En väns pappa.
Han skulle ha sitt första möte med personalen på det internationella hjälpkontoret i ett hårt drabbat afrikanskt land. Han var deras nye chef, utsänd av FN, och ville göra ett gott intryck, gjuta mod och kraft i de tröttkörda medarbetare han nu skulle leda. Han var en man som klarade –och gillade – att ha många bollar i luften. Det ville han att de skulle veta. Han sträckte ut händerna i luften, log och sa:
-I like to keep my balls in the air.
En vän.
Hon var utbytesstudent i USA och ombads på första lektionen att berätta lite om Sverige; fanns det kanske något uttryck som var typiskt svenskt? Jorå, många svenska talesätt är lite speciella. Hon sa:
-For example, to have a prick over the eye.
En vän.
Han skulle träffa sin pappa och dennes nya engelsktalande fru. Det var första mötet och han var lite nervös. Ville förstås att hon skulle tycka om honom. I trappen träffade han en granne som ville diskutera ombildningen av husets hyresrätter till bostadsrätter. Samtalet drog ut på tiden och han fick bråttom, rusade till restaurangen där pappan och kvinnan väntade, räckte fram handen och flämtade:
-I am sorry I am late, I was talking with a neighbour about making the house into a condom.
Trevlig helg!
Friday, December 5, 2008
Tuesday, December 2, 2008
Kaos i glaset
1. Kaos betyder utveckling på kroatiska, kinesiska, finsk-ugriska.
2. Är du en människa som upplever glaset som halvfullt eller halvtomt?
Kunde jag skulle jag utrota dessa två meningar.
Jag hatar dem.
De är meningslösa.
De är pretentiösa.
De används ofta av amatörpsykologer som tror sig veta mer om livet än andra, som tror sig ha kunskapen att utifrån bilden av ett glas kunna bedöma en människa.
Är jag väldigt törstig önskar jag att glaset innehöll mer.
Mer har jag inte att säga om ett glas vatten.
2. Är du en människa som upplever glaset som halvfullt eller halvtomt?
Kunde jag skulle jag utrota dessa två meningar.
Jag hatar dem.
De är meningslösa.
De är pretentiösa.
De används ofta av amatörpsykologer som tror sig veta mer om livet än andra, som tror sig ha kunskapen att utifrån bilden av ett glas kunna bedöma en människa.
Är jag väldigt törstig önskar jag att glaset innehöll mer.
Mer har jag inte att säga om ett glas vatten.
Monday, December 1, 2008
Sommaren i badhuset
Var på kommunala badhuset med minstingen i går. Medan novembermörkret utanför drog ner sin svarta gardin simmade vi omkring bland frustande valrosshannar (det verkar nästan bara vara pappor som går till kommunala badhus nuförtiden) och stim av smattrande delfinungar. När jag klev in i bastun satt där redan en kvinna med en liten dotter. Rosiga och lite loja, de hade nog njutit ett tag. Samtidigt som jag lät kroppen sakta tina reste sig mamman, sa åt flickan att de skulle hem, middagen väntade. Flickan protesterade men följde lydigt ut i duschrummet med dess vita kakel och alldeles för kalla vatten. Så hörde jag ett strängt vuxet ”inte mer nu!” följt av ett mildare ”ja men snälla”, såg en liten tunn barnarm baxa upp bastudörren och hörde flickan säga:
-Jag ska in till sommaren. Bara lite till.
-Jag ska in till sommaren. Bara lite till.
Tuesday, November 18, 2008
Levande? Nä, död enligt Jenny.
Nu är jag visst död igen.
Är man positivt lagd kan man konstatera att det var ett tag sen sist.
Varje tisdag klockan 10 samlas Tidningen Vi till redaktionsmöte i vårt fantastiska tornrum på Riddarholmen. Vi låter ordet gå runt. Varje medarbetare får beskriva hur hans eller hennes liv ser ut. Vi talar om glädjande upplagesiffror, om nya satsningar, diskuterar lågkonjunkturen och försöker ingjuta hopp hos varandra. Vår duktiga webbredaktör Jenny Morelli berömmer oss: besökstalen på hemsidan stiger stadigt. Precis när jag känner mig lite extra glad över att få vara del av detta otroligt kreativa och hårt arbetande gäng ser jag Jennys blick fara runt ringen av människor. (Högst levande människor vill jag tillägga.) Det finns inget elakt alls i hennes röst. Nä, ett skratt, hennes glada händer i luften. Hon säger det inte men jag hör: ”Sorry vännen, nu har det hänt igen. Du skriver för sällan. Du är död”.
Jag kände mig väldigt levande när jag dog.
Men döden kommer plötsligt. Så är det.
De andra Vi-bloggarna, de duktiga, visar foton på virkningar, på ungar, på blommor och annat fantastiskt. Det skriver små snuttar, underbara att läsa. Och det gör det varje dag. Jag tänker att i bloggvärlden råder sannerligen en hets mellan de levande och de kanske snart inte längre levande. Det är ett ständigt spring mellan rikena.
Men nu ska jag försöka häva mig över dödskanten. Nästa gång ska jag skriva om hur jag hämnades på en känd konstnär genom att jämföra hans konst med min sons dagispyssel. Det var orättvist mot konstnären men mest orättvist mot min begåvade son som hade levererat mängder av träbilar och skärbrädor med orden "mamma, god jul, och hej!" inbränt i furun. Gud, vad han producerade. Och så konstnärligt sen. Sonen kom hem med så många svärd, smörknivar, tygbollar och pärlplattor att jag började fundera på om det var riktigt friskt.
I brevet till konstnären skickade jag även tillbaka själva konstverket som jag hade fått i present. Det var kanske larvigt och säkert ett misstag rent ekonomiskt. Varför gjorde jag det? Jo, konstnären hade dragit in mig – eller kanske hellre min familj - i sin verksamhet. Eller snarare, vi blev ofrivilligt en liten del av hans framgångskoncept. Det kändes inte konstnärligt det minsta. Bara konstigt. Jag tänker inte använda ordet kränkt för just det ordet hatar jag. Men han nafsade på min integritet och då reagerar jag starkt. Alltför starkt ibland. Men jag återkommer till det. Så fort jag vaknat till liv. Igen.
Är man positivt lagd kan man konstatera att det var ett tag sen sist.
Varje tisdag klockan 10 samlas Tidningen Vi till redaktionsmöte i vårt fantastiska tornrum på Riddarholmen. Vi låter ordet gå runt. Varje medarbetare får beskriva hur hans eller hennes liv ser ut. Vi talar om glädjande upplagesiffror, om nya satsningar, diskuterar lågkonjunkturen och försöker ingjuta hopp hos varandra. Vår duktiga webbredaktör Jenny Morelli berömmer oss: besökstalen på hemsidan stiger stadigt. Precis när jag känner mig lite extra glad över att få vara del av detta otroligt kreativa och hårt arbetande gäng ser jag Jennys blick fara runt ringen av människor. (Högst levande människor vill jag tillägga.) Det finns inget elakt alls i hennes röst. Nä, ett skratt, hennes glada händer i luften. Hon säger det inte men jag hör: ”Sorry vännen, nu har det hänt igen. Du skriver för sällan. Du är död”.
Jag kände mig väldigt levande när jag dog.
Men döden kommer plötsligt. Så är det.
De andra Vi-bloggarna, de duktiga, visar foton på virkningar, på ungar, på blommor och annat fantastiskt. Det skriver små snuttar, underbara att läsa. Och det gör det varje dag. Jag tänker att i bloggvärlden råder sannerligen en hets mellan de levande och de kanske snart inte längre levande. Det är ett ständigt spring mellan rikena.
Men nu ska jag försöka häva mig över dödskanten. Nästa gång ska jag skriva om hur jag hämnades på en känd konstnär genom att jämföra hans konst med min sons dagispyssel. Det var orättvist mot konstnären men mest orättvist mot min begåvade son som hade levererat mängder av träbilar och skärbrädor med orden "mamma, god jul, och hej!" inbränt i furun. Gud, vad han producerade. Och så konstnärligt sen. Sonen kom hem med så många svärd, smörknivar, tygbollar och pärlplattor att jag började fundera på om det var riktigt friskt.
I brevet till konstnären skickade jag även tillbaka själva konstverket som jag hade fått i present. Det var kanske larvigt och säkert ett misstag rent ekonomiskt. Varför gjorde jag det? Jo, konstnären hade dragit in mig – eller kanske hellre min familj - i sin verksamhet. Eller snarare, vi blev ofrivilligt en liten del av hans framgångskoncept. Det kändes inte konstnärligt det minsta. Bara konstigt. Jag tänker inte använda ordet kränkt för just det ordet hatar jag. Men han nafsade på min integritet och då reagerar jag starkt. Alltför starkt ibland. Men jag återkommer till det. Så fort jag vaknat till liv. Igen.
Thursday, November 6, 2008
Konsten, del III. Den om döden.
Du som orkade traggla dig igenom Konsten, del I, den om pengar, vet att jag köpte min första tavla av ren girighet. Jag hoppades helt enkelt att värdet skulle stiga. Det var konstens enda uppgift för mig. Hur skulle det gå till?
1. Alla skulle i ett slag inse att konstnären var århundradets geni.
2. Konstnären skulle drabbas av en djup skaparkris, tvärt sluta måla och därmed höja värdet på de få tavlor som han hunnit göra.
3. Konstnären skulle dö. Jag lekte med tanken, det får jag erkänna, och ett visst mått av ärlighet tycker jag att man kan begära i bloggar. Rent teoretiskt kan döden ha en värdestegrande effekt.
Inget hände. Lika bra det. Liv är viktigare än konst, och konstnären själv är säkert viktigare levande än död. Kanske för barn, för vänner. Tavlan som skulle göra mig rik blev i stället startpunkten till en bildningsresa. Det är gott så.
Min andra tavla köpte jag av ömhet. ”La mesa”, bordet på spanska, hänger i arbetsrummet. Ett stort åbäke i lila och ljusgult. Det sistnämnda är visst majskolvar, sedda uppifrån. Ganska obegripligt. Lite grått om jag inte minns fel. Den fraktades i en container från Mexiko. Jag ska ta en bild så att du får se.
Hon som fick mig att köpa tavlan stod i en ateljé där ljuset störtade in genom stora fönster. Hon var mörk och utstrålade en styrka som bara riktigt trötta gör. Hon levde bortom sin trötthet, om jag får uttrycka mig lite högtidligt.
Hon talade om makens konst på spanska.
Konstnären, en svensk man, var representerad på fina museer i Sverige.
Jag hade aldrig hört hans namn.
Nu låg han i rummet intill. Luftrören var fulla med slem som kroppen inte orkade göra sig av med. Jag hade rest ensam till Mexiko där min bror bodde med sin flickvän. Min man kom efter mig. Värmen, äventyret och kärleken - jag har varit lycklig nästan bortom förnuft många gånger i mitt liv. Det här var en av gångerna.
Nu berättade den mörkhåriga kvinnan om tavlorna som hängde på väggarna, stod utmed golvet. Vi talade inte om pengar men alla i rummet visste att samtalet egentligen handlade om pengar. Jag tänkte på henne, på vad som väntade. De nödvändiga men dyra medicinerna, huset som skulle skötas, elen som skulle betalas. Och ensamheten när mannen var död. Ju mer jag tänkte, desto vackrare blev tavlorna. Jag ville vifta med sedelbuntarna och skrika: ”Stopp! Jag ger 1000 kronor för tavlan! 10 000 kronor för livet. Jag betalar 100 000 bara mannen i rummet intill får leva!” Jag ville skicka en signal till livet, till gud, till alla som hade makten att rubba ödet. Låt mannen få leva. Låt mitt ofödda barn i magen få leva. Låt alla som jag älskar få leva.
Min svägerska, som är sjuksköterska, gick in i rummet där mannen låg. Hon satte sig på hans säng, såg hur det var ställt med honom. Så sög hon slemmet ur hans lungor, andningen gick med ens lättare.
Han levde när vi gick därifrån. Hustrun hade fått pengar att fortsätta leva för. Och jag var ägare till ytterligare en tavla.
1. Alla skulle i ett slag inse att konstnären var århundradets geni.
2. Konstnären skulle drabbas av en djup skaparkris, tvärt sluta måla och därmed höja värdet på de få tavlor som han hunnit göra.
3. Konstnären skulle dö. Jag lekte med tanken, det får jag erkänna, och ett visst mått av ärlighet tycker jag att man kan begära i bloggar. Rent teoretiskt kan döden ha en värdestegrande effekt.
Inget hände. Lika bra det. Liv är viktigare än konst, och konstnären själv är säkert viktigare levande än död. Kanske för barn, för vänner. Tavlan som skulle göra mig rik blev i stället startpunkten till en bildningsresa. Det är gott så.
Min andra tavla köpte jag av ömhet. ”La mesa”, bordet på spanska, hänger i arbetsrummet. Ett stort åbäke i lila och ljusgult. Det sistnämnda är visst majskolvar, sedda uppifrån. Ganska obegripligt. Lite grått om jag inte minns fel. Den fraktades i en container från Mexiko. Jag ska ta en bild så att du får se.
Hon som fick mig att köpa tavlan stod i en ateljé där ljuset störtade in genom stora fönster. Hon var mörk och utstrålade en styrka som bara riktigt trötta gör. Hon levde bortom sin trötthet, om jag får uttrycka mig lite högtidligt.
Hon talade om makens konst på spanska.
Konstnären, en svensk man, var representerad på fina museer i Sverige.
Jag hade aldrig hört hans namn.
Nu låg han i rummet intill. Luftrören var fulla med slem som kroppen inte orkade göra sig av med. Jag hade rest ensam till Mexiko där min bror bodde med sin flickvän. Min man kom efter mig. Värmen, äventyret och kärleken - jag har varit lycklig nästan bortom förnuft många gånger i mitt liv. Det här var en av gångerna.
Nu berättade den mörkhåriga kvinnan om tavlorna som hängde på väggarna, stod utmed golvet. Vi talade inte om pengar men alla i rummet visste att samtalet egentligen handlade om pengar. Jag tänkte på henne, på vad som väntade. De nödvändiga men dyra medicinerna, huset som skulle skötas, elen som skulle betalas. Och ensamheten när mannen var död. Ju mer jag tänkte, desto vackrare blev tavlorna. Jag ville vifta med sedelbuntarna och skrika: ”Stopp! Jag ger 1000 kronor för tavlan! 10 000 kronor för livet. Jag betalar 100 000 bara mannen i rummet intill får leva!” Jag ville skicka en signal till livet, till gud, till alla som hade makten att rubba ödet. Låt mannen få leva. Låt mitt ofödda barn i magen få leva. Låt alla som jag älskar få leva.
Min svägerska, som är sjuksköterska, gick in i rummet där mannen låg. Hon satte sig på hans säng, såg hur det var ställt med honom. Så sög hon slemmet ur hans lungor, andningen gick med ens lättare.
Han levde när vi gick därifrån. Hustrun hade fått pengar att fortsätta leva för. Och jag var ägare till ytterligare en tavla.
Thursday, October 23, 2008
Jag drömmer som Jean. Som Marie. Gustave. Som Le. Och Clézio.
I nästa nummer av Vi publicerar vi en liten intervju med årets nobelpristagare i litteratur. När jag försöker lära tioåringen hemma vad han heter för att hon ska kunna chocka fröken, undrar ungen väldigt klokt:
1. Varför har mänskan så himla många namn? Hon räknar dem till fem där Le är extra märkligt. 2. Hur kul är det att heta Marie om man är kille?
3. Varför gör föräldrar så?
Jag har inte läst honom. Den sanningen kan jag gott bjussa på. Människor som ägnar alltför stor kraft åt att dölja sina kunskapsluckor möter jag numera med ett lågintensivt förakt. Kultur-Sverige vimlar av människor som yrar om böcker de inte har läst, filmer de inte sett, dikter de inte förstår. Man blir trött i öronen av alla orden. Yr. Ibland illamående.
Jag förstår inte varför de låtsas. En människa kan inte ha läst allt. Inte hört allt. Inte sett allt.
Det är omöjligt, rent fysiskt.
Jag ska förstås inte avslöja allt Le Clézio säger i intervjun men han berättar bland annat vad han gör när han inte författar.
Jo, han gillar att titta på fåglar. Och han dagdrömmer!
Ni som följt denna tramsiga blogg vet att jag också dagdrömmer. Ni vet att en del i min omgivning anser att dagdrömmande inte hör hemma i vuxenvärlden. De mest illasinnade förväxlar oss dagdrömmare med dagdrivare.
Men bryr vi oss, Jean-Marie och jag? Nä. Vi sitter bland fågelkvittret och drömmer oss fria.
1. Varför har mänskan så himla många namn? Hon räknar dem till fem där Le är extra märkligt. 2. Hur kul är det att heta Marie om man är kille?
3. Varför gör föräldrar så?
Jag har inte läst honom. Den sanningen kan jag gott bjussa på. Människor som ägnar alltför stor kraft åt att dölja sina kunskapsluckor möter jag numera med ett lågintensivt förakt. Kultur-Sverige vimlar av människor som yrar om böcker de inte har läst, filmer de inte sett, dikter de inte förstår. Man blir trött i öronen av alla orden. Yr. Ibland illamående.
Jag förstår inte varför de låtsas. En människa kan inte ha läst allt. Inte hört allt. Inte sett allt.
Det är omöjligt, rent fysiskt.
Jag ska förstås inte avslöja allt Le Clézio säger i intervjun men han berättar bland annat vad han gör när han inte författar.
Jo, han gillar att titta på fåglar. Och han dagdrömmer!
Ni som följt denna tramsiga blogg vet att jag också dagdrömmer. Ni vet att en del i min omgivning anser att dagdrömmande inte hör hemma i vuxenvärlden. De mest illasinnade förväxlar oss dagdrömmare med dagdrivare.
Men bryr vi oss, Jean-Marie och jag? Nä. Vi sitter bland fågelkvittret och drömmer oss fria.
Monday, October 20, 2008
Konst, del I. Den om investeringen.
Jag var fattig när jag bestämde mig för att investera i konst. Ordet relativt är på sin plats här. Jag svalt inte. Jag levde i en samtid som var ljus och hade tid att planera för en framtid, som jag också trodde skulle bli ljus.
Men pengar till annat än det absolut nödvändigaste hade jag inte.
I min värld hör inte konst dit.
Jag är uppvuxen på Lidingö. Om du är fördomsfullt lagd har du kanske redan bilden klar för dig; en sekelskiftesvilla, parkliknande tomt, salonger fyllda med tavlor. Glöm allt sånt. I mitt barndomshem hade vi kartor på väggarna och en turistbonad från Egypten förställande en dromedar samt en tavla föreställande pappa. Jag kunde ligga under bonaden i timmar och drömma om öknen. Porträttet var naturalistiskt så till vida att man såg att det föreställde ett manshuvud men vad det hade med min pappa att göra vet jag fortfarande inte.
Vi var ändå väldigt stolta över bilden som skulle föreställa far.
Varför dromedar på en bonad? När pappa var ung tröttnade han på att klafsa omkring på myrarna i Västerdalarna och rymde till Göteborg för att ta hyra på en båt. Han ville se världen, företrädesvis världen kring Östersjön, men kunde inte engelska och fattade inte att han att skrev på för en resa över Biscaya och vidare till Egypten.
Det blev en lång resa. Både för honom och dromedaren.
Nå, till min investering.
Jag var väl cirka 20 när det slog mig att jag skulle försöka tänka bortom det omedelbara behovet av ytterligare ett par byxor. Jag hade varit på en middag, en av gästerna var konstnär. Trevlig konstnär till och med, och man ska aldrig underskatta trevlighet vid köpbeslut.
Senare fick jag höra att konstvärlden - vilka den nu bestod av - t r o d d e på mannen. Det vill säga, mannens begåvning skulle en dag komma att mätas i pengar. Så läste i alla fall jag undertexten och tolkade middagsgästernas nickande. Någon skulle casha in, vad det led. Det var allas förhoppning.
Även konstnärens, tror jag.
Och inte minst min.
Jag gick på vernissage. Möttes jag av dystra målningar i grått, svart, vitt och grönt. ”Tur att jag har fantasi”, tänkte jag. ”Den här bilden får bli rasande forsar. Den här hav och himlar. Kanske hittar jag till och med en dromedar i eländet.”
Man kan säga - helt riktigt - att jag inte förstod konsten.
Man kan också säga som det var:
Att jag inte tyckte om den.
Precis när jag tänkte lämna galleriet för att ändå satsa på jeansen klev en konstförening in. De vandrade lokalen runt, parkerade sig till slut framför den tavla som jag tyckte minst illa om av alla de tavlor jag egentligen starkt ogillade.
”Hmm” sa den som uppenbarligen var konstföreningens ordförande. ”Intressant” sa en dam. Jag hörde dem humma. Såg deras huvuden göra ett sista beslutsamt och gemensamt knyck. Då! Rusade jag fram till galleriägaren, pekade på den tavla hela konstföreningen just bestämt sig för och sa högt:
-Den ska jag ha!
Jag berättade om köpet för mina vänner. Några skrattade. Några kommenterade det förslagna i mitt beteende. Några, som verkade kunna konst, försökte sig på tolkningar. Inte i någon fanns en vilsen dromedar eller en visslande fors. Andra, som inte brydde sig vidare om konst, sa att konstnären i alla fall inte snålat med färg. Någon ogillade att jag hade döpt min tavla för kluddet.
Jag har tavlan kvar.
Har jag blivit rik på min investering?
Nej.
Har jag blivit lycklig av min konst?
Inte särskilt.
Har jag ångrat mitt köp?
Aldrig.
Varje gång jag hör konstnärens namn hajar jag till. Genom tavlan har jag motvilligt, kan man säga, följt en svensk konstnär men också hans kollegor och rivaler. Plötsligt kan jag sätta in hans tavla i ett sammanhang. Nu kan jag ord som proveniens och a tergo. Det han målat efter kluddet tycker jag är bättre - nu kan jag förklara varför. Min kallhamrade investering blev helt enkelt startskottet till en privatfinansierad bildningsresa.
Igår kom katalogen från auktionsfirman Bukowski - ”Modern + contemporary & design”. Jag läste - och där fanns han ju! Eller i alla fall hans tavla. Det är en lika dyster sak som den jag har på väggen. Men utropspriset! Jag skulle kunna köpa drösvis med byxor för pengarna. Eller vackra bonader med dromedarer.
P.S. Bukowskis kataloger, som ges ut inför deras auktioner, är fantastiska. Auktionerna är öppna för allmänheten. Här finns massor att lära: om konstnärer, svenska och utländska, om design genom tiderna, om mattor, smycken, kläder. Har du möjlighet, läs dem. Eller gå dit och vidarutbilda dig.
Men pengar till annat än det absolut nödvändigaste hade jag inte.
I min värld hör inte konst dit.
Jag är uppvuxen på Lidingö. Om du är fördomsfullt lagd har du kanske redan bilden klar för dig; en sekelskiftesvilla, parkliknande tomt, salonger fyllda med tavlor. Glöm allt sånt. I mitt barndomshem hade vi kartor på väggarna och en turistbonad från Egypten förställande en dromedar samt en tavla föreställande pappa. Jag kunde ligga under bonaden i timmar och drömma om öknen. Porträttet var naturalistiskt så till vida att man såg att det föreställde ett manshuvud men vad det hade med min pappa att göra vet jag fortfarande inte.
Vi var ändå väldigt stolta över bilden som skulle föreställa far.
Varför dromedar på en bonad? När pappa var ung tröttnade han på att klafsa omkring på myrarna i Västerdalarna och rymde till Göteborg för att ta hyra på en båt. Han ville se världen, företrädesvis världen kring Östersjön, men kunde inte engelska och fattade inte att han att skrev på för en resa över Biscaya och vidare till Egypten.
Det blev en lång resa. Både för honom och dromedaren.
Nå, till min investering.
Jag var väl cirka 20 när det slog mig att jag skulle försöka tänka bortom det omedelbara behovet av ytterligare ett par byxor. Jag hade varit på en middag, en av gästerna var konstnär. Trevlig konstnär till och med, och man ska aldrig underskatta trevlighet vid köpbeslut.
Senare fick jag höra att konstvärlden - vilka den nu bestod av - t r o d d e på mannen. Det vill säga, mannens begåvning skulle en dag komma att mätas i pengar. Så läste i alla fall jag undertexten och tolkade middagsgästernas nickande. Någon skulle casha in, vad det led. Det var allas förhoppning.
Även konstnärens, tror jag.
Och inte minst min.
Jag gick på vernissage. Möttes jag av dystra målningar i grått, svart, vitt och grönt. ”Tur att jag har fantasi”, tänkte jag. ”Den här bilden får bli rasande forsar. Den här hav och himlar. Kanske hittar jag till och med en dromedar i eländet.”
Man kan säga - helt riktigt - att jag inte förstod konsten.
Man kan också säga som det var:
Att jag inte tyckte om den.
Precis när jag tänkte lämna galleriet för att ändå satsa på jeansen klev en konstförening in. De vandrade lokalen runt, parkerade sig till slut framför den tavla som jag tyckte minst illa om av alla de tavlor jag egentligen starkt ogillade.
”Hmm” sa den som uppenbarligen var konstföreningens ordförande. ”Intressant” sa en dam. Jag hörde dem humma. Såg deras huvuden göra ett sista beslutsamt och gemensamt knyck. Då! Rusade jag fram till galleriägaren, pekade på den tavla hela konstföreningen just bestämt sig för och sa högt:
-Den ska jag ha!
Jag berättade om köpet för mina vänner. Några skrattade. Några kommenterade det förslagna i mitt beteende. Några, som verkade kunna konst, försökte sig på tolkningar. Inte i någon fanns en vilsen dromedar eller en visslande fors. Andra, som inte brydde sig vidare om konst, sa att konstnären i alla fall inte snålat med färg. Någon ogillade att jag hade döpt min tavla för kluddet.
Jag har tavlan kvar.
Har jag blivit rik på min investering?
Nej.
Har jag blivit lycklig av min konst?
Inte särskilt.
Har jag ångrat mitt köp?
Aldrig.
Varje gång jag hör konstnärens namn hajar jag till. Genom tavlan har jag motvilligt, kan man säga, följt en svensk konstnär men också hans kollegor och rivaler. Plötsligt kan jag sätta in hans tavla i ett sammanhang. Nu kan jag ord som proveniens och a tergo. Det han målat efter kluddet tycker jag är bättre - nu kan jag förklara varför. Min kallhamrade investering blev helt enkelt startskottet till en privatfinansierad bildningsresa.
Igår kom katalogen från auktionsfirman Bukowski - ”Modern + contemporary & design”. Jag läste - och där fanns han ju! Eller i alla fall hans tavla. Det är en lika dyster sak som den jag har på väggen. Men utropspriset! Jag skulle kunna köpa drösvis med byxor för pengarna. Eller vackra bonader med dromedarer.
P.S. Bukowskis kataloger, som ges ut inför deras auktioner, är fantastiska. Auktionerna är öppna för allmänheten. Här finns massor att lära: om konstnärer, svenska och utländska, om design genom tiderna, om mattor, smycken, kläder. Har du möjlighet, läs dem. Eller gå dit och vidarutbilda dig.
Subscribe to:
Posts (Atom)
