Fel men så rätt

Fick ett gulligt sms från 19-åringen i helgen. Blev alldeles varm i hjärtat, och tänkte inte sekund på att han skrev på engelska, nåja, halvengelska.
" Det är cool baby, right back at you."
Tänk om jag skulle ha skrivit samma sak till min mamma när jag var ung. Inte fanns sms då, men om? Skulle jag ha skrivit på engelska? På halvengelska?
Hade jag kallat min mamma baby?
Tror inte det, va.
"Alles wird gut gehen, Mutter. Ich bin direkt hinter Dir."
Varför känns det så fel?

Morgondialog på Blåklocksvägen 30 den 8 juni 2010

M= Mamma
D=Dotter

D: Jag är så jävla trött, vill bara gråta.
M: Kan du släppa ut hunden?
D: Jag kom hem tolv i går, somnade inte förrän 3! Jobbade 16 timmar i sträck.
M: Hunden. Han måste kissa.
D: Nu dör jag mamma.
M: Hunden darling, hunden.
D: Kom då, kom då, kom hit sa ja, jävla hund! Har vi några skidor?
M: Är det inte lite feltajmat i juni?
D: Jag håller på att bygga ett överklassgarage.
M: Du, här är en macka. Försök att äta lite så att du vaknar. Drick kaffe.
D: Zombier ska anfalla. Titta på hunden! Han har kartong i munnen, så söt han är! Nä, kolla, han har ju ätit upp stolen. Du, skidorna ska verka dyra.
M: Våra skidor är dyra. Särskilt dina.
D: Det ska komma blod på dom.
M: Mycket? Har man inte tennisracket i överklassgarage?
D: Det har ju vi. Både skidor och racket. Men ingen nästan oanvänd roddmaskin.
M: Vi har inget garage sötnos. Vi har ett förråd. Mycket blod?
D: Ja, det ska skvätta i hela garaget.
M: Då får du inte låna mitt racket. Men skidorna är ok.

Tävling!

Läs orden nedan och säg vad jag sysslar med.

Första pris: Ett nummer av nya Vi Biografi.

Running fix
Deviation
Fl (3) 6 s

1. Lär mig tryckeritermer inför tryckeriupphandling av Vi Biografi?
x. Drömmer om att framföra fartyg längre än 12 m och bredare än 4 m?
2. Gör research inför en stor artikel om internationella narkotikaligor?

Historiens plingdag

I går invigde Historiska museet sin stora utställning Sveriges historia: röd matta, bubbel i långsmala glas, ett hotande regn, stilettklackar nerkörda i en svampartad gräsmatta. Jag tror att det stod något om ”kavaj, eller varför inte historisk dräkt” på inbjudan. Jag hade på mig en röd kappa av modernare snitt men räddades av mitt reporterblock.
En journalist skall iakttaga – icke deltaga.
Så jag iakttog minst två akrobater, en hovdam à la 1600, en 20-talspingla och såg något som liknade en klänning tagen ur den amerikanska TV-serien Mad men. Jag vill också hävda att jag såg några skälmar, hur de nu ser ut. Dessutom iakttog jag Arne Weise, även han av det antikare slaget.
Nå.
Några gånger sa det PLING! i huvudet. Det gör det när jag plötsligt mitt i ett nu inser att jag upplever saker jag aldrig tidigare upplevt. Gårdagen blev om inte fylld av historiens vingslag, så åtminstone något av en plingdag.

1. Jag såg kungen och drottningen livs levande.
2. Jag insåg, när jag tittade på en månghövdad kör, att färgen vit egentligen är hundratals olika färger. Vilken av alla dessa vita skulle jag kalla verkligt vit?
3. Mitt i kungens tal om framtid och samtid tittade jag åt vänster och insåg att jag delade upplevelsen med Kevin Borg, ni vet vinnaren i Idol.
4. Jag mötte Elisabeth Mansén, Sveriges enda kvinnliga professor i idéhistoria tror jag. Tillika en av författarna till böckerna som ingår i utställningen. Vi var inte på mingelhumör någon av oss, vilket jag i dag är väldigt tacksam för. Jag lärde mig massor om den akademiska världen, om salongskulturen, om kurorter (hon har skrivit Ett paradis på jorden. Om den svenska kurortskulturen). Vi diskuterade kläder, avund och historikers fallenhet för inbördes tjafs. Jag lämnade mitt visitkort, tänkte att hon kanske någon gång i framtiden skulle vilja medverka i vår nya tidning, Vi Biografi.
5. Jag fick peka på John Chrispinsson. Elisabeth Mansén skulle nämligen intervjuas av honom efter minglet. Jag hoppas innerligt att jag pekade rätt.
6. Jag hörde en eventansvarig fråga en av gästerna: ”Vilket är ditt förnamn? Vi listar alla anmälda efter förnamn.” Så svenskt. I stället för att upprepa något som lät som von Knöligsbergheusen fick han nu säga Ove. Bara Ove. Stod förmodligen efter Olle och Otto i listan. Fint, tycker jag.

En sådan dag. En sådan vingslagsplingdag.
Nu är även den historisk.

Allt är bra!

På fem dagar hann jag åka slalom, äta en trerätters middag, köra rallybil på isen, äta en trerätters middag, köra nån annan bil (glömt namnet), äta en trerättersmiddag, åka hundspann med nio hundar, äta en trerätters middag, se norrsken, åka skidor, vandra upp på toppen av ett berg, träffa trevliga norrlänningar, äta en trerätters middag, se norrsken igen, möta tre renar, köra skoter i 15 mil. Jag är glad och väldigt tacksam. Högra tummen, den man gasar med på skotern, gör väldigt ont dock. Men den - och här kommer miraklet - använder jag aldrig när jag skriver! Det märker jag nu vid tangentbordet, har aldrig ens tänkt tanken att den lilla kroppsdelen inte är inblandad i mitt yrkesliv. Då kan jag gasa vidare ju.

Vem vill du vara?

Jag frågar på jobbet.

Först Tomas, andreredaktörn.

Vem vill du vara?

Ställd inför flera alternativ svarar han:

-Eftersom jag är anglofil blir det hertigen Arthur av Connaught och Strathearn.

Sen Maggie, redaktionssekreteraren:

-Jag väljer förstås prinsessan Beatrice av Sachsen-Coburg-Gotha.

Tomas får därmed följa med till Egypten vintern 1905 och Maggie blir en av tärnorna när prinsessan Margareta gifter med den svenske tronföljaren Gustaf Adolf i Saint George's Chapel samma år.

En resa i tiden. Sannerligen en utmaning för fantasin.

Jag läser en nyutgiven bok, Ingrid - prinsessa av Sverige, drottning av Danmark av Roger Lundgren (Fischer & Co) och kan inte sluta grubbla över namnen. De långa, snirkliga.

Tänk att skriva dem! "Ja, det blir 365 kronor. Har ni chip? Kod? Nähä, då tar får jag be er att skriva ert namn på den streckade linjen prins Gustav av Sayn-Wittgenstein-Berleburg."

Och tänk att komma ihåg dem! "Det ringde nån och sökte dig. Vem? Ingen aning, men jag tror att det var nåt med furstinnan Anastasia av Löwenstein-Wertheim-Rosenberg."

Så vi fortsätter leken.

Vem vill du vara av följande fem alternativ?

Arvstorhertig Friedrich Franz av Mecklenburg-Schwerin

Prins Christian av Schaumburg-Lippe

Grevinnan Anne Dorte af Rosenborg

Prins Charles Emmanuel av Bourbon-Parma

Prinsessan Marie-Alix, hertiginna av Schleswig-Holstein-Sonderburg-Glückburg

Vem jag tar?

Han med whiskyn och skinkan.

Rättning i bloggledet!

Min mamma läste min förra blogg.
Först sa hon :
-Bah!
Sen:
-Men var får du allt ifrån människa!?

Det visar sig att allt om buljongen och hjärnan och mormors kök var rätt, men att smälla till med ett tung kaka efter först en närande och god soppa, följd av en lika närande och god varmrätt.
-Vad tänker du med? Det skulle vi aldrig göra!

Jag önskedrömde nog om mina kakor med plommon und Streussel, eller färskost, citron, ägg och socker.
Jag skrev bloggen när jag var hungrig, det ska erkännas. Och eftersom jag är en sockermänniska tänkte jag nog mer på efterrätten än allt det nyttiga.
-Grovdöppa först! Sa min farmor Back-Greta i Dalarna när hon hade bullat upp för fikastund. Det betydde att man först skulle trycka i sig smörgås, skorpa och bulle för att sen äntligen få gå vidare till fatet med småkakor, till rulltårtan och bakelsen.
Men herregud, då var man ju proppmätt! Vilket slöseri.
Varför måste det alltid vara tråkigt först för att kunna det ska bli lite roligt sen?
Har aldrig förstått logiken i det där. Lika bra att gå på det roliga först.

Nå. Enligt min mamma Irene, en riktig matmor, skulle hennes mamma Lina Maria, ävenså en underbar matmor, aldrig nånsin bjuda på fläskig efterrätt efter stor middag.
En frukt på sin höjd. En nyplockad persika, skuren i fina bitar.
Sen får det vara nog.
-Det är inte bara att ha och ha, som mamma sa när jag var liten och ville ha mer av det söta.
Eller:
-Kvällen är lång, som hon sa när jag skulle spara på det goda.

Men rätt ska vara rätt. Även bland rätterna.

Vad gör man inte för konsten?

Det är om honom allt handlar.
Eller åtminstone om hans hjärna.
Den har puttrat på vår spis.
Den har legat i vårt kylskåp
Den har suttit på min dotters kläder.
Den har forslats i min bil.

I lördags hade pjäsen Hantverkarna av Line Knutzon premiär på Dramaten i Stockholm. Jag har inte sett den än, men skulle gärna. Framförallt är jag intresserad av avsnittet då Örjan Rambergs hjärna sprängs. Eller klyvs den? Nå, spelar mindre roll, substansen ska i alla fall flyga två meter rakt upp i luften.
Rätt ljussatt kan det nog bli väldigt effektfullt.
Jag är så stolt över min dotter Klara. Hon har provat allt: tapetklister, vetemjöl med lite råg, en nypa graham.
Till slut hittade hon uppenbarligen något som funkar.
Men vad vet hon om hjärnan?

Jag tänker på Oma, min mormor. Frau Lina Maria Stubenvoll. Jag är kanske tio år, vi står i hennes mörka kök, i stenhuset inte så långt från torget med brunnen, apotekaren, vintillverkaren och slaktaren. Oma ska bjuda på middag. Det blir som alltid först en soppa, sen varmrätt och kanske en kaka till de vuxnas kaffe. Pflaumenkuchen eller min favorit, Käsekuchen.
Jag ser henne skära något i smala remsor. Blek, om jag kommer ihåg rätt. Inte Oma, utan det hon skär i. Hon har varit hos slaktaren och köpt kalv, har lagat en fond med mycket grönsaker. Nu rinner det lite vatten från skärbrädan ner på vaxduken.
Inte tänkte jag då på något slemmigt som skulle kunna slungas ut två meter. Nä, det hon skar var mer som ljust kött med en massa vindlingar. En valnöt fast sladdrig. Lite blöt.
Jag mådde illa då, minns fortfarande att jag såg djurets ögon framför mig, den lilla kalven som bad för sitt liv. Jag var ganska blödig som barn, vilket påverkade min matlust negativt.

Idag skulle jag verkligen kunna njuta av Omas hemmagjorda buljong på grönsaker och kalvhjärna. I alla fall njuta mer av hennes hjärna (inte bokstavligen Omas förstås, utan kalvens) än den gröt som uppenbarligen flyger omkring på Dramatens stora scen varje kväll.

Inför resan

Vi är lyckliga som barn, Jenny, Ingemar och jag. Nya halsdukar. 100 procent bomull. Eller pure cotton, som det heter på engelska. Låter snoffsigt med pure, tycker jag.
Alla på redaktionen har fått halsdukar.
Inför resan över havet.

Tre händelser som jag tycker skänker livet ett visst skimmer

1. Äldsta ungen undrar om jag kan hämta henne med bilen.
-Jag har hjärnsubstans över hela kroppen. Pumphelvetet gick sönder.

2. På min vänstra sida ligger en snarkande 11-åring och helt tätt till höger, så nära att jag inte kan vända mig, trycker valpen. Han drömmer, gnyr och morrar. Är dessa två varelser svaret på den största frågan av dem alla: Varför lever jag? Tygsälen Knuffe kan inte hjälpa mig. Han är också vaken, det ser jag, men verkar ha nog med sitt.

3. ”Är du isflaksansvarig”, undrar Ingemar Unge. De stora flaken på Riddarholmsfjärden utanför vår redaktion glider in under bron för att sen krossas i fallen mot Östersjön. Någon, menar IU, bör tillse att minsta lilla frysta flarn tar sig lyckligt ut till stora havet.

Hjärnsubstans till frukost

Sonen gjorde mat till sina systrar i går kväll. I köket var det mesta undanstädat när jag kom hem vid tiotiden. Utom den stora kastrullen på spisen. Resterna av den goda såsen tänkte jag och hojtade till ungarna som satt vid teven:
-Hemma! Tack för hjälpen. Jag fixar det sista i köket!
-Rör inte kastrullen, skriker äldsta dottern tillbaka.
Jag tittar ner på sörjan. Nåt simmigt grått som kanske en gång varit en god sås.
-Det är hjärnsubstans! Fortsätter hon.
Ungarna kan uppenbarligen inte slita sig från teven. Jag stirrar ner i kastrullen. Det finns ungefär tre liter hjärnsubstans i mitt kök och ingen verkar bry sig. Huvudet surrar av, i mitt tycke, relevanta frågor: Vems hjärna? Morgondagens lunchlåda? Komplettera med vitlöksbröd?
22-åringen kommer insläntrande.
-Den förra substansen funkade inte, man halkade i sörjan. Jag behöver petflaskor, har du några?

Morgonen därpå kliver hon upp, trött, nästan okontaktbar, äter upp min frukostmacka, tar ut hjärnsubstansen ur kylskåpet, stoppar ner flaskorna i sin väska.
-Jag drar nu, ses sen.

Livet är en gåta.

Galen av kärlek

Hunden håller på att göra mig fullständigt bindgalen. Det handlar inte om tofflorna som inte längre finns, inte om den frysta halvätna fågeln jag plockade ur munnen på honom, inte om alla blåmärken från sylvassa valptänder och anfallande tassar.
Jag, som är en utpräglad morgonmänniska, hade äntligen lärt mig att sova på mornarna. Jag lade mig senare och senare, gick upp vid 10, 11. En gång somnade jag om vid 9-snåret och vaknade inte förrän halv tolv. Vid lunch! Det har hänt kanske två gånger i mitt liv. Ett år av intensiv träning hade förvandlat mig till en avslappnad helgnjutare. En sån jag alltid velat vara.
Den träningen var till ingen nytta, inser jag när står jag i snögloppet iförd morgonrock och gummistövlar, iskylan tar sig in under kläderna, får kroppen att stelna. Klockan är 06.27, det är lördag och jag tittar på en hund som färgar trådgårdens vita snö alldeles gul.
Jag tycker att han gör det så otroligt bra.
När han bajsar säger jag ”duktig vovve”.
När vi går in igen är jag klarvaken. Och stolt.

Galenskapen kom inte smygande. Den anföll mig.
Och nu skriver jag en text som jag aldrig trodde att jag skulle göra.
En blödig om en hund.
Min hund.
Kapten Archibald Haddock Jofs.

Galenskapen består av kärlek förstås. Inte bara den blinda till hunden utan också till det han gör med oss. Det finns inga förlorare i kärlek. Dubbelsängen, den tomma, är nu full av klappande hjärtan igen; där sover 11-åringen tryggt, där snusar gosedjuret i form av en vänlig och ytterst lojal tygsäl, den utflyttade 22-åringen som så intensivt längtat efter en hund, snarkar vid min sida. Där ligger jag och blinkar av kärlek i mörkret, flockledaren, trygg i förvissningen om att mina flockmedlemmar har det fint. Att de är varma, mätta, glada.
Där ligger kaptenen, som en ullig boll i mitten. Han ligger där och snarkar, drömmer, ger ifrån sig små upprörda skall, men anar inte vilken kärleksalstrare han är.

Min yngsta dotter sa i höstas: ”Vi behöver en till man i huset!”
Så kom kaptenen. Han gjorde något med oss.
18-årige sonen, som först deklarerade att han inte ville ta ansvar för ett djur, hävdar nu han och kaptenen har ett förhållande som bara kan finnas mellan två män. Det handlar om respekt. Om tysta överenskommelser, om förståelse via hormoner.
Ja, du hör. Man kan bli galen av kärlek.
Kanske ska inte hundar sova i människosängar, säkert är det fjolligt, men små valpar som just lämnat mamma och syskon, som berövats allt det varma och trånga kan behöva det. Så i går kastade jag alla valpböcker och ropade:
-Kapten Archibald Haddock Jofs. Upp i sängen! Duktig hund. Duktig vovve.

Kapten Archibald Haddock Jofs

Ett kapital felbedömning

11-åringen sitter vid köksbordet. Lap topen framför sig, djupt koncentrerad. Det är ganska sent och jag suckar:
-Har du inte läxor att göra? Matteprov i morgon va?
Ungen fortsätter att stirra in i skärmen, fingrarna hoppar över tangenterna som dansmöss på en cirkus.
Jag tänker: Morgondagens ledare? Bah! Framtidens hopp? Äh! Dagens ungar sitter med sina förbannade dataspel; det är hus som ska byggas, personligheter som ska skapas, de har fullständigt tappat känslan för verkligheten. Och så kastas mina ord som spottloskor mot henne ”att man alltid ska, att du aldrig kan...Du kan väl åtminstone svara när jag pratar med dig!”.
Men hon kniper. Än mer koncentrerad. Ser jag en svettdroppe i pannan? Är hon inte väldigt röd om kinderna? Det här, tänker jag, kräver vuxeningripande. Nu.
Då! Flyger hon upp från stolen.
-YES!YES!YES!!! 12 sekunder! Morsan, 12 f uc k i n g sekunder. Jag äger!

Ungen har hittat en sajt med multiplikationstabeller. Där finns ett tidtagarur, talen poppar upp huller om buller, nu har hon övat i en vecka och varje gång har hjärnan vunnit över tiden, varje dag har hon knappat in någon sekund.
-Fattar du?! Jag klarade det! Alla rätt! Jag har till och med 12 sekunder att bara göra ingenting på. Jag kan sitta och tokskaka om jag vill. I 12 – t o l v - sekunder, fattar du?!
När jag ser den rödmosiga lyckliga ungen tänker jag: Där sitter framtidens hopp ju. Hur kunde jag tvivla?


Om du läser detta fredagen den 22 januari, håll en tumme för henne. I dag är provet. 10 multiplikationstabeller. På tid. Vi som hoppas på en framtid är helt beroende av ungar som hon.

Se på hatten!

Jag kniper åt mig dotterns gamla jacka från inspelningen av barnprogrammet ”Habib”. Filmjackor följer alltid samma mönster; de är varma, vindtäta, har en skrikande färg och namnet på filmen eller tv-serien tryckt på minst tre ställen. Gärna stort. Jackan är sponsrad och företaget som vill förknippas med film syns lika tydligt. Inget märkligt med det. Den som tror att film inte handlar om pengar ner till minsta ostmacka borde gå en liten kurs i kreativt skapande.
Nå.
Vi har många såna jackor, fula men praktiska. Jackor som signalerar gemenskap. Eller inte.
Jag cyklar på. Färgen på jackan? Den är grön åt det illaste hållet.
Blir omkörd av en man i en likadan jacka. En cyklist, mer vet jag inte.
Möter en grävmaskin. I styrhytten sitter en man i en illgrön jacka.
Och så plötsligt i halvmörkret, en hel patrull av gröna små människor. Som en lysande armé av marscherande pygméer på väg mot strid. I händerna pinnar, grenar, nallar. Efter barnen öppnar sig dörrarna till den gröna världen, jag ser de gröna vägarbetarna, sopgubbarna (inte de som kör den gröna sopbilen, de har orange overaller), poliserna, löparna, hundarna med gröna västar och halsband, en häst och en ryttare. Plötsligt ser jag ett Vi – vi, de gröna. Och jag tänker att bakom varje illgrönt skal finns en människa (eller ett djur för den delen) som jag inte vet någonting om. Det gäller förstås lika mycket den gröna grävmaskinisten som de svartklädda, allvarliga juristerna jag möter när jag till slut når Riddarholmen med alla sina domstolar. Ibland tokar någon advokat till det med en beige rock i raglansnitt, men annars är färgerna dova. Och så alla randiga halsdukar på Söder som signalerar konstnärlighet. Och de konstiga glasögonen, och de…ja, gud vad vi håller på med markörer för tillhörande och avståndstagande.
När jag var barn tänkte jag att alla borde ha en flygande hatt, faktiskt en illgrön, över huvudet. En som signalerade: ”Här är jag ju, och jag är bra!” En hatt som ändrade färg utifrån humör, en ljusgrå som suckade: ”Kram, jag vill ha kram.” En djupröd som pulserade av kärlek. Och så tänkte jag att hatten kunde, som ett fyrverkeri, skicka ut tecken som sa: ”Ont i tån? Jag är doktor.” ”Behöver du en diktare! Det är jag!” "Sagostund? Det var en gång…en som kunde alla världens sagor. Och det är jag!”
Hattens uppgift skulle vara att hjälpa oss andra att se bärarens alla kvaliteter. Då begrep jag mig förstås inte på ord som kvalitet men jag kände att det inte alltid var så lätt att visa vem man var.
När jag mötte en tråkig tant med ondulerat hår, arga välansade ögonbryn, blusen knäppt högt i halsen och handväskan i ett hårt grepp tänkte jag intensivt på tantens flygande, illgula hatt med små knallgröna ”iiiiiiin!” som skrek av glädje. Jag gjorde det för att jag så innerligt hoppades att det bodde en snäll människa bakom de ilskna strecken över ögonen. "Jaha fru Surknopp", tänkte jag, "du är väl egentligen väldigt väldigt glad i dag för att du har lyckats med jämfotahoppet i soffan som du tränat på så länge? Jag gratulerar! Och ser du portvakten där borta, den tjocka? Tänk att han kan allt, precis allt, om marsipantårtor! Hur jag vet? Jo, tant Surknopp Jämfotahopp, ser du inte alla marsipanrosor och grisar som studsar ur hans rosa höga hatt? Ser du inte?!"
Tack vare hattarna fick jag lära mig allt om människorna och kunde sen berätta för andra, för mamma, pappa och mina syskon om allt det fantastiska som tråkiga människor gick och bar på. Man kan säga att det var en begåvning hos mig, att se de flygande hattarna och utifrån dem tolka en människas inre. (En människa inre, va?! Så talar ju inte en unge, men ändå.)
När jag nu cyklar - och är väl cirka 365 år äldre - tänker jag att bakom varje kostym och uniform av det militära eller civila slaget, finns en människa jag inte alls känner. Och över varje okänd seglar en osynlig hatt som jag måste lära mig att se igen. Jag måste återta min unika begåvning, den att se flygande hattar över grävmaskinister, matematiker, revisorer, jollrande barn och finniga tonåringar. Annars blir livet …ja...livet blir så onödigt oäventyrligt. Och ganska ensamt.

Varför låter maskinen men inte lådorna?

Hemma har vi kökslådor som liksom bromsar in, och försiktigt smyger tillbaka till stängt läge. Hur det går till har jag ingen aning om men det behövs bara ett litet tryck - och lådorna glider ljudlöst på plats igen. Jag brukar stå och titta på de där lådorna; öppna dem, stänga, öppna igen, lyssna efter dunsen som aldrig kommer. Jag behöver aldrig skrika till ungarna: ”Du kan väl för satan sluta att slå i skåpen. Det är inte du som betalar snickaren!”
Nej, allt andas fullständig harmoni.
Numera finns toalettstolar som fungerar på samma sätt. Man släpper toalettlocket och i stället för att klumpigt dimpa ner sjunker locket sakta mot toalettringen. Det dalar, glider...ja, ljudlöst återtar det sin plats.
Ett i-landsproblem? Onekligen. Men andra lyckliga ägare av toaletter och köksskåp kanske tänker som jag? Om inredningsindustrin ändå ska ta steg i någon riktning, kan den ju lika gärna gå åt detta ljudlösa håll.
Nå.
På jobbet har vi en väldigt lyxig kaffemaskin. Man får pyttelite men starkt kaffe i små dockserviskoppar, vilkas öron är så minimala att man bara kan hålla dem mellan tumme och pekfinger. På så vis känns det som om kaffedrickandet når en förfinad, ja, högre, nivå. Men - och detta har jag funderat ganska länge på nu - när man trycker på startknappen så dröjer det inte länge förrän det börjar dunsa och slå och bråka! Det smäller i maskinen, ja det låter…som när en riktig barista gör i ordning espresson på en bar i Italien! Hur kommer det sig att kaffemaskinsteknikutvecklarna inte klarar det köks – och toalettillverkarna så uppenbart grejat? Varför kan inte maskinen göra lika gott kaffe, men ljudlöst? Eller kan den? Jag tänker att det kanske är så; att tillverkarna lagt till oljudet, liksom fejkat baristaljuden för att vi ska tro att kaffet är finare och godare än vanligt svenskt kaffe från en elektrisk bryggare som visserligen sörplar och fräser men ändå på ett ganska stillsamt vis? Jag känner mig väldigt vilse i den här frågan. Ja, nästan rädd.

Surrealism på E18

Min pappa fyllde åttio i april. Han är klok, rolig, möjligen lite egen men oftast på ett positivt sätt. Nu sitter vi i hans hemmabygge, en husbil, på väg till Dalarna. Min 11-åriga dotter älskar sin morfar, hon har lärt sig att en tom blick inte är elakt menad. Han hör bara lite illa.
-Jag hoppas att vi hittar några lingon, säger jag och tittar på pappa som kör.
-?
-Jag sa att det vore roligt om…
Han nickar, formar munnen till ”ja?”.
-LINGON! DET VORE KUL OM…
-Visst, visst, det blir bra, blir bra.
Jag lägger ner. Njuter. I höjd med Naturhistoriska riksmuseet strax utanför tullarna bryts bilens stilla brummande av en mild men bestämd kvinnoröst:
-Vänd när du har möjlighet.
-Morfar, säger ungen, vi verkar vara på väg åt fel håll.
Han bryr sig inte. Kvinnorösten fortsätter.
-Vänd när du har möjlighet.
-Ska vi inte kolla kartan mamma?
-Nä, skatt. Morfar har åkt till Dalarna en miljon gånger.
-Men tanten säger att vi är på väg åt fel håll ju!
Pappa pekar på apparaten framför sig. Ler.
-Visst är hon lite tjatig? Hon vill alltid att jag ska vända.
Så förklarar pappa att han alltid har GPS:en inställd på Tyskland, dit han åker en gång per år. Till Rhendalen, där vill han möta våren. Men nu ska vi ju till Dalarna försöker jag, vi ska norrut. Det är klart att hon protesterar!
-Manualen är så jävla trasslig. Nä, jag har helt enkelt råkat köpa en GPS med en kvinna som bara vill till Tyskland. Ingen katastrof! Tyskland är ett bra land. Dessutom brukar hon ge sig efter ett tag, säger pappa och skrattar. Jag låter henne tjata på. Det är ju lite sällskap om man är ensam.
Jag försöker stänga av ljudet, men lyckas bara skruva ner volymen. Vi äter godis, njuter av ett Sverige som går mot höst. I bakgrunden, nu lite lågt den vänliga rösten som manar oss att vända.
Snart, tänker jag, förstår nog även hon att vi ska plocka lingon i Dalarna.
-Morfar, säger ungen. Kan vi lyssna på lite musik?
-GÄRNA! Jag har en bra skiva. Sätt in den här, är du snäll.
Dottern trycker in cd:n, skruvar upp ljudet, vi hör skriande måsar och plaskande vatten. Sommar, tänker jag men i stället för musik hörs en monotont malande mansröst:
-Absalon, byggd i Hornbäck. Längd 45 fot. Har en en-cylindrig Hundested på 98 hkr vid 322 v/m. Tillverkningsår 1949. Modifierad med lättmetallkolv och supertopp.
Dunk. Dunk. Dunkdunkdunk. Dunk.
Dottern och jag tittar på varandra.
-Är det inte vackert? SKRUVA UPP! Skriker pappa.
DUNK. DUNK. DUNKDUNKDUNK. DUNK.
-Hörni, nu gasar dom! Det här kan vi tacka Föreningen L. Laurin för! Det är skiva nummer två, fortsätter han, nu väldigt engagerad. ”Det finns även ”Tändkuledunk 1, ljuv musik från gamla fartyg!”.
Dottern skrattar, ”det är ju bra morfar, disco!” börjar dansa i passagerarsätet som hon och jag delar, pappa skrattar. Kvinnan, hon som bara vill söderut, har fogat sig. Jag tänker: Vad händer om pappa kör i diket? Om bilen voltar, vi dör men inte motorn? Kanske ska man inte skoja om det. Döden är mycket allvarlig, särskild för dem som ska släpa sig igenom dagar och nätter av bottenlös saknad. Men ändå? Hur ska räddningsmanskapet få ihop husbilen från 2006 med ljudet från en båtmotor från 1949? När jag ser min gråhårige pappa, lycklig med dunket som kastar honom tillbaka till åren som flottare och ungen i värsta danstrancen, tänker jag att livet inte blev vad jag trodde. Inte anade jag, när jag var 11 som min älskade flicka, att just detta skulle komma. Att GPS-tekniken skulle finnas. Att jag skulle få barn, tänk vilket mirakel! Att ett av mina tre mirakel en dag skulle dansa till ljudet från en tändkulemotor. Från en cd. Att jag skulle sitta lycklig med en gammal, men högst levande, pappa och en lika levande dotter i en husbil, på väg norrut. Jag har fått mycket mer än jag någonsin kunde ha drömt om. Mycket mer.

Någon ser oss!

Det bara rasslar in fina prisnomineringar till tidningarna Vi och vår ett år gamla dottertidning ViLäser; årets tidskrift, årets journalist, årets krönikör och -ja, nu kan jag faktiskt unna mig lyxen att skriva mm, det vill säga, med mera.
För vi njuter av ytterligare två snoffsiga nomineringar. I förmiddags drack vi champagne. Åt små snittar. Mådde bra. Tyckte att vi varit duktiga. Att vi är duktiga. Det är roligt att få känna så ibland. Underbart att bli sedd och bekräftad.
Och när Ingemar Unge kom in från lunchen frågade han glatt:
-Har det blivit några fler nomineringar medan jag varit borta?

Tack gode gud - för spriten!

Nu talar alla om handsprit. Snart kommer vi att möta plågade människor som spritat (nytt verb)sig i ögonen och öronen. Som sköljt munnen med handsprit.
Det är, tycker jag, att driva skräcken för en ganska ordinär influensa för långt.
Jag tror att vi måste lugna ner oss en smula nu. Möta löpsedlarna med en - hälsosam - distans. Fick just ett mail från en mycket välpresterande kollega, ett av de många intelligenta, livskloka och starka kvinns jag dagligen möter. Vi skulle komma överens om en mötestid. Hon avslutade brevet:
Tack gode gud, för handspriten!
Om hon ändå skrivit: Tack gode gud, för spriten!

Akuta självbildsproblem

Beauty is in the eye of the beholder, heter det ju. Låter fint, men vad betyder det?
Hemma har jag två speglar.
Spegelmakarna - om de levde och jag kunde fråga - skulle säkert hävda att just deras spegel visar den sanna bilden av mig.
-En av er ljuger, skulle jag svara leende eftersom bästa sättet att avslöja en brottsling är att möta honom eller henne med ett leende. Samt iförd konstig hatt. Det är visdomar jag hämtat från miss Marple.
-Nej, vidhåller spegeltillverkarna då.
-Min spegel gör dig rättvisa.
-Nä, min spegel gör dig rättvisa!

Den ena säger det för att smickra mig.
Den andra för att lära mig att sanningen inte alltid är vacker.

Jag är nämligen två helt olika personer beroende på vilken spegel jag tittar i.
Nu tittar jag inte så ofta - det har jag nog mina bröder att tacka för. De jämförde aldrig midjemått eller noppade ögonbryn. De skulle aldrig nånsin på allvar hävda att mänskligt hår kan ha en riktigt dålig dag, en så kallad bad hair day.
(Min äldsta dotter, som är en av de vackraste kvinnor jag vet, hävdar med bestämdhet att hon har sjukligt lågt sittande ögonbryn. Ni hör, världen är galen när det vackra har råd att klaga.)
Nu menar jag förstås inte att alla vackra kvinnor är fåfänga. Jag menar bara att en sund uppväxt för en flicka består av, tror jag, två element: 1. Bröder av den gamla, lite skitiga sorten, inte de nya metrosexuella som kan bryta ihop på grund av en kollapsad page. 2. En genetisk uppsättning som något litet förvränger annars perfekta drag. De inte alltför söta får nämligen i lugn och ro utveckla sitt sinne för humor. Och sin intelligens. Den möjligheten har inte alltid vackra. I stället får de kämpa för att bli tagna på allvar alltmedan ytan krackelerar i ett oundvikligt, och dagligt, förfall.
Nå. I den ena spegeln är jag smärt, har normala ben och ett ganska intressant ansikte. Jag ser reslig ut trots mina 160 centimeter.
I den andra är jag något satt, benen mer åt det japanska hållet.
Jag ler alltid när jag står framför den första spegeln.
Framför den andra, den i hallen, suckar jag trött.
Vilken spegel ska jag tro på? Den som visar den Stina jag gillar – och känner mig som? Eller den som visar en Stina jag anar att jag ser ut som?
Är detta kanske rent av en existentiell fråga? Vad är sanning? Och vilken nytta har man av den? Vems sanning är viktigast – spegelmakarens eller min?
Ja, du hör, två speglar med varierande förmåga att återspegla ställer till det.
Det lutar åt att jag litar på den andra spegeln, den fula, men varför egentligen?
Är jag pessimistiskt lagd, och alltså tror att det skulle vara mer realistiskt att välja den fulare varianten?
Men jag är ju optimist!
Förmodligen har jag korta ben. Det är inget jag lider av men om jag ändå står inför två sanningar borde jag väl välja den jag gillar mest? Min bror kallade mig tax en gång. Det var längesen, då hittade jag inte andra sätt att tolka det på än jag har korta ben. Men han kanske menade att jag var envis som en tax, ja, kanske rentav gullig som en tax?
Jag, min toka, tänkte bara på benen. De korta.

Läste just om en svensk psykolog som menar att man ska möta motgångar och negativ stress med ett leende. Varför? Jo, leendet i sig signalerar goda nyheter till kroppen. Tror man att något gott ska hända så händer något gott. Det låter en aning flummigt, medger det, och det känns ju inte helt naturligt att le som en fåne när världen rasar samman. Men tänk om det stämmer? Om jag bestämmer mig för tro på spegel nummer 1 så kanske jag blir som Stina nummer 1?
Då kanske jag helt sonika ska plocka ner spegel nummer 2, den som dagligen hånar mig? Kanske ska den jävla mobbarspegeln bort! Eller. Borde jag kanske ändå välja spegel 2? Så att jag inte förhäver mig, liksom börjar tro att jag är snyggare än jag är? Herre gud, vilka frågor!
Eller så fortsätter jag att utveckla det vi halvfula alltid hävdat är det viktigaste - inre skönhet.


P.S. I går var jag Ella och Kalle på Grönan. Vi gick in i Skrattkammaren som ju innehåller mycket konkreta bevis för artificiell utseendeåtergivning. I ingången, före raden av konstiga speglar, finns en som ska återge ditt riktiga uteseende (så du har något att jämföra med). Men hur vet man att den första återger dig rätt? Man vet inte. Tror att daglig kroppsmätning är enda vägen framåt.