hyresrätter till bostadsrätter. Samtalet drog ut på tiden och han fick bråttom, rusade till restaurangen där pappan och kvinnan väntade, räckte fram handen och flämtade:
-I am sorry I am late, I was talking with a neighbour about making the house into a condom.

Trevlig helg!

Tuesday, December 2, 2008

Kaos i glaset

1. Kaos betyder utveckling på kroatiska, kinesiska, finsk-ugriska.
2. Är du en människa som upplever glaset som halvfullt eller halvtomt?

Kunde jag skulle jag utrota dessa två meningar.
Jag hatar dem.
De är meningslösa.
De är pretentiösa.
De används ofta av amatörpsykologer som tror sig veta mer om livet än andra, som tror sig ha kunskapen att utifrån bilden av ett glas kunna bedöma en människa.

Är jag väldigt törstig önskar jag att glaset innehöll mer.
Mer har jag inte att säga om ett glas vatten.

Monday, December 1, 2008

Sommaren i badhuset

Var på kommunala badhuset med minstingen i går. Medan novembermörkret utanför drog ner sin svarta gardin simmade vi omkring bland frustande valrosshannar (det verkar nästan bara vara pappor som går till kommunala badhus nuförtiden) och stim av smattrande delfinungar. När jag klev in i bastun satt där redan en kvinna med en liten dotter. Rosiga och lite loja, de hade nog njutit ett tag. Samtidigt som jag lät kroppen sakta tina reste sig mamman, sa åt flickan att de skulle hem, middagen väntade. Flickan protesterade men följde lydigt ut i duschrummet med dess vita kakel och alldeles för kalla vatten. Så hörde jag ett strängt vuxet ”inte mer nu!” följt av ett mildare ”ja men snälla”, såg en liten tunn barnarm baxa upp bastudörren och hörde flickan säga:
-Jag ska in till sommaren. Bara lite till.

Tuesday, November 18, 2008

Levande? Nä, död enligt Jenny.

Nu är jag visst död igen.
Är man positivt lagd kan man konstatera att det var ett tag sen sist.
Varje tisdag klockan 10 samlas Tidningen Vi till redaktionsmöte i vårt fantastiska tornrum på Riddarholmen. Vi låter ordet gå runt. Varje medarbetare får beskriva hur hans eller hennes liv ser ut. Vi talar om glädjande upplagesiffror, om nya satsningar, diskuterar lågkonjunkturen och försöker ingjuta hopp hos varandra. Vår duktiga webbredaktör Jenny Morelli berömmer oss: besökstalen på hemsidan stiger stadigt. Precis när jag känner mig lite extra glad över att få vara del av detta otroligt kreativa och hårt arbetande gäng ser jag Jennys blick fara runt ringen av människor. (Högst levande människor vill jag tillägga.) Det finns inget elakt alls i hennes röst. Nä, ett skratt, hennes glada händer i luften. Hon säger det inte men jag hör: ”Sorry vännen, nu har det hänt igen. Du skriver för sällan. Du är död”.
Jag kände mig väldigt levande när jag dog.
Men döden kommer plötsligt. Så är det.
De andra Vi-bloggarna, de duktiga, visar foton på virkningar, på ungar, på blommor och annat fantastiskt. Det skriver små snuttar, underbara att läsa. Och det gör det varje dag. Jag tänker att i bloggvärlden råder sannerligen en hets mellan de levande och de kanske snart inte längre levande. Det är ett ständigt spring mellan rikena.
Men nu ska jag försöka häva mig över dödskanten. Nästa gång ska jag skriva om hur jag hämnades på en känd konstnär genom att jämföra hans konst med min sons dagispyssel. Det var orättvist mot konstnären men mest orättvist mot min begåvade son som hade levererat mängder av träbilar och skärbrädor med orden "mamma, god jul, och hej!" inbränt i furun. Gud, vad han producerade. Och så konstnärligt sen. Sonen kom hem med så många svärd, smörknivar, tygbollar och pärlplattor att jag började fundera på om det var riktigt friskt.
I brevet till konstnären skickade jag även tillbaka själva konstverket som jag hade fått i present. Det var kanske larvigt och säkert ett misstag rent ekonomiskt. Varför gjorde jag det? Jo, konstnären hade dragit in mig – eller kanske hellre min familj - i sin verksamhet. Eller snarare, vi blev ofrivilligt en liten del av hans framgångskoncept. Det kändes inte konstnärligt det minsta. Bara konstigt. Jag tänker inte använda ordet kränkt för just det ordet hatar jag. Men han nafsade på min integritet och då reagerar jag starkt. Alltför starkt ibland. Men jag återkommer till det. Så fort jag vaknat till liv. Igen.

Thursday, November 6, 2008

Konsten, del III. Den om döden.

Du som orkade traggla dig igenom Konsten, del I, den om pengar, vet att jag köpte min första tavla av ren girighet. Jag hoppades helt enkelt att värdet skulle stiga. Det var konstens enda uppgift för mig. Hur skulle det gå till?
1. Alla skulle i ett slag inse att konstnären var århundradets geni.
2. Konstnären skulle drabbas av en djup skaparkris, tvärt sluta måla och därmed höja värdet på de få tavlor som han hunnit göra.
3. Konstnären skulle dö. Jag lekte med tanken, det får jag erkänna, och ett visst mått av ärlighet tycker jag att man kan begära i bloggar. Rent teoretiskt kan döden ha en värdestegrande effekt.

Inget hände. Lika bra det. Liv är viktigare än konst, och konstnären själv är säkert viktigare levande än död. Kanske för barn, för vänner. Tavlan som skulle göra mig rik blev i stället startpunkten till en bildningsresa. Det är gott så.

Min andra tavla köpte jag av ömhet. ”La mesa”, bordet på spanska, hänger i arbetsrummet. Ett stort åbäke i lila och ljusgult. Det sistnämnda är visst majskolvar, sedda uppifrån. Ganska obegripligt. Lite grått om jag inte minns fel. Den fraktades i en container från Mexiko. Jag ska ta en bild så att du får se.
Hon som fick mig att köpa tavlan stod i en ateljé där ljuset störtade in genom stora fönster. Hon var mörk och utstrålade en styrka som bara riktigt trötta gör. Hon levde bortom sin trötthet, om jag får uttrycka mig lite högtidligt.
Hon talade om makens konst på spanska.
Konstnären, en svensk man, var representerad på fina museer i Sverige.
Jag hade aldrig hört hans namn.
Nu låg han i rummet intill. Luftrören var fulla med slem som kroppen inte orkade göra sig av med. Jag hade rest ensam till Mexiko där min bror bodde med sin flickvän. Min man kom efter mig. Värmen, äventyret och kärleken - jag har varit lycklig nästan bortom förnuft många gånger i mitt liv. Det här var en av gångerna.
Nu berättade den mörkhåriga kvinnan om tavlorna som hängde på väggarna, stod utmed golvet. Vi talade inte om pengar men alla i rummet visste att samtalet egentligen handlade om pengar. Jag tänkte på henne, på vad som väntade. De nödvändiga men dyra medicinerna, huset som skulle skötas, elen som skulle betalas. Och ensamheten när mannen var död. Ju mer jag tänkte, desto vackrare blev tavlorna. Jag ville vifta med sedelbuntarna och skrika: ”Stopp! Jag ger 1000 kronor för tavlan! 10 000 kronor för livet. Jag betalar 100 000 bara mannen i rummet intill får leva!” Jag ville skicka en signal till livet, till gud, till alla som hade makten att rubba ödet. Låt mannen få leva. Låt mitt ofödda barn i magen få leva. Låt alla som jag älskar få leva.
Min svägerska, som är sjuksköterska, gick in i rummet där mannen låg. Hon satte sig på hans säng, såg hur det var ställt med honom. Så sög hon slemmet ur hans lungor, andningen gick med ens lättare.
Han levde när vi gick därifrån. Hustrun hade fått pengar att fortsätta leva för. Och jag var ägare till ytterligare en tavla.